En fjäril i oktober, världen i en daggdroppe
Det är den tiden nu, när allt skalas av och skalas ner. Det städas bland sinnesintrycken. Man ser det man ser klarare, för att det är så tomt runtomkring.
En enda nässelfjäril sitter i en solfläck på stenmuren. Borde inte du ha gått och lagt dig för länge sen? tänker man och låter lite orolig på den inre rösten. Men man blir ju lycklig också. En fjäril i oktober väcker lika mycket känslor som hundra i juli.
Höststillnad ser jag hur nattfukten framåt morgonen samlar sig på syrenbladen, blir hängande en stund och sedan faller för tyngdkraften. I varje lins: en uppochnedvänd spegling av världen.
Så fungerar våra egna daggdroppar också, ögonen. Allt är uppochned, tills hjärnan vänder tillvaron rätt igen.
Vad har det med årets sista fjäril att göra? Ingenting, påstår somliga.
Mats Ottossons blogg
Välkommen! Jag heter Mats Ottosson och är frilansskribent. Ibland vänsterprasslar jag med akvarellblocket. Jag älskar kartor och drömmer vandringar, trivs i skogen och längtar till fjällen, kan bli nördigt besatt av arter men är allra mest intresserad av hur allt hänger ihop. Det landskap jag tycker mest om är det svårorienterade och underbara gränslandet mellan natur och kultur. Det här är min vrå – en lugn plats där jag kan dra mig tillbaka och fundera över mina naturbehov. Uppsåtet är att samla intryck från strövtåg i natur, vetenskap och litteratur och prova de tankar de väcker. Jag är själv lite nyfiken på vart det hela ska leda.