Utsatta-i-paradiset300

Sveriges Natur 6/08
Text: Mats Ottosson
Foto: Tor Lundberg

Utsatta i paradiset

Fjällfåglarnas paradis ligger i en avsides dalgång i Arjeplogsfjällen. I alla fall påstods det så för 75 år sedan. Här hittar man idag Sveriges mest utsatta fåglar.

– Vill du ha kaffe?
Renskötaren Per Henrik Lango är lika förvånad som jag över att möta en levande människa. Här. Nu.
– Det är nog bara du och jag på hela denna sidan Bárasjuhka.
Jag berättar varför jag vandrar omkring i denna oglamorösa del av Arjeplogsfjällen en småregning junidag; att jag läst om området i en gammal bok av en som hette Swanberg.
– Den gubben kände jag, säger Lango.
Snart står kokkaffet och kaffeosten på bordet. Per Henrik berättar om den där magre, stränge sörlänningen som kom vandrande en sommar i slutet av femtiotalet. P O Swanberg hade tillsammans med en kamrat återvänt till Tjålmejaure, fjällsjön som han ”upptäckt” och skildrat i ”Fjällfåglars paradis”. Nu ville han se vad det hade blivit av det. Unge Lango ordnade husrum och såg till att det fanns färsk fisk till middagen.
– Det var mycket fackprat om kvällarna, om beckasiner och sånt, och jag var ung så jag lyssnade inte så mycket.
Men en sak minns Per Henrik Lango.
– Han var som bekymrad. Han tyckte att de hade minskat, fåglarna. Fjällgässen hade gått tillbaka, det noterade han.

”Fjällfåglars paradis” utkom 1936. Swanberg var kanske inte den störste av ordkonstnärer, likväl framstod den där fågelrika dalgången som oemotståndlig när jag snubblade över boken i vintras. Och nu är vi här.
Tältet står några höjdkurvor nedanför Rijbasåjvvies krön. Vi – naturfotografen Tor Lundberg och jag – befinner oss i landets största fågelskyddsområde som består av Tjålmiejávvrie-systemet (som det heter med dagens samiska stavning) och andra sjöar, vattendrag, myrar, videdjungler och fjällhedar kring fjället Svaipa. Det finns inte en själ mer än vi inom den kvadratmil vi kan överblicka, närmaste vandringsled är en av Kungsledens minst frekventerade sträckor, den mellan Adolfström och Ammarnäs.
Här kan man leva väglöst och tidlöst i några dagar: välja väg vartefter, somna i ripriset, vakna, gradvis vänja sig vid ett nytt ljudlandskap: bruset från jokkarna på avstånd, ljungpiparnas vemod.
Det skulle vara lätt att kalla detta ett paradis. Men vid rödrävslyan nyktrar man till. Rester av renkalvar och ripor och en halvt uppäten rävunge ligger utströdda kring lyans många öppningar. Lite senare ser vi rävtiken i lunkande trav över myrmarkerna. Den slukar något från marken i ett par munsbitar medan ett par ilskna enkelbeckasiner försöker jaga bort äggtjuven. Hon lunkar vidare, dammsuger terrängen, en tillnyktrande påminnelse om att några paradis för fåglar inte existerar – annat än i våra egna drömmar. Det fanns inte ens på Swanbergs tid. Möjligtvis kan man uppfatta Svaipa som ett människoparadis – ett myggigt, myrlänt paradis där molnstäden med jämna mellanrum tornar upp sig i väster.
– Cumulonimbus capillatus, säger Tor som jobbat på väderstation.
– Och det betyder …?
– Schiiitväder.

En sen eftermiddag vandrar vi nedför fjällheden till stranden av Norra Tjålmiejávvrie. En blandad flock av bergänder, svärtor och sjöorrar guppar lojt i solglittret.
Då finns de plötsligt där. Sju fjällgäss lyfter och flyger iväg i en vid båge söderut över sjön, lägger om till västlig kurs och avtecknar sig på avstånd mot Räkers svarta branter. Jag anstränger mig för att hålla kvar synen en sekund till och en till, men till slut är avståndet alltför stort.
”Gåsen med den vita pannan, fjällgåsen, befanns snart höra till inventarierna i Tjålmejaures dal, och i själva verket är den relativt allmän där. Före midsommar möter man fjällgässen dagligen.”
Så skrev Swanberg. Renskötaren Per Henrik Lango brukade se dem i hundratal när han var liten grabb: ”du vet det var ett liv och skrik på vårarna”. I slutet av 1950-talet minskade de drastiskt och på några decennier kraschade stammen totalt. Orsaken var framförallt urskiljningslös jakt vid rastplatser och vinterkvarter kring Kaspiska havet och Svarta havet.
Ändå kan man idag se fjällgäss i Arjeplogsfjällen, bland annat kring Tjålmiejávvrie. Det handlar om fåglar, eller avkommor till fåglar, som har fötts upp i hägn i Sörmland och planterats ut under 1980- och 1990-talet för att rädda den svenska fjällgåsstammen. Kanske anslöt de sista av de ursprungliga gässen till de nya fåglarnas gemenskap, det är fullt möjligt rent tidsmässigt men omöjligt att veta med säkerhet. Idag uppgår gässens antal till knappt hundra. Denna lilla skara är landets mest omstridda fågelindivider. Striden står främst mellan Svenska Jägareförbundet och Sveriges ornitologiska förening. Jägarna vill bevara de utplanterade fjällgässen, ornitologerna vill att de ska bort.

Svenska Jägareförbundet startade Projekt fjällgås för att dels förstärka den tynande stammen genom utsättning av fåglar uppfödda i hägn, dels lära gässen att ta nya flyttvägar till nya säkrare vinterkvarter i Holland. Det sistnämnda åstadkoms genom att man gav fjällgåsungarna vitkindade gäss som fosterföräldrar. Allt tycktes fungera och projektet blev uppmärksammat och hyllat – till 1999. Då avslöjade en genetisk kartläggning att de utplanterade svenska fjällgässen innehöll gener från den nära släktingen bläsgås. Något eller några av de avelsdjur som Jägareförbundet köpt in från europeiska uppfödare hade, trots garantier om motsatsen, varit ”genetiskt förorenade”.
Utplanteringarna lades på is och projektet hamnade i ett vaccum som fortfarande råder tio år senare.
Speciellt från norsk sida har man ett horn i sidan till de svenska fjällgässen, man är rädd att de ska beblanda sig med den tynande spillra av ursprungliga fjällgäss som häckar i Norge. Bonnkonventionens vetenskapliga råd och Sveriges ornitologiska förening är några av de instanser som liksom norrmännen vill att fåglarna ska bort: ”caught or otherwise removed from the wild”, lyder Bonnkonventionens formulering.
Andra inblandade, till exempel Naturvårdsverket som har det yttersta ansvaret, anser att fåglarna ska få finnas kvar och långsamt spädas ut med garanterat rasrena fjällgäss. Sådana fjällgäss (från infångade ryska fåglar) föds just nu upp på Nordens Ark i Bohuslän.

– Det har varit ett trauma, säger andfågelforskaren Åke Andersson.
Han hade just tagit över rodret för Projekt fjällgås när det gick på grund 1999. Även om utplanteringarna ställts in och Åke med åren hunnit bli pensionär, har han fortsatt att åka till Arjeplogsfjällen varje år för att följa gässens fortsatta öden (och har kunnat konstatera att stammen ökat långsamt av egen kraft). Till sin hjälp har han hustrun Anke och några andra ideellt arbetande ornitologer. I år är det tionde gången i rad som makarna firar midsommar i lånad stuga i väglöst land i fjällen.
Dagen har förlöpt på traditionsenligt sätt, med två långa pass vid tubikikaren. Efter middagen står han där igen. Jag får titta i tuben och ser en smal, vaksamt sträckt gåshals på en av öarna i sjön. Det är en vaktande hane, ett pålitligt tecken på häckning. Någonstans i närheten ligger honan på ägg, och så länge hon ruvar vaktar han.
– De är diskreta som bara den. Det tog mig fyra dar att se att det finns tre vaktande hanar här i sjön.
Midsommarkvällen kommer smygande på lätta fötter, med kyla och mygg. Anke har slagit sig ner med en bok inne i stugvärmen. Åke Andersson står vid tubkikaren, med anteckningsboken inom räckhåll. Nästa morgon när jag vaknar står han där igen.
– Det finns sju individer här kring sjön just nu. Men det har varit en oerhört händelsefattig morgon, jag har inte hört ett enda gåskackel.
Jag hälsar från Anke att morgongröten är färdig.
– Två minuter till bara, så har jag suttit i två timmar.

Fjällgässen vill inte lämna mig ifred, visar det sig. En morgon vid ett annat namnlöst fjällvatten hör jag fjällgåskackel på avstånd. De är på väg – åt mitt håll! Två fåglar kommer över krönet och landar på andra sidan den lilla tjärnen. Gömd bakom en liten moränrygg ser jag hur honan börjar beta medan hanen följer henne som en skugga, rakryggad och varsk.
Två svenska fjällgäss. Men framförallt två individer. Han och hon.
Man kan sitta vid sitt skrivbord och läsa och fundera över fjällgåsfrågan hur länge som helst, det finns likväl ingen enkel och självklar ståndpunkt att inta. Bläsgåsgener hör inte hemma i fjällgäss. Frågan är vad man gör åt saken, nu när de ändå finns där. Ska de i dubbel bemärkelse utsatta fåglarna ändå få leva vidare, trots risken att de sprider sina genetiska avvikelser till de rasrena gässen på norska sidan riksgränsen?
Ingen vet om de artfrämmande generna ens kommer till uttryck: om de svenska fjällgässen i någon liten detalj ser ut eller uppför sig som bläsgäss. (Om så är fallet kommer dessa egenskaper med största sannolikhet till korta och i det långa loppet rensas de bort, ty så fungerar evolutionen. Fjällgäss har ju fjällgåsegenskaper just för att dessa passar en gås som lever fjällgåsliv).
Vän av ordning frågar: är en fjällgås med bläsgåsgener – om än aldrig så få – verkligen en ”äkta” fjällgås? Vän av oordning svarar: Vad menas med äkta? I paradiset gav Adam namn åt alla djuren och sen var det färdigt, men här i verkligheten är det inte alls osannolikt att bläsgäss och fjällgäss alldeles på egen hand kan blanda gener med varandra. Gränserna mellan arterna är överhuvudtaget långtifrån så knivskarpa som de flesta av oss tror, det framgår av de taxonomiska revisioner som med jämna mellanrum dyker upp i zoologiska facktidskrifter: arter blir raser, raser blir arter.
Vän av ordning säger: Är det inte onaturligt att ändra gässens flyttväg? Å andra sidan: Är det ett större ingrepp i naturens ordning att människor skapar nya flyttvägar åt fjällgässen genom omskolning – än att vi utraderar gamla flyttvägar genom hänsynslös jakt?
Nej, det är inte lätt att vara ordningsman i naturens lustgård. Frågorna är så många, och de ser så svåra ut, åtminstone hemma vid skrivbordet.
Men inte här. Inte när man ligger bakom en moränrygg och ser hon och han lyfta, göra en vid lov över tjärnen och sedan försvinna iväg till häckningsplatsen någonstans i Arjeplogsfjällen.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300