När att leva är att pinnar bära

De andra kajorna som bebor vår ladugård är redan i full gång med ägg och ungar. Men så är det problemparet. Det ovanför trätrallen. De får inte kläm på bobygget.
De har valt att bygga i ett hål under takfoten som mynnar rakt nedåt, som en brunn. De flyger dit med en pinne, ålar sig in genom hålet, rumsterar om ett tag och flyger ut igen. Strax efter kajan kommer pinnen utramlande. De hämtar en ny pinne och hela processen upprepas. Pinnen ramlar ner. En pinne till, pinnen ramlar ner. Och sådär fortsätter det. I förra veckan körde jag bort en skottkärra full med pinnar, men det ligger redan en ny rishög på trallen.
Man brukar ju säga att kråkfåglar är intelligenta, och jag har själv varit med om saker med gårdens kajor som för all framtid vidgat min syn på djurs intelligens. Men de här – de går inte till historien som intelligenta.
Det är kanske därför de är så rörande. Man känner igen sig. Man släpar en pinne till sitt bygge, pinnen ramlar ner. Man hämtar en till, den ramlar ner.
Men man fortsätter!