Till de oätliga svamparnas lov

De senaste veckorna har jag frossat i oätlig svamp.
Jag har inget emot trattkantareller och karljohansvampar men blir lika glad av det som inte gör någon annan nytta i mitt liv än expanderar mitt universum.
Ta till exempel den till vänster här. Just som man trodde att man var ensam i skogen och ingen hörde en, spetsar jorden sitt haröra. Vilken läcker skapelse denna svamp är!
Fast inte läcker på det matnyttiga sättet. Man biter liksom inte i någons öra.
Lömsk biskopsmössa (till höger) ska man vara ännu mer försiktig med. Att den är giftig hörs på namnet. Men visst ser den ut som ett examensprov på en avancerad konditor-utbildning? Jag blir svårt sugen på choklad när jag ser den.
Ja, sådär ser skogspromenaderna ut såhär års. Ständiga möten med nya bekanta. De flesta svamparterna är alldeles för svåra att få någon ordning på för en enkel barfotabiolog, men de där som sticker ut litegrann – i utseende eller doft – där kan man våga sig på en gissning, ett artnamn. Jag säger hej hej och tar en bild som minne. Antecknar ett nytt namn. Violett geléskål. Rosenhätta. Ametistskivling. Världen växer.
Det pågår härhemma också. I vårt trädgårdsland ligger några halvmurkna plankor som vi använder som gångar mellan odlingsbäddarna. Det är lätt att bara trampa förbi, men häromdagen föll blicken på någonting oansenligt som klamrade sig fast på det murkna virket. Jag fick gå ner på knä för att se. På de mogna exemplaren hade locket fallit av och avslöjade det innandöme som gett arten dess. Jag har sett den i svampböckerna, men nu mötte jag den den i verkligheten. Brödkorgssvamp. I de små linsformade bullarna bildas svampens sporer. Så små, så delikata.
Hur ska man någonsin kunna se sig mätt!