Stengärdet, 2 juni 2016
Här följer – tillägnat er som var med – en nedteckning av en del av vad vi såg och hörde och pratade om när vi strosade genom Stengärdets naturreservat i Kungsör i torsdags (2 juni).
• En bästergök.
• Blåbärsris i massor, som just blommat över. Såhär vackert såg det ut så sent som för en vecka sedan:
• Nattskärra såg vi förvisso inte, men vi pratade om den. Eftersom jag träffade på en sådan uppe på åsen strax innan guidningen är det mycket möjligt att ni kan få höra denna fågels mycket speciella läte om ni åker till Stengärdet en kväll i juni efter att det mörknat. Klicka här så får ni höra hur den låter.
• Humlor. Vi gjorde inga försök att artbestämma det som surrade under guidningen, men under mina egna promenader i Stengärdet den senaste veckan har jag sett bland annat blåklockshumla, stenhumla, jordhumla, ängshumla, åkerhumla och jordsnylthumla (den sistnämnda en av de där arterna som kapar andra humledrottningars bon, ungefär som göken gör med vissa småfåglars bon).
• Myrlejon, som alltså är larven till en hemlighetsfull nattaktiv slända som heter myrlejonslända.
• Grön sandjägare (Eller rättare sagt jag såg den på sandytan vid fikaplatsen, men jag hann inte visa er andra. Undra på det, denna skalbagge är förmodligen den snabbaste löparen som finns i vår natur, i förhållande till sin kroppsstorlek.)
• Solitärbin såg vi aldrig några, men här kommer en bild på den kanske snyggaste av alla de vilda ensamlevande biarterna. Jag såg detta långhornsbi (som det heter) dagen efter vår utflykt i närheten av där jag bor. Håll utkik i en blomrik ängsmark så kanske ni också kan få syn på det!
• Bofink, lövsångare och trädpiplärka hörde ni eventuellt under promenaden, men ni hörde framförallt mig berätta om hur de låter. Minns ni vem som sjunger: ”ja ja ja ja ja kommer från Jönköping, ja”? Klicka på respektive artnamn så får ni en repetition:
Bofink
Lövsångare
Trädpiplärka
• Apropå den deltagande tryffelhunden kunde jag inte låta bli att berätta om mitt möte med svampen hjorttryffel som finns lite varstans i våra skogar men av förklarliga skäl är svår att hitta eftersom den växer under jorden. Fast om man vet att en annan svamp som heter smal svampklubba ofta växer som parasit på hjorttryffeln blir det genast lättare. Svampklubban sticker upp ovan jord som en flagga som liksom säger: krafsa här så hittar du en hjorttryffel. Det gjorde jag i fjol, och detta var vad jag hittade.
PS. Hjorttryffeln är oätlig, åtminstone för människor.
• Fläckigt nyckelblomster eller Jungfru marie nycklar, orkidén med fläckiga blad som stod vid kanten av en av källorna och som inte hade slagit ut ännu.
• Spindelblomster. Den lilla, lilla orkidén med den småäckliga doften.
• Knärot. Orkidén som vi bara såg bladrosetterna av. När den blommar senare på sommaren ser den ut såhär:
• Klubbmurkling. Den konstiga lilla svampen som växte i en av källorna och som på engelska heter swamp beacon (träsk-fyr).
• Klibbticka. En av de allra vanligaste vedsvamparna som växer på döende eller döda träd. Ofta vackert grå och terrakottaröd.
• Ihoprullade björklöv som såg ut som små cigarrer. Jag har tagit reda på att den skyldige är en liten skalbagge med lång snabel som heter björkrullvivel. Vi såg ju hur larven såg ut som gömde sig därinne i bladet. Klicka här så får ni se hur den färdiga baggen ser ut
• Ritvas mystiska kokong. 
Någon sorts insekt har kommit till världen inne i den där sockervadden, men vilken det är förblir ännu ett mysterium. Som så mycket annat därute i naturen.
• Slutligen mätte jag upp en sträcka på 38 meter vilket fick motsvara de 3,8 miljarder år som liv har funnits på jorden. Vår egen art, Homo sapiens, har enligt samma skala funnits under blott 2 millimeter (200 000 år). Ändå finns det de som tycker att jorden och alla de åtta-nio miljoner andra invånarna som bebor den finns till just för vår skull, för att vi ska kunna bruka och förbruka dem som vi behagar. Det tycker inte jag.
Tack för utomordentligt trevligt sällskap.
Vi ses!
Eder barfotabiolog
Boktips från ett fullfjädrat skrivbord
Innan jag gör en välbehövlig städning av skrivbordet efter manusarbetet med Fågeldagbok 2017 (ja, här är vi minsann ute i god tid) tänkte jag att jag skulle berätta lite om vilka böcker och andra publikationer jag har haft inom armlängds avstånd under arbetet. Även om fågeldagbokens texter bara är korta små spånor är de inget jag kan snyta ur mig utan att hämta kunskap och inspiration från exempelvis:
• Fåglar i Sverige av Erik Rosenberg. Utkom första gången 1953 men är oöverträffad när det gäller spirituella och träffsäkra artbeskrivningstexter.
• Fågelguiden av Dan Zetterström m fl. Fågelhandböckernas fågelhandbok.
• Orre, trast och trana – om fåglars namn av Lennart Nilsson. Alförrädare, gluttsnäppa och steglits – ibland undrar man verkligen hur de fått sina namn. Här finns svaren.
• Fåglar i Sverige – antal och förekomst av Sveriges ornitologiska förening. En forskargrupp har sammanställt hur många par det finns av alla svenska arter, och vartåt det pekar. Ett mastodontverk.
• Vinterfåglar av Lars Jonsson. Mästerakvarellisten på Storsudret närstuderar fågellivet runt sin vintermatning. Personliga texter som handlar om både fåglarna som sådana och om målarens vedermödor för att fånga deras exakta färger och karaktärer.
• Fågelgrannar av Staffan Ulfstrand. Evolutionsbiologiveteranen redovisar forskning om våra vanligaste fåglar.
• Eldögon av Patrik Olofsson och Nattens tysta jägare av Felix Henintzenberg & Tom Shandy. Det måste ha varit lite snopet för upphovsmännen att de kom med två så fina böcker om ugglor nästan samtidigt. Som läsare gläds man dock. Ugglor kan man inte få nog av.
• Om fåglar i Sverige av Lars-Åke Janzon. Lite färre arter men lite mer fakta om varje än i fälthandböckerna. Staffan Ullströms illustrationer är mycket fina.
• Tidskrifterna Vår fågelvärld, Fågelvännen och Fågelåret samt nyhetsinläggen och de utmärkta artporträtten av Anders Wirdheim på www.birdlife.se. Sveriges ornitologiska förening är en förnämlig och oumbärlig folkbildare.
• Handbook of the birds of the world. Det var en glädjestund när jag upptäckte att mitt hemmabibliotek i Eskilstuna har detta mastodontverk på sina referenshyllor, ty jag har inte råd att köpa dessa underbara men svindyra böcker själv. Ännu gladare blev jag när jag upptäckte att jag för några hundralappar kunde få alltihop hem till mig via ett abonnemang i www.hbw.com
Wanna go tree
Jag sitter vid skrivbordet sedan åtskilliga dagar och gör research för en ny bok som inte alls ska handla om träd. Ändå stöter jag på dem hela tiden, träden och deras vänner. Följande två exempel dök upp inom loppet av några timmar.
Den legendariska schimpansforskaren Jane Goodall skriver såhär om sina första vilsna veckor i Gombe i Tanzania, sommaren 1960:
”… jag blev ofantligt medveten om träd: bara att känna med handen på en skrovlig, knotig trädstam eller den kyligt glatta barken på ett ungträd fyllde mig med en säregen vetskap om rötterna under jorden och den pulserande saven inne i stammen. Jag längtade efter att kunna svinga mig omkring bland grenarna som schimpanserna, att sova i trädtopparna vaggad till ro av bladens rasslande i brisen.”
Och så läser jag om den legendariska papegojan Alex, som visade forskaren Irene Pepperberg och hela världen att även en fågel kan förstå och prata om begrepp som antal, färg och form. Alex älskade när experimenten var svåra och utmanande, men tröttnade fort när de blev för lätta och tjatiga.
Då kunde han säga: Wanna go tree! Varvid Irene honom på armen och gick ut från det trånga laboratoriet, ut i korridoren där ett högt fönster vette mot en stor, lummig alm.
Ja, är det inte så man känner, när livet känns instängt och människor är dumma.
Wanna go tree.
Femtio nyanser av brunt
Betraktad från inomhussidan av fönsterrutan kan senhösten se trist ut. Så snart man går ut förstår man att tristessen satt i ens egen blick.
Detta är i själva verket en bra tid, kanske den bästa, för att betrakta färger. Nu när klorofyllen inte överröstar allt annat syns det på allvar hur variationsrik färgskalan är därute. Det naturen förlorar i kulör vinner den i nyansrikedom. Renfanan har sitt sätt att inte längre vara grön, hallonbuskarna sitt, kruståteln sitt. Nästa vecka har de uppfunnit ytterligare varsin nyans.
Jag läste nyligen att det i det japanska språket finns minst femtio ord för det vi kallar brunt. Ett sådant ordförråd skulle man behöva nu. Engelskan kan man också avundas för dess tawny och tan, russet och rufous, fallow och fawn.
Senhösten är ju inte brun och grå, den är mer än så. Och just nu är den som vackrast. Nästa vecka också. Och nästa.
