Turist nr 3/2016
Text: Åsa Ottosson
Foto: Sara MacKey

La Traviata på Skäret

Opera på Skärets specialchartrade veterantåg saktar in vid det gamla sågverkets perrong och stannar med en suck. En konduktör i vit skärmmössa stiger av och följs av nittiosex blivande operabesökare från storstaden som vid det här laget är både förväntansfulla och mätta – lunch vid bord med vita dukar ingår i resepaketet. De långväga resenärerna möts av premiäryra, silverglittrande sjöutsikt, barrskogssus och ljumma vindar. Sjön och skogen är en del av Opera på Skäret. Att man får njuta av naturen ingår så att säga i helheten.

När det är dags för premiärföreställning står solen fortfarande högt, och efter att ha köat i det starka ljuset blir vi helt förblindade när vi stiger in i det säregna, gigantiska operahuset – sågverkets gamla virkesmagasin. Det är behagligt svalt och doftar svagt av trä och svettiga människor. Ögonen vänjer sig vid dunklet och snart sitter vi tillsammans med nästan åttahundra förväntansfulla personer på stoppade, numrerade stolar med näsorna mot scenen, som är stor och djup som en mindre gymnastiksal. Det är skyhögt till tak, ljus silar in i tunna strimmor genom brädväggarna. Det lyser svagt från orkesterdiket där musikerna stämmer sina instrument. En spotlight tänds, mumlet i publiken tystnar och den italienske dirigenten Marcello Mottadelli gör leende entré genom ytterdörren. Applåder! Han ställer sig till rätta framför orkestern och höjer dirigentpinnen. Violinisterna låter vackra, vemodiga klanger bära oss in i världens mest spelade opera – La Traviata av Giuseppe Verdi.

Över hela Sverige händer det: envetna och begåvade kulturentreprenörer flyttar in med sina respektive konstyttringar i fabriker, järnbruk och stenbrott och ger därmed nedlagda industrier nytt liv. Skäret utanför Kopparberg är bara en av många platser där dundrande maskiner och anletens svett och slit bytts ut mot konserter, teater eller vernissager med bubbelvin och, i bästa fall, framtidstro.
Avesta Art huserar i ett gammalt järnverk, konsertarenan Dalhalla i ett före detta kalkbrott nära Rättvik, Västanå teater i Värmlands största lada utanför Sunne och Kolhusteatern i ett kolhus vid ett järngjuteri i Hälleforsnäs. För att nämna några.
Ofta passar konsten perfekt i de gamla, rustika, ibland ruffiga industrimiljöerna tack vare ljuset, rymden och akustiken som finns där.
Just sommaropera i olika varianter har blivit populärt på senare år. Vadstena, Dalhalla, Höör, Vattnäs, Confidencen vid Ulriksdals slott, Drottningholms slottsteater och Läckö slott är några av scenerna som erbjuder föreställningar.
Flera av de här platserna har finkulturella traditioner. I Kopparberg i Bergslagens järn- och skogsbygder fanns inget sådant att luta sig emot. Operaentreprenör Sten Niclasson möttes knappast av ovationer när han ville göra om det gamla sågverket på Skäret till operahus. Politikerna var skeptiska. Ortsborna mer än så. Ja, även operafolk i resten av landet ställde sig frågande.
– Vad är det där för idiot? tänkte de väl, säger Sten. Man kan väl inte spela opera i det där rucklet fick jag höra.
Ändå är det nu tolfte året som det levereras högklassig musikkonst i det gamla virkesmagasinet på Skäret – som lär ha akustik i världsklass. Sten och hans fru Anna-Carin är mycket uthålliga människor. De är numera konstnärlig ledare respektive producent på Opera på Skäret och bor permanent i trakten.

Kopparbergs operaäventyr började med att paret Niclasson, välmeriterade operasångare båda två, var på besök hos vänner i ett sommarhus i trakten. Efter en konsert i en kyrka körde Sten en extra sväng med bilen, stannade för att se på utsikten och blev nyfiken på några fabriksbyggnader strax intill. Han släntrade dit och gick in. Duvor och svalor flög runt i den gigantiska lokalen.
– Jag fick en impuls och började sjunga ”Wotans avsked” ur Valkyrian, minns Sten. Akustiken var fantastisk.
– Här måste vi göra opera! tänkte jag direkt.
Sten har en gedigen operabakgrund. Han lärde sig alla stora operor som violinist och altviolinist i Radiosymfonikerna och Hovkapellet. Parallellt utbildade han sig till sångare och skådespelare och har sedan dess gjort 40–50 större operaroller och regisserat 10–15 operor. Men det är helheten han gillar mest. Det var därför han ville göra opera på Skäret.
Från idé till verklighet skulle vägen bli lång och knölig. Den lilla operalobbyn i Kopparberg fick verkligen visa vad den gick för under några år, flera gånger var projektet så nära nerläggning det går att komma, men paret Niclasson fortsatte att ordna konserter ändå. De föreslog också att kommunen skulle köpa det privatägda sågverket för att säkra verksamheten, men politikerna sa nej. I det läget gjordes en dokumentärfilm om projektet som sändes på svensk teve. Ljusnarsbergs kommun blev nerringda efteråt: Hur kunde de motarbeta ett så bra projekt? I efterdyningarna startades en insamling som gjorde det möjligt för Stiftelsen Kulturcentrum Ljusnarsberg (verksamhetens huvudman) att köpa sågverket.
Det var då det. Idag har projektet finansiellt och praktiskt stöd från företag, kommun, region och det statliga kulturrådet. Man har också en stor privat sponsor. Men de ideella krafterna, som vänföreningen och operakören, betyder fortfarande mycket. Opera på Skäret drivs till sextio procent av publikintäkter, så succé är mer eller mindre en förutsättning varje år. Det är kostsamt att sätta upp hela operaföreställningar.
– Det är inte säkert att det håller i längden, säger Sten. Det är på håret varje gång.

Ewa-Leena Johansson är ordförande i kommunstyrelsen i Ljusnarsbergs kommun och har bott här sedan barnsben. Kommunen hade sin storhetstid långt före hennes tid, på 1930–50-talen, då stålindustri och gruvor fick trakten att glöda. Som mest bodde 11 000 personer här, nu är man nere under 5 000.
Ewa-Leena satt i kommunfullmäktige när Opera på Skäret kom på tal första gången.
– Jag kände spontant: Så läckert! Jag gillar finkultur i råa industrimiljöer.
Hon försvarade projektet trots att så många andra var emot det och arbetade dessutom ideellt på Skäret varje sommar i flera år, stod i kaféet, langade mackor, sålde biljetter och var tågvärdinna. Med tiden blev de fler och fler som stödde projektet, bland annat tack vare att det gav arbetstillfällen och lockade pengaspenderande besökare till trakten.
– Man behöver inte älska opera för att förstå att det här är bra för bygden, säger hon.
Operan har påverkat den lokala identiteten i Kopparberg. Nu marknadsförs orten både nationellt och internationellt.
– Opera på Skäret når ut till arenor som vi inte skulle kunna drömma om att få visa oss på, säger Ewa-Leena Johansson.
En av dem som fått jobb tack vare Opera på Skäret är Ola Gunnarsson som jobbar på biljettkontoret.
Ola hade just blivit av med jobbet som IT-tekniker när operahuset sökte folk, först bara för en månad. Han fick börja med att måla läkt. Opera var en helt ny värld för Ola, men han var nyfiken och gick på en föreställning.
– Jag blev gripen och berörd, säger han. Det var skönt att upptäcka att man inte behövde vara galaklädd. Här är attityden mer: Står du i trädgårdslandet och känner för att gå på opera, gör det!

På premiärdagen har Sten Niclasson har tillhört morgonens städpatrull. Sonen Alexander – årets regissör – klippte gräset sent i går kväll. Under repetitionsperioden har den italienske dirigenten, som är här för fjärde gången och gärna fiskar i sjön här intill, ordnat fotbollsmatch mellan ortens flyktingar och operasångarna.
Det är kanske det familjära och avslappnade som gör att det är så lätt att locka både internationella stjärnsolister (tio länder finns representerade i årets ensemble) och ideellt arbetande operakorister hit. Kören – 37 personer mellan 19 och 75 år gamla – måste satsa mycket tid men får i gengäld en gedigen sångutbildning, bland annat vid Musikhögskolan i Örebro, under repetitionstiden. Opera på Skäret har skapat en operaakademi, en plantskola.
– När jag blev antagen var det som julafton, säger basen Ralph Björkqvist från Fagersta, som till vardags jobbar på kemlaboratorium i Västerås.
– Sen var jag fast. Det går inte att vara utan detta, jag blir jättelycklig av det.
För rollkaraktärens skull har han vare sig fått klippa håret eller raka sig under hela våren.
– Jag har bokat tid hos frisören dagen efter sista föreställningen, klockan nio på morgonen.
Sopranen Jessica Johansson jobbar natt i vården i Nora och har spelat sommaropera på Skäret i nio år.
– Jag kan inte hålla mig borta. Hela sommaren försvinner till detta, men det gör ingenting.
75-årige Svein Haugen från Norge sjunger i basstämman. Han gjorde något så radikalt som att flytta till Kopparberg för fyra år sen, dels för att det finns så intressanta mineraler i marken här (han är samlare) och dels för att det gick lätt att hitta en bra och billig bostad. Men det var också för att komma nära Opera på Skäret. Han hade inga planer på att vara med och sjunga själv, han nöjde sig med den lokala kyrkokören, men så gick han på en audition och här är han nu.
– Detta är det roligaste i mitt liv, det ger energi så det räcker resten av året, säger han.

Under första akten av La Traviata har historien om societetskurtisanen Violetta Valéry, hennes komplicerade kärleksliv och urusla hälsa samt samhällets dubbelmoral målats upp för oss. Scenografin, musiken, kostymerna, sången och skådespeleriet – allt har känts storslaget, känslosamt, vackert och samspelt. Det har varit fest och tragedi. Den polska sopranen Ania Jeruc, som spelar Violetta, har gråtit på scenen. Äkta tårar.
I pausen småspringer folk över gårdsplanen ner mot sjökanten för att paxa ett bord i solen.
Vi slår oss ner på två stenar i vattenbrynet och tuggar på våra förbeställda räkbaguetter och dricker bubbelvatten ackompanjerade av vågskvalp. Jag nynnar på en av första aktens mest kända melodier, den har liksom fastnat.
Akt två och tre är dramatiska. Den unga, dyrkade Violetta är mycket sjuk och går hädan i tuberkulos. Det är oåterkalleligen slut. Alla i publiken verkar tagna men samtidigt upprymda. Ensemblen får stående ovationer.
– Jag grät, många runt omkring mig grät, säger Sten Niclasson leende till ensemblen efteråt. Ni nådde hjärtat!
Många besökare sitter kvar i kvällssolen nere vid vattnet en lång stund efter föreställningen. Vissa tar veterantåget tillbaka till Stockholm och får middagen serverad ombord medan andra tar bilen till boenden på andra sidan kommungränsen, exempelvis i Loka brunn eller Grythyttan. I Kopparberg räcker sängplatserna inte långt.
– Bristen på hotell kan bli ödesdiger för oss, säger Sten Niclasson. Därför vill vi bygga ett eget.
Stiftelsen har för ändamålet införskaffat fem hektar mark vid sjön. Ett utökat samarbete med fler lokala aktörer planeras. Niclassons ser framför sig att man exempelvis ska kunna kombinera natur med kultur; opera och älgsafari, paddling eller fiske!
Opera på Skäret ger denna sommar tolv stora föreställningar, men också tre mindre sommarkonserter samt ordnar flera musikkvällar i den populära operapuben.
Sten drömmer om mer. Han vill sätta upp två olika fullskaliga operaverk per säsong och kanske hålla en internationell operafestival här. Det saknas inte sångare som vill komma, folk hör av sig från hela världen.
Det är lätt att bli imponerad av paret Niclassons Opera på Skäret. Efter premiären skrivs det idel lovord om årets uppsättning. Det känns förstås bra, men det är inte det allra viktigaste för Sten.
– Jag vill att människor ska bli berörda. Det är det som gläder mig mest.

Våra böcker i urval...