Det är måndagskväll på Mötesplats Bullar&Böcker i Alberga i nordvästra Sörmland. Veckans biblo-kväll. Kerstin från Västermo hembygdsförening står för försäljningen i kaféet, medan jag och några andra ställer fram stolar i väntan på kvällens föredragshållare – deckarbibliotekarie Thomas Böös från Eskilstuna. Det kommer drygt tjugo personer som lyssnar till den vittre Böös, fikar och pratar detektivromaner. Det får vi vara hyfsat nöjda med. Det är svårt att locka folk från tevesoffor och barnnattning en tidig vardagskväll.
Jag är nybliven ordförande i den lilla paraply-föreningen Bullar&Böcker som under de senaste femton åren har räddat detta landsortsbibliotek två gånger om när politikerna bestämt sig för att lägga ner det. I stort sett alla bygdens föreningar har via B&B genom åren hjälpts åt med att driva kaféet som är öppet en kväll per vecka. Behållningen går i princip oavkortat till nya böcker i biblioteket. Bygdens kraftfulla och aktiva pensionärer med före detta bibliotekarien Britt Axelsson (80+) i spetsen har gjort grovjobbet. Kommunen står för lokal och några timmars arbetskraft. Föreningen ordnar föredrag, stickkafé, högläsning på äldreboende, bokcirkel med mera.
I den trakt där jag bor finns sexton föreningar med sammanlagt mer än tusen medlemmar. På en befolkning på knappt 1700 individer. Idrottsföreningen är liten men ändå störst, och den har med stor hjälp av ideella krafter och ett eller annat EU-bidrag byggt både stugby, klubbstuga med konferensrum och storkök samt idrottsplats med fantastiskt fina gräsplaner. Halva bygden var med och rullade ut gräs. Nu står fotbollslag från när och fjärran i kö för att få komma hit på träningsläger. Och servas då av ideellt arbetande köks- och, städpersonal. I den kadern ingår stundom våra barn som spelar fotboll i föreningens lag.
***
Innan jag övergav storstadens förorter för att bosätta mig i en sörmländsk by trodde jag att det var rätt ute med ideellt arbete. Att föreningsliv och frivilliga insatser numera mest var något för pensionärer och en och annan idrottsförälder. Jag hade fel.
Vi svenskar är kanonbra på att arbeta ideellt. Vi ligger i världstopp – efter Holland, USA och Norge. Nästan hälften av alla svenskar har under föregående år gjort ideella insatser – arbetat utan att ta betalt och på ledig tid. Mest engagerade är 30–45 åringarna i mindre och medelstora samhällen och städer av Katrineholms storlek.
– Det är normalt mänskligt att engagera sig ideellt, det är mer ovanligt att inte engagera sig alls, säger Christer Leopold, expert på frivilligt arbete. Min grundteori är att det hänger samman med att vi är flockdjur.
Christer själv har flutit med den ideella vågen sedan han var barn; som vargunge, scout, i skolföreningar och konstföreningar och så vidare. Han har haft praktiskt taget alla typer av ideella uppdrag och varit aktiv lokalt, regionalt och nationellt. Dessutom har han varit anställd i organisationer på nationell och internationell nivå. Hans erfarenheter och hans stora intresse för ideellt arbete har gjort att han idag bland annat är i konsult och föreläsare i ämnet, har en fullmatad hemsida (www.volutarius.com) och har skrivit en managementbok för ideella organisationer: ”Professionell ideell – Om att verka med ideell logik”.
Föreningstraditionen är väldigt stark i Sverige. Vi har cirka 200 000 föreningar i landet. På nio miljoner invånare! Någon har räknat ut att nio av tio vuxna svenskar mellan 16 och 84 år är medlemmar i en förening. 25 procent av dem är med i fler än fyra samtidigt.
– Hur Sverige ser ut idag är ett resultat av föreningsliv och folkrörelser, säger Christer Leopold.
Men föreningsliv är inget specifikt svenskt, om nu någon trodde det.
De allra första beläggen för föreningar i Europa hittar man hos grekerna cirka 4-500 f Kr. Eftersom det var praktiskt att slå sig samman för att lösa problem som man inte klarade av ensam så levde arbetssättet vidare och utvecklades – bland annat hos vikingarna, som kallade sina föreningar för gillen. Från cirka 1850 och framåt har Sverige haft en ny storhetstid för föreningsbildande. Under de första femtio åren importerades och etablerades också folkrörelse-modellen. Den kom från Tyskland, England och USA. Under den tiden startades bland andra Svenska Turistföreningen (1885), Svenska Naturskyddsföreningen (1909) och Riksföreningen för skidlöpningens främjande i Sverige (1892. Nuvarande Friluftsfrämjandet). Efter det har föreningslivet utvecklats åt lite olika håll ibland andra de anglosaxiska länderna och Skandinavien. Vi ska återkomma till det.
***
Att arbeta ideellt är ett mönster i mitt liv. Mellanstadielärare Ture Björk i Kevingeskolan i Danderyd satte mig på spåret. Han var en sträng men rättvis typ som fick även buset i klassen att stå i givakt närhelst han ville. Eller att plocka skräp längs vägarna i förorten under parollen ”Vårstädning –70”. Jag gick i gång så pass på uppgiften så att jag efteråt skrev en insändare om att vi borde skärpa oss och sluta skräpa ner i naturen. Den togs in på Aftonbladets barnsida under rubriken ”Jag skriver för att jag är arg”.
En miljökämpe var född. Mitt världsförbättrarhjärta var satt i brand. Det har brunnit – eller i alla fall glött – i fyrtio år sen dess. Att göra något man verkligen tror på är fint i min värld. Att jobba gratis är ännu finare, så har det alltid varit.
Mina ideella åtaganden har avlöst varandra genom livet. Jag har varit fotbolls- och gymnastiktränare, klassmamma och flyktingguide, drivit skaparverkstad för barn, snickrat på kvinnohus, räddat bibliotek och suttit olika föreningsstyrelser och projektgrupper. Samtidigt har jag varit med och ordnat fester, planterat skog, bakat, sålt julgranar, småkakor, pepparkakshus, lotter, underkläder, adventskalendrar, salamikorvar, sjungit på kabaréer, ordnat tangokurs samt studiecirkel om mäns våld mot kvinnor och stått i olika typer av kiosker åt mängder av olika idrottsföreningar, skolklasser och biståndsprojekt. Dessutom har jag sponsrat ett gäng barn i tredje världen via olika organisationer, köpt getter, vykort, poliovaccin, skolmaterial med mera i present till släkt och vänner för att stödja ovan nämnda organisationer. Hur mycket pengar som har gått åt till olika medlemskap – däribland STF – har jag ingen aning om. Men mycket är det.
Tänk tanken att – vilket verkar vara fallet – mängder av medborgare har en ideell meritlista liknande min, så talar vi om rätt många timmars nedlagt obetalt arbete under ett helt liv. Bara under ett år motsvarar våra samlade insatser 400 000 heltidsjobb, enligt forskarna vid Ersta Sköndals Högskola, som sedan början av 1990-talet haft regeringens uppdrag att undersöka svenskarnas frivilligarbete. De har genomfört fyra nationella befolkningsstudier – den senaste 2009 – och deltagit i en europeisk. De svenska studierna visar att antalet ideellt arbetade timmar per svensk per månad de senaste fem åren har stigit från 12 till 16 timmar i genomsnitt.
Man kan också se att det ideella arbetet har legat på en relativt jämn och hög nivå de senaste tio åren, trots upp- och nedgång i konjunkturerna, byte av regeringar och inträdet i EU. Forskarna formulerar det som en ”häpnadsväckande stabilitet”.
Allra flest människor frivilligarbetar inom idrotten (20 %). Men det debatteras dessutom politik, slås med lie, virkas och ordnas körkonserter, demonstrationer, ockupationer, festivaler, högläsning och utflykter i naturen av människor som bryr sig om allt ifrån solitärbin till hårdrock. Snacka om mångfald. Snacka om aktiva medborgare och ideell energi.
Att en individ väljer att arbeta ideellt beror enligt undersökningar bland annat på graden av utbildning – välutbildade dominerar – en faktor som ökat i betydelse i och med att föreningar och organisationer blivit allt mer professionella. Men storleken på inkomst verkar inte spela någon roll.
Dessutom har man sett att intresset för ideellt arbete verkar gå i arv, och att många av de människor som arbetar i frivilligorganisationer också arbetar ideellt på ett mer informellt plan. Det kan handla om hjälpinsatser för släktingar eller andra. Kvinnor – som min mamma Ulla, som tog hand om alltifrån kvarterets ensamma, olyckliga barn till alkoholiserade hemmafruar under min uppväxt – ligger i topp här, men i föreningslivet är det klart fler män som är engagerade, konstaterar forskarna.
Enligt forskarna finns egentligen ingenting som tyder på att färre vill jobba i föreningslivet nu än förr. Tvärtom ökar antalet människor som arbetar ideellt år från år. De som har nära till föreningar, nätverk och andra så kallade sociala arenor blir väldigt lätt indragna i någon form av ideellt arbete. När det gäller motivet till att börja frivilligarbeta visar Ersta Sköndals undersökning att de allra flesta gör det för att bidra till organisationen, göra nytta för andra människor eller för att utöva ett intresse.
En annan aktör som regelbundet tar pulsen på svenska frivilligarbetare är Volontärbyrån, som gratis förmedlar kontakt mellan volontärer och ideella organisationer. Enligt deras enkätundersökning –Volontärbarometern 2009 – svarade 80 procent att det viktigaste motivet för att arbeta ideellt var att de kände sig behövda, 56 procent gjorde det för att det var roligt och cirka 50 procent för att de kände att de mådde bättre och utvecklades som människor av det. Det sistnämnda stämmer med amerikansk forskning som visar att volontärer mår bättre och till och med lever längre än de som inte arbetar ideellt. Särskilt gäller det pensionärer, som är en ökande grupp bland de ideellt arbetande i Sverige.
Nästan 40 procent av dem som svarade i Volontärbarometern uppgav dessutom att det varit en merit i yrkeslivet att vara volontär.
”Det visar på ett djupt engagemang och att man inte bara drivs av att tjäna pengar. Det tyder också på ödmjukhet och prestigelöshet”, sade en chefsrekryterare som uttalade sig i en av de stora morgontidningarna härförleden.
Det finns dessutom undersökningar som visar att den som är arbetslös och jobbar ideellt har lättare att få jobb också på grund av att han/hon håller sig aktiv och utåtriktad.
***
Detta är den positiva sidan av saken. Men det finns också en annan.
I nästan alla föreningar som jag är med i talas faktiskt om kris. Att folk i allmänhet inte engagerar sig som förr. Att medlemstalen viker, byråkratin ökar, att de aktiva medlemmarna sliter ut sig. Att eldsjälar är en utrotningshotad art. Det finns de som tycker att föreningsmodellen är föråldrad. Men faktum är att det startas nya föreningar hela tiden, och att det troligen aldrig har funnits fler ideella slitvargar i vårt land.
Svårigheten att behålla och aktivera medlemmar kanske snarare är ett normaltillstånd än en kris. Därför menar Christer Leopold att det borde vara absolut viktigast för en organisation att ha spetskompetens när det gäller att ragga nya, och att aktivera och behålla gamla medlemmar.
Att medlemstalet går upp och ner med tiden kan vara helt naturligt. Men när det sjunker hela tiden måste man tänka till. Är ändamålet överspelat? Saknar föreningen förmåga att anpassa sig till det moderna samhället? Är ledningen inne på fel spår eller inkompetent i största allmänhet?
Christer Leopold, som ägnat sig mycket åt att fundera kring vad han kallar ideell logik, menar att ett av problemen är att många större föreningar försöker förnya sig genom att ta in företagstänkande. Det fungerar sällan. Man kan helt enkelt inte driva en ideell organisation som ett företag eller en myndighet om den ska bli framgångsrik, enligt Leopold. För att förklara skillnaden i logik brukar han likna företaget vid en motorbåt, myndigheten vid en segelbåt och den ideella organisationen vid en roddbåt. För att driva motorbåten behövs pengar till bränsle, segelbåten behöver rätt politisk vind och roddbåten måste ha roddare.
– Det är en vanlig missuppfattning att en förening är som ett företag fast enklare. I verkligheten är föreningen mer komplex och därför svårare att leda än ett företag av motsvarande storlek, säger Leopold.
Andra svårigheter att bemästra är att konkurrensen med andra ideella organisationer ökat, och att många stora föreningar har gått från att driva en enda fråga till att driva många olika.
– Det har aldrig varit svårare än idag att leda en folkrörelse, säger Christer Leopold. För att lyckas behöver man ideell kompetens. Man kan förnya en gammal, sömnig folkrörelsen genom att åter fokusera på en idé med tillhörande verksamhet. Då har den definitivt en framtid.
Leopold jämför gärna Sverige med de anglosaxiska länderna. Här hos oss samlas man fortfarande i föreningar där alla är medlemmar och mer eller mindre jämlikar. I USA och England dominerar numera stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och professionella medlems-lösa organisationer, som människor stödjer genom att jobba gratis och/eller donera pengar. Anställda frivilligorganisatörer leder arbetet och definierar behoven, alla andra är obetalda ”anställda” eller ett slags ”kunder/sponsorer” och har ingenting att säga till om.
– Den jämlika föreningsmodellen är djupt förankrad i oss svenskar. Vi ser inget annat. Många amerikaner tycker att medlemsmodellen är ointressant. De ser inte nyttan med demokrati i sin organisation. De vill bara ha ett uppdrag, de vill inte påverka hur organisationen styrs och leds.
Enligt Christer Leopold är den amerikanska modellen redan här, om än i blygsam skala. I praktiken blir det oftast en sorts blandning mellan den svenska föreningsmodellen och den anglosaxiska.
– Då blir det kaos, för det handlar om två helt olika kulturer. Men modellerna kan fungera sida vid sida, och så blir det säkert framöver.
Christer Leopold är positiv till båda sätten att samla människor för att tillsammans lösa problem. Men han tycker bestämt att föreningarna ska fortsätta att vara just – föreningar. Och att om de ska kunna vara det måste de nogsamt värna om sina invanda medlemsgrupper:
– Det är en vanlig villfarelse att en förening måste omfatta alla åldersgrupper. En förening som visat sig locka mest pensionärer ska fortsätta att värna om dem. När man försöker förändra åldersstrukturen då minskar för det mesta medlemstillströmningen.
Många föreningar och organisationer kämpar förtvivlat för att försöka få fler ungdomar och unga vuxna att bli aktiva på längre sikt, men det har visat sig svårt.
– Det är inte särskilt förvånande, säger Leopold. Det har att göra med deras livssituation. Den förändras ju år från år. Därför kan kontinuitet i en organisation aldrig bygga på den unge individen, utan måste säkras på andra sätt.
Christer Leopold är bekymrad över att de stora organisationerna mer och mer verkar vända sig bort från det lokala arbetet. Många har utvecklats till ett slags proffsiga institutioner och lobbygrupper med många anställda. Det lokala arbetets betydelse har minskat radikalt.
Delvis är det helt naturligt. Både samhället och människorna har förändrats mycket de senaste femtio åren. Människor är mer välutbildade och ställer större krav på sina föreningar. Det bor färre människor på landsbygden idag och de sociala nätverken är svagare i stora städer. Det gör att många organisationer slår samman sina små, krympande lokalavdelningar till större enheter. Men de blir ofta passiva och ineffektiva, enligt Christer Leopold.
– Det gör att organisationen, totalt sett, går tillbaka. De som försöker marginalisera det lokala arbetet minskar alltid. Det finns inga stordriftsfördelar när det gäller ideell logik, bara smådriftsfördelar.