Javisstja, himlen!

Publicerat den: 10 september 2015
_MG_2159x

En ormvråk ropade och eftersom jag är en artig människa som svarar på tilltal bromsade jag in och stod en stund grensle över cykeln och stirrade uppåt.
Och tänkte: javisstja, himlen!
Jag inbillar mig inte att ormvråken hade för avsikt att påkalla min uppmärksamhet. Men det står varje människa fritt att uppfatta vad som helst som ett tilltal. Och den som gör det får ofta någonting fint i gengäld.

Jag har inte ägnat himlen så mycket uppmärksamhet som jag borde på sistone. Inte sedan tornseglarna och svalorna försvann i höstens omättliga slukhål. Det blev så deppigt att titta upp. Dessa tomma arealer himmel.
Men så ropade vråken, och jag är glad att jag lystrade.
Två andra ormvråkar anslöt och tillsammans bjöd de på små utfall av luftakrobatik – som om de tog några prövande danssteg med varandra.
Plötsligt gjorde en av vråkarna en utbrytning. Jag följde med blicken hur den närmade sig en större rovfågelssilhuett, som fram till dess varit osynlig för mig. Sävligt låg havsörnen och fingrade på den uppvind som min ciceron vråken nu anslöt sig till.
Innan allihop försvann hann jag se att en av vråkarna högt däruppe omgavs av något som påminde om en knottsvärm. I kikaren visade sig dessa flygfän vara hussvalor. Så fick jag se dem en sista gång och göra det man alltid känner att man missar såhär års: säga adjö ordentligt.
Allt tack vare att en ormvråk ropade.

Vårt synfält är brett men lågt. Livet däremot är – som poeten Benny Andersen formulerade det – smalt och högt. Det ska man påminna sig om ibland, om man inte vill leva hela sitt liv i samma vardagsutsnitt av tillvaron.
Man kan exempelvis lägga sig ner på marken – ofta. På rygg i gräset möter man himlen, på mage möter man världen i grästuvan. Smalt och högt!
Och man kan lystra när någon påkallar ens uppmärksamhet från ett oväntat håll.

Den kvällen ropade någon ”norrsken” i mitt facebookflöde. Jag gick ut och möttes av synen på bilden här ovan.
Javisstja. Himlen.

blog comments powered by Disqus