Väta, röta, kyla och sagodjursskimmer

Vad som helst kan hända därute. När temperaturen faller kan våta, halvruttna pinnar plötsligt få sagodjurspäls. Det handlar inte om rimfrost, utan om någonting mycket ovanligare och märkligare än så.
En enda gång har jag stött på det. Nu har jag äntligen fått veta vad det var jag såg.
Enligt dateringen på bildfilen var det den artonde april 2006 som jag och Mattis åkte till Värmland för att försöka få se vitryggig hackspett på en plats som heter Pannkakan. Jodå, vi fick se den. Nej, vi gick inte vilse i pannkakan.
Idag känns den där pinnen med den pärlvita pälsen nästan som en större upplevelse än den extremsällsynta hackspetten. Träbiten bara låg där på marken, i den ännu gråbleka och outslagna lövskogen, och såg ut att vara bevuxen med välkammad sockervadd. Sedan dess har bilden legat oförklarad i arkivet. Mina gissningar har gått åt svamp-hållet, vilket visade sig helt fel. Det som växer här är inte levande på det viset. Fenomenet kallas håris. Eller, för att det säkert ska bli rätt uttal: hår-is.
Det var facebook som rätade på mitt frågetecken. En medlem i den öppna gruppen ”blommar.nu” lade ut nytagna bilder, berättade att detta är håris och hänvisade till mer information på SMHI:s hemsida. Snart hörde andra av sig som sett fenomenet från Blekinge i söder till Örnsködsvik i norr; ofta på hägg, men även på al, bok och rönn.
Det krävs barmark samt väta som övergår i frost. (Det lönar sig alltså att hålla utkik just nu, när hösten går mot vinter.) Fukten trycks ut ur porerna på murkna trästycken och i det ögonblick vattnet hamnar i den kalla luften fryser den. Processen gynnas av (eller kräver eventuellt) närvaron av en bakterie i veden, Pseudomonas syringae.
I takt med att mer fukt trycks ut och fryser växer sig håret allt längre; ett strå ur varje por i veden. Jag föreställer mig att det är som när man gör pressad potatis – fast mycket vackrare.