I renens land

Fjällvandrare, renskötare och stugvärdar får ursäkta.
Den verkliga huvudrollsinnehavaren i fjällvärlden är renen.

Vi människor skulle kalla det längtan, detta som tar form i vajan i takt med att vårvintern framskrider och renkalven hon bär på växer sig större. Allt enträgnare pekar hennes inre kompass mot nordväst.
Hon vill till fjälls. Hon vill föda sin kalv där hon själv föddes.
Vajan har, precis som de sextusen andra renarna som tillhör Handölsdalens sameby, spenderat den kalla årstiden i skogarna runt Sveg i Härjedalen. Under dessa mörka vintermånader handlar allt om att leva en dag till och sedan en till; om att sparka sig ner till lavarna under snön för att hitta bete. Kosten är periodvis så mager att renarna får ta protein från sin egen muskelmassa för att klara sig. Deras kroppar går back.
Till slut har dock både februari och mars passerat och när den biologiska klockan väl börjar ringa överröstar den allt annat, även vintertröttheten. Det behövs ingen pådrivning från renskötarnas sida för att – en morgon med skare hård som bark efter en kall natt – få flocken att börja gå norrut mot kalfjället och kalvningslanden. Det är sluta hålla emot, så bär det av.
Den nedärvda vandringslusten (och renskötarnas riktningsanvisningar) leder renarna till samebyns kalvnings- och sommarbetesland: ett fjällområde som begränsas av Ljungdalen och Sylsjön i söder och Ånnsjön och Ottsjön i norr. Både Helags och Sylarna, Blåhammaren och Storulvån ligger inom Handölsdalens gränser.
I detta begränsade fjällområde ska nya kalvar födas och växa upp och djuren ska äta sig starka inför höstens brunst och vinterns halvsvält. Samtidigt ska de samexistera med ett lustigt tvåbent däggdjur som dök upp för drygt hundra år sedan och sedan dess blivit en allt mer allmän syn däruppe.
Fjällturisten.

Att vandra i fjällen må för en sörlänning kännas som att färdas i gränslös vildmark. Men man befinner sig i en betesmark. Det har vi anledning att vara tacksamma för, alla vi som tycker om att vara i fjällen. Renarna är framstående landskapsvårdare som håller fjällandskapet öppet med sitt bete; det skulle inte se ut som det gör utan dem. Dessutom är renen navet i en näring och en kultur – den samiska renskötseln – vars närvaro lägger ytterligare lager av mening över markerna. För den som vet var man ska titta är dalgångar och fjäll fulla av spår: visten och rengärden, namn och minnen.
Renens närvaro och speciella roll ger helt enkelt fjällvistelsen ytterligare djup. Men den innebär samtidigt ett ansvar.
Erik Gardfall, driftchef för STF fjällstugor i Jämtlandsfjällen, känner förfädernas blickar i ryggen. Farfars farmor hade renmärke och renar, han har själv rösträtt i sametinget och har många vänner bland renskötarna. För Erik har det blivit en hederssak att få både gäster och personal att lära sig förstå renens speciella roll i fjällandskapet.
– Förfäderna skulle vända sig i graven om jag skulle vara anställd inom STF utan att jobba för detta, säger han.
Förfäderna har sannerligen inte saknat anledning att se snett på Svenska Turistföreningen. Renarnas traditionella kalvningsland och flyttningsleder vägde ofta lättare än besökarnas behov av leder och stugor under fjällturismens framväxt i början av 1900-talet. I det så kallade Lapprummet på Storulvåns fjällstation finns en mörk ring i golvet. Den markerar var familjen Kråiks kåtaplats låg innan den första turiststationen på platsen byggdes i mitten av 1930-talet och renskötarbosättningen fick maka på sig.
Idag är medvetenheten en annan. Det tillhör personalens uppgifter på stugor och fjällstationer att upplysa gästerna om hur man bäst respekterar renarna och renskötsel. Och för att personalen i sin tur ska veta vad de pratar om bjuder Erik Gardfall inför varje säsong in ordföranden för Handölsdalens sameby för att han ska berätta om hur renen vill ha det.

I slutet av april eller början av maj, när hjorden efter sin vandring från vinterskogarna har nått fram till fjällen, drar sig vajan undan för att i största möjliga stillhet föda sin kalv. Detta är den tidpunkt på året då renarna är som känsligast, vilket är en av anledningarna till att fjällstugor och fjällstationer håller stängt under maj. Nu är det klokast att helt avhålla sig från att vara på fjället.
Även renskötarna försöker hålla låg profil. De iakttar från avstånd. Samtidigt råder ett slags högtidsstämning. Kalvningen är renskötselns nyårshelg, det är nu det gångna årets arbete får sin belöning, och det är nu nästa års arbete börjar.
Efter kalvningen följer en period när vajan ägnar all tillgänglig tid åt att äta. Näringen ska räcka både till henne själv (hon är sliten efter vintermånader och havandeskap) och till mjölk till kalven. Det har börjat grönska i markerna och renarna har övergått från vinterns diet av lavar till att beta örter och gräs. Renen är en extrem finsmakare. 250 olika fjällväxter står på menyn och som den skickliga fjällbotanist den är har den full koll på vad som är godast och mest näringsrikt för tillfället – kanske de första fjällbjörklöven eller det spädaste gröna på kvannen, det varierar från vecka till vecka och från dag till dag.
Det här är renarnas friaste tid, innan mygg- och flugplågan börjar begränsa deras rörelsefrihet. Men det finns ett orosmoment. I juni börjar de första fjällvandrarna dyka upp och varje gång människor kommer i närheten reagerar renarna med att sluta beta och idissla – man kan ju inte tugga och lyssna samtidigt som alla knäckebrödsätare vet.

Åååååå höpp höpp …
Erik Gardfall har hejdat den lilla grupp människor som han leder norrut från Helags fjällstation, mot platsen för dagens fjällrävssafari. Anledningen till stoppet är ett antal vajor med knoppande horn som tittar ner på oss från den närmaste höjdsträckningens krön. Nyss malde deras käkar oförtrutet, nu står de blick stilla och lyssnar åt vårt håll.
Erik förklarar sig ömsom för renarna … åååååå höpp höpp höpp … ömsom för gruppen:
– Jag vill bara försiktigt påkalla deras uppmärksamhet, tala om att jag finns här och få dem att flytta sig på ett så lugnt sätt som möjligt, i sin egen takt.
Det är just i skarven mellan juni och juli och renarna här på norra sidan Helagsmassivet kan räknas i tusental, utspridda i småflockar. Överallt är det klang av skällor, vajors grymtande, kalvar som leker som hundvalpar i flockarna.
Det är bara dagar kvar till kalvmärkningen. Om kalvningen kringgärdades med största möjliga stillhet så kommer det nu istället att vara fullt ös när hela renhjorden samlas ihop med fyrhjulingar och helikoptrar och drivs in i rengärdet i Ljungris norr om Ljungdalen.
Efteråt väntar en lång ljus sommar för renarna, en tid då två drifter styr deras liv mer än någonting annat: att beta och att undkomma flygfän. Ofta drar de sig upp på hög höjd och ut på kvardröjande snöfält där mygg och kormflugor inte är en lika stor plåga. På nätterna flyttar de sig till lägre höjder där betet är frodigare.
Nu äter inte renarna bara för att mätta sig för dagen, utan fyller även förråden av fett, protein och mineraler för framtida behov. Vajan och hennes kalv måste stå starka inför vintern. Rentjurarna – som man under sommaren ser såväl i rena sarvflockar som enstaka bland vajorna och kalvarna – behöver fylla kraftreserverna inför brunsten i september då de i princip inte äter alls under nästan en hel månad. All kraft och uppmärksamhet går då åt till att blänga på varandra, bevaka de vajor de i bästa fall lyckats locka till sig och vänta på flyktiga tillfällen till parning.
– Under den tiden kan man se de stora tjurarna stå och frusta. De har mycket hyss för sig om man vet vad man ska titta efter: pinkar på benen för att lukta gott och så. Men när de stora pojkarna bråkar kommer ibland en mindre tjur och gör jobbet. Sån’t brukar kunna hända.
Det säger Richard Åström, ordförande för Handölsdalens sameby – just han som brukar komma och prata för STF-personalen inför varje säsong.
Nu visar han oss vägen till sin stuga i Ljungris och släpper in oss bland barnoveraller och hundmatssäckar. Snart står kokkaffe och rökt renkött på bordet.
Som ordförande är Richard Åström utsedd att vara samebyns talesperson i kontakter med myndigheter och media. Men han har en oskriven titel också, en som han alltid bär, inom sig. Han är en krigare. Egentligen tycker han att engelskans warrior låter mindre militäriskt och därmare närmare sanningen, men i brist bättre svenska ord får det ändå bli krigare. En krigare för renen.
– Det finns en tyst överenskommelse. Renen ger mat, husrum och kläder, den är mitt arbete, min utkomst, min glädje, mina barns framtid. I utbyte ser jag till att hon mår så bra det går. Allt jag gör, gör jag för henne.
Och det är för henne han sitter här, medan den ljumma försommarkvällen skymmer utan att riktigt mörkna, och tar oss med genom årstiderna, från kalvningens nyårskänslor över sommaren och septemberbrunsten. Till slut är det oktober och i renarna vaknar en gryende drift att dra sig söderut, bort från fjällen och ner mot skogarna. Men först ska hjorden återigen samlas i Ljungris, nu för slaktuttag. De minsta kalvarna (som har sämst chans att klara vintern) och de äldsta vajorna (som kanske inte orkar få fler kalvar) är de som tas i första hand.
– Men en del äldre vajor förmår man inte slakta. Det kan vara en som gått med skälla, en som har en särskild teckning eller en som betytt mycket på något annat sätt, kanske genom att alltid gå sist i flocken och hålla koll på att alla är med, säger Richard Åström.
När hösten övergår i vinter blir det tydligt hur fullständigt anpassad till ett arktiskt liv renen är. Kylan är helt enkelt inget problem för den. Hela kroppen är hårbeklädd, till och med mulen. Hårstråna på kroppen är ihåliga och luftfyllda vilket ger dem extra hög isoleringsförmåga – det är därför just renskinn är så varma och sköna att sitta på. Till och med det ovanliga faktum att både vajor och sarvar har horn har att göra med vinteröverlevnaden. Hos världens övriga hjortdjur är det bara hanarna som har horn. Endast hos renarna är båda könen hornbeklädda. Det är dessutom så ordnat att de äldre tjurarna fäller sina horn redan i november. Vajorna behåller däremot sina hela vintern och kan med deras hjälp freda de bästa betesgroparna i snön åt sig själva och sina kalvar. Allt för artens långsiktiga överlevnad.
Inte förrän i april–maj kommer hon att fälla sina horn. Då har hon redan hunnit vandra till fjälls och föda en ny kalv. Ett nytt år har börjat i renarnas marker.