Pilgrim i Luottåive

Publicerat den: 30 oktober 2012

Så fick jag känna den till sist. Inte ens kylan den första riktiga vinterdagen i Lappland kunde stoppa doften.
Jag har läst om dofttickans fruktkroppar, till färgen gulvita som fjällkons gräddiga mjölk (enligt Kerstin Ekman), som spricker fram ur gamla gistna sälgar i norra Sverige och sprider den mest förunderliga väldoft.
Jag har till och med haft en torkad bit doftticka från en norrländsk sälg i en skrivbordslåda därhemma, sedan jag skrev ett reportage om dofter i naturen häromåret. Att ta fram den är som en liten meditation, den milda anis-aromen känns redan innan man knyter upp plastpåsen. Ja, kanske finns det en ton av bittermandel också, precis som hon skriver, Ekman.
Men jag har aldrig känt den färska doften från en levande ticka i en levande skog. Inte förrän nu, i urskogen Luottåive tillsammans med Mats Karström från Vuollerim som var med och räddade den här skogen för flera decennier sedan.
Tickans doft är en av belöningarna för den arbetsinsatsen. Den lilla flocken av tallbitar likaså, som guppar iväg i långsam bågflykt över den taggiga urskogshorisonten. Sedan kaffeelden vid myrkanten. Jag önskar bara att han hann njuta av detta lite oftare, men det är hela tiden nya skogar som måste räddas.
Själv åker jag bara dit och njuter, låter mig visas längs bergssluttningen, någonstans här ska det finnas en sälg med tickor i lagom höjd. Jo, nu har han nog hittat den, för han ropar på mig.
– Är du beredd? Runda nu den här trädstammen, säger Mats Karström.
Jag känner mig som en pilgrim.

blog comments powered by Disqus