Parasitsteklar-dyngbaggar-och-poesi300

Flora & Fauna 1/2008
Text och foto: Mats Ottosson

Parasitsteklar, dyngbaggar och poesi

Det är inte det att han avsiktligt låtit skägget växa. Det är ingen Castro-hyllning, inget ideologiskt skägg.

Mattias Forshage har bara förlorat sig igen. I livets sköna mysterier: dyngbaggar, parasitsteklar och poesi.

Vem hinner tänka på att raka sig när det finns så många parasitsteklar. Malaisefälleprojektets* 75 fällor har stått ute i markerna i tre år och slukat moln av flygfän, ungefär 40 miljoner stycken sägs det. Målet är att kartlägga vilka flugor, myggor och steklar som finns i Sverige. En rännil från denna störtflod rinner åt Mattias Forshages håll, närmare bestämt underfamiljen Eucoilinae, oansenliga steklar som parasiterar på flugor. Han drar ut en låda ur insektsskåpet på arbetsrummet i Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala och visar. Somliga är verkligen små. De ser mest ut som skiljetecken som någon klippt ut ur en mycket finstilt text. De är så oansenliga att det inte går att se om det är komma, punkt eller semikolon.
Det är det här han gör: sorterar och arbestämmer arter som få, i vissa fall ingen, sett förut. Extremt noggrann? Nej, det krävs snarare envishet, säger han.
– Jag har en rent barnslig inställning: att man gör det man är intresserad av, inte andra saker. Man är inte intresserad av att bli störd, att bli underhållen, att äta lunch. När man är nyfiken så jobbar man tills man är utmattad, eller färdig. Då inser man plötsligt att det kanske vore bra att prata med någon ibland också, eller äta lite mat.
Med den inställningen är det alldeles naturligt att inte ha TV eller bil och att lägenheten i Stockholm ibland känns som hans andra hem, vid sidan av hans första hem (Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm) och hans tredje (Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala). Besatthet? Ja, kanske den sorts besatthet som varje kunskapstörstande tolvåring besitter.
– Jag har nog aldrig riktigt lyckats ta mig ur det där stadiet. Det där som brukar få folk att avbryta det – ett konventionellt åtta-till-fem-arbete, familj – det har inte hänt mig.

Parasitsteklar var inte hans förstaval i insektsvärlden. Praktiska skäl – möjligheten att få en doktorandtjänst – avgjorde. Väl där fann han en ny värld att förundras över.
– Jag är särskilt fascinerad av dold diversitet. Det finns en sådan artrikedom och formrikedom bland parasitsteklarna, sådana livshistorier – och området är till stora delar outforskat. Det är därför det här arbetet är så uppslukande, säger han.
Ändå armbågar de sig in, de andra passionerna, stjäl tid och hotar planerna på att ha avhandlingen om parasitsteklar klar till vintern.
– Det finns så många sidoprojekt som jag försöker – men inte kan – hålla mig ifrån.
Som dyngbaggar, hans stora entomologiska kärlek som han nästan efter tio års studier och tre examensarbeten ändå inte kunnat göra slut med. Eller poesi. Våren 2007 utkom han med fyra böcker på en gång: dikter, romanfragment, mytologiserade berättelser, det är inte helt självklart var de ska placeras in i den litterära systematiken.
Dyngbaggar och poesi. Ibland möts de.

”Vänd då åter blicken nedåt och se hur det myllrar i de feta rukorna, flugors och skalbaggars mestadels långsamma larver, snabba glupska kortvingar som äter dem, vaksamma dyngflugor och svängflugor och andra tvåvingar, dyngpalpbaggarna som lämnat vattnet och nu simmar i skit, dyngbaggarnas artrikedom och de vackert skimrande tordyvlarna, där är minsann ett grannskap att granska, deras olika anpassningar till denna resurs, tordyvlarnas grävarbete och yngelvård, alla de grävande baggarnas vackert svängda och behornade skenben och den stora utplattade munsköld som gör hela dyngbaggens huvud till en spade, deras solfjäderlikt ensidiga antennklubba, frågeställningar man kan ägna livet åt.”
UR ”DRÖMGEOGRAFI NATURGEOGRAFI”
(STYX FÖRLAG 2007)Frågeställningar man kan ägna livet åt. Ja, så är det.
Det började i pojkåren med dinosaurier (som han läste allt han kom över om) för att övergå till nutida kräldjur (som han läste allt han kom över om). Han plockade med sig ormar hem, fick överta några insmugglade grekiska ödlor av en kompis och gick på insektsjakt för att hitta mat till ödlorna. Fann att insekterna också var spännande (och läste allt han kom över om dem), särskilt de vackra bladhorningarna som han beundrade i Landins Svensk insektsfauna. De var så snygga: ekoxen, guldbaggarna. Men merparten av bladhorningarna är svårfångade. Den enda grupp av bladhorningar som han kunde räkna med att hitta när han gick ut och letade var dyngbaggarna. Därav det ursprungliga intresset.
– Att de lever just i komockor gjorde varken från eller till, det var först som vuxen som jag började tänka på det speciella med det.
Ja, för det är ju inte vilken biotop som helst vi pratar om här. Vi pratar om djur som lever av och lever i bajs. Det går inte att bortse ifrån att det gör dyngbaggarnas värld lite speciell. De väcker fascination; skräckblandad fascination.
– Det är ett bra partytrix att börja prata om dyngbaggar, som Mattias Forshage uttrycker det.
Utanför människornas värld är dock en hög med dynga inte så märklig. Insekter har ingen kiss-och-bajs-humor. För dem är dyngan en resurs som alla andra i naturen. Nja, kanske inte riktigt ändå. Den är lite mer slumpmässigt uppträdande, i både tid och rum, än många andra. Dynga är därmed ett typexempel på det som ekologerna kallar ett efemärt habitat: ett livsrum som dyker upp plötsligt och försvinner igen. En sådan livsmiljö kan inte vem som helst utnyttja. Man måste vara specialist. Man måste vara snabb.
Flugorna, de första invånarna, är på plats, parar sig och lägger ägg nästan i samma stund som komockan landar på marken. Därnäst palpbaggarna, en skalbaggsgrupp där merparten av arterna lever i vatten. Kanske är det därför de spillningslevande arterna klarar så bra att leva i den färska, mycket våta spillningen.
– Till de speciella problemen med att vistas i en komocka hör att det är vått och att det inte går att andas där, som Mattias Forshage uttrycker det.
Palpbaggarnas framfart skapar luftkanaler kors och tvärs i komockan, ett slags ventilationssystem som för in luft och gör att andra arter kan påbörja sin kolonisation.
Och när mörkret faller kommer landar de dynglevande bladhorningarna (tordyvlar, månhornsbagge, horndyvlar, Aphodius-dyngbaggar, osv) för att para sig och lägga ägg. Somliga av dem bär på kvalsterlarver som inte är till besvär för dyngbaggarna själva utan bara liftar till komockan för att där parasitera på fluglarver. Fluglarver är också basföda för rovlevande skalbaggar som kortvingar och stumpbaggar, som efterhand anländer till dyngan.
På de östafrikanska savannerna – där dyngbaggefaunan domineras av pillerbaggar, grovlemmade pansarvagnar till skalbaggar som formar klot av dynga som de rullar iväg och gräver ner som larvföda – kan effektiviteten vara häpnadsväckande. Två forskare punktmarkerade en enskild 1,5 kiloshög med elefantspillning. De räknade till sammanlagt 16 000 dyngbaggar som tillsammans åt upp, rullade iväg och grävde ner hela högen på två timmar.
Så effektiva är inte medlemmarna i den svenska dyngbaggefaunan (som inte omfattar några pillerrullare). Men de är likväl snabba, på några veckor har de fullbordat sina larvcykler och de fullvuxna insekterna kan lämna komockan vars torra rester tas om hand av daggmaskar.

Jo, man kan förstå att livet i en komocka kunde fascinera den där grabben i början av åttitalet med smak för det ovanliga, en grabb med ödlor i fickorna och säkerhetsnål i örat (säkerhetsnålen sitter fortfarande kvar efter mer än 25 år), en grabb som gjorde ett punkfanzine tillsammans med sin brorsa och undan för undan sökte sig till allt mer extrema musikstilar: avantgardistisk bebop, industrirock, death metal.
Och samtidigt är det inte alldeles lätt att få allt att gå ihop. En hypersystematisk entomolog, dyngbaggeälskare, poet, surrealist, punkare och frijazzare i en kropp. Mattias Forshage lutar sig framåt i stolen. Det här är frågan han hela tiden förstått att han skulle få, den han väntat på, det märks. Hur går det ihop? Allt är i högsta grad ett kontinuum, säger han, allt handlar om samma lust att undersöka tillvaron.
– Att vara nyfiken på det okända, att undersöka på ett förutsättningslöst sätt – parasitsteklar eller livet i stort – är för mig den diametrala motpolen till vanor och fördomar; till att inrätta saker så bekvämt och tryggt som möjligt.
– Speciellt i insekternas värld förenas vetenskap och poesi, surrealism, alkemi. Det handlar om att det underbara finns närmast runtomkring oss, hela tiden. Det finns en ohygglig formrikedom, en rikedom på skönhet – och den är omedelbart tillgänglig. Särskilt om man tittar på det som är väldigt smått. Det förbinder poesi och dyngbaggar.

”I tångruskorna återfinner man förutom de sedvanliga fågelkadavren
havsdjursskalen och fula förpackningarna även nordisk Familjebok
dockskåp levande får och gitarrer – alla fyllda av små märlor
som jagas av små kortvingar som jagas av små jordlöpare
som jagas av lantmätare som jagas av turister som jagas av isbjörnar
som jagas av sjömansbegravningar som jagas av tågvagnar
som jagas av golfströmmen
som har en tystlåten men mycket varierad sång full av skärranden och härmljud”
UR ”STRANDFYND PÅ RUINÖN” I DIKTSAMLINGEN
”ANGÅENDE NÄKTERGALARNA MAN FANN PÅ GLACIÄRISEN”
(ELLERSTRÖMS 1998)

*Läs mer om Malaisefälleprojektet, den svenska jättesatsningen för att kartlägga naturens minsta flygfän, i reportaget ”En insekt i sekunden”.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300