En nyfödd ek

Jag mötte ett nyfött träd häromdagen. Sådant händer när man böjer sig ner nära marken.
Jag föreställer mig att det planterades av en nötskrika i höstas. Den visste exakt vad den gjorde (hamstrade ekollon för framtida bruk) men hade inte en aning om vad det skulle få för konsekvenser (ett träd).
Det är så det börjar, det som kan vara en jätteek om trehundra år.

För en ek är trehundra år inte en anmärkningsvärt lång tid. För mig är det en annan sak. Idag finns ingenting kvar av dem som var trehundra år före mig, annat än namn i kyrkböckerna och en anekdot eller två. Jag kommer att vara lika lite, kanske mindre än så, för dem som vandrar här om trehundra år.
Det är en svindlande tanke, att vi som går omkring och känner oss så storslagna är så obetydliga. Och att någonting så obetydligt som ett ekollon är så storslaget.

Jag hamstrar, som nötskrikan, den känslan för framtida bruk.