Bråttomknölar

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/10/15/brattomknolar/
Hjorttryffelx

Det är erkänt svårt att hitta nålar i höstackar, men det går. Särskilt om det på nålen sitter en flagga som sticker upp ur höstacken och skvallrar om att: här är den!
Detta blev jag varse för inte länge sedan.
”Nålen” är i detta fall svampen hjorttryffel. ”Höstacken” är myllan under granarna i en vanlig svensk barrskog. Det är i sådana miljöer den trivs, denna märkliga underjordiska svamp vars fruktkroppar (underst på bilden här ovanför) liknar hårda bruna testiklar och därför förr användes som afrodisiakum för både folk och fä. Därav de dialektala namnen kåtkula och bråttomknöl. Efter inmundigandet fick kon bråttom till tjuren, om ni förstår.
Svampar som aldrig visar sig ovanför markytan är av förklarliga skäl svåra att hitta. Liksom nålar i höstackar. Men i detta fall får man alltså hjälp. En annan svamp – smal svampklubba – har som affärsidé att parasitera på just hjorttryffel. Svampen (överst på bilden här ovan) invaderar hjorttryffelns underjordiska knölar och äter upp dem inifrån. Samtidigt skickar den upp sin egen klubbformade fruktkropp ovanför markytan för att sprida sina sporer i skogen. Och plötsligt är den osynliga hjorttryffeln inte osynlig längre.
Det var då jag dök upp, fick se svampklubborna, drog mig till minnes vad jag läst och krafsade mig ner i jorden tills jag för första gången i mitt liv fick se en livs levande hjorttryffel.
Sedan fick jag bråttom hem. Jag drabbades av en sådan obetvinglig lust att berätta.

Visa kommentarer

Gå mot strömmen – långsamt och gärna barfota

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/09/17/ga-mot-strommen-langsamt-och-garna-barfota/
_MG_1755x

Att gå mot strömmen kan vara att längta norrut när andra vill söderut.
Det kan vara att – i en dalgång mellan Gihperegaejsie och Ahkantjahke – ta av sig strumpor och skor, kavla upp byxorna några varv och börja gå.
Allt var som gjort för det: Den högtrycksblå förmiddagshimlen. Det tolvgradiga vattnet, de släta solvarma klipphällarna och de mjuka mosskuddarna. Jokken porlade och fötterna skrattade. Det var en av den gångna sommarens stora stunder.
Mobilkameran hade jag inte i näven då, det hade devalverat upplevelsen. Däremot tog jag fram den efteråt och gick en gång till, för att kunna visa. Jag vill ju så gärna smitta någon.
Gå mot strömmen, min vän. Långsamt och gärna barfota.

Följ med uppför jokken här:

Visa kommentarer

Javisstja, himlen!

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/09/10/javisstja-himlen/
_MG_2159x

En ormvråk ropade och eftersom jag är en artig människa som svarar på tilltal bromsade jag in och stod en stund grensle över cykeln och stirrade uppåt.
Och tänkte: javisstja, himlen!
Jag inbillar mig inte att ormvråken hade för avsikt att påkalla min uppmärksamhet. Men det står varje människa fritt att uppfatta vad som helst som ett tilltal. Och den som gör det får ofta någonting fint i gengäld.

Jag har inte ägnat himlen så mycket uppmärksamhet som jag borde på sistone. Inte sedan tornseglarna och svalorna försvann i höstens omättliga slukhål. Det blev så deppigt att titta upp. Dessa tomma arealer himmel.
Men så ropade vråken, och jag är glad att jag lystrade.
Två andra ormvråkar anslöt och tillsammans bjöd de på små utfall av luftakrobatik – som om de tog några prövande danssteg med varandra.
Plötsligt gjorde en av vråkarna en utbrytning. Jag följde med blicken hur den närmade sig en större rovfågelssilhuett, som fram till dess varit osynlig för mig. Sävligt låg havsörnen och fingrade på den uppvind som min ciceron vråken nu anslöt sig till.
Innan allihop försvann hann jag se att en av vråkarna högt däruppe omgavs av något som påminde om en knottsvärm. I kikaren visade sig dessa flygfän vara hussvalor. Så fick jag se dem en sista gång och göra det man alltid känner att man missar såhär års: säga adjö ordentligt.
Allt tack vare att en ormvråk ropade.

Vårt synfält är brett men lågt. Livet däremot är – som poeten Benny Andersen formulerade det – smalt och högt. Det ska man påminna sig om ibland, om man inte vill leva hela sitt liv i samma vardagsutsnitt av tillvaron.
Man kan exempelvis lägga sig ner på marken – ofta. På rygg i gräset möter man himlen, på mage möter man världen i grästuvan. Smalt och högt!
Och man kan lystra när någon påkallar ens uppmärksamhet från ett oväntat håll.

Den kvällen ropade någon ”norrsken” i mitt facebookflöde. Jag gick ut och möttes av synen på bilden här ovan.
Javisstja. Himlen.

Visa kommentarer

Krusbär, humlor och marmeladblomflugor

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/08/04/krusbar-humlor-och-marmeladblomflugor/
_MG_0743

Det var som att sitta på en uteservering och titta på förbisläntrande människor. Fast här handlade det om flygfän istället för folk och om en fontän av blommande oregano istället för en gågata.
Allt började med det årliga marmeladsuget som blossar upp när krusbärsbuskarna är fulla av bär. Själva plockandet är – trots taggarna – den enkla delen av jobbet. För att göra det efterföljande snoppandet av bären mindre långtråkigt placerade jag stolen i solen framför oreganokrukan.
Snart fann jag att det – förutom blomflugor, rapsfjärilar, små solitära getingar och pysslinglika citronbin – också kom en stadig ström av en viss sorts humlor till blommorna. Den väl tilltagna blonda ansiktsbehåringen avslöjade dem: hanar av arten ljus jordhumla.
Det märkliga var att inga andra humlor gästade oreganon. Jag flyttade stolen till pallkragen med blomsterkrasse. Dit kom bara arten mörk jordhumla! Jag flyttade vidare till väddklinten (det hela började vid det här laget inverka menligt på effektiviteten i krusbärssnoppningen) och såg där bara stenhumlor.
Medan jag betänkte detta gick jag bakom knuten på ladugården för att pinka varvid jag mötte hushumlor och endast hushumlor i den vildvuxna vallörten.
Det var som att få en liten inblick i någonting stort. Inte nog med att det finns en oftast osedd mångfald av humlor runtomkring oss (förutom dessa fyra arter har jag sett ytterligare sex i trädgården och dess närmaste omgivningar den här sommaren). Mångfalden av arter är också en mångfald av preferenser. Trots att dessa fyra vanliga humlearter inte är särskilt kräsna (till skillnad från exempelvis den norrländska stormhattshumlan som bara besöker stormhatt) så har de likväl olika vanor och olika smak.
Det är en illustration så god som någon av vad som blir resultatet av en blomstrande evolutionen: Specialisering och mångfald; mångfald och specialisering.
(Och en påminnelse om vad vi får om vi låter det hela fortgå i motsatt riktning: Förenkling och enfald. Alltmer samma överallt. En tråkigare värld.)

Jo, det blev krusbärsmarmelad till slut. Efter ett omkok med extra pektin blev den riktigt bra.
Dessutom fick jag med mig ytterligare någonting från snoppningen: bekantskapen med en blomfluga som jag just har fått veta heter flyttblomfluga eftersom den flyttar hit i stora mängder varje vår från sydligare breddgrader.
En flyttande blomfluga!
Men det var inte det som var grejen. Det var det engelska namnet.
Skåden the marmalade hoverfly:

_MG_0714

Visa kommentarer

Mannen som kunde tala med grodor

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/07/06/mannen-som-kunde-tala-med-grodor/
golgroda

När mina vänner hade gått och lagt sig i vandrarhemmet på Örskär i norra Roslagen återstod inget annat än att gå ut och prata med gölgrodorna.
Det gick över förväntan.
Jag trodde ärligt talat inte ens att jag skulle få se dem. Jag var i och för sig på precis rätt plats: det är här och nästan ingen annanstans i landet man kan stöta på denna udda grodart. Men slutet av juni ska egentligen vara i senaste laget för artens lek, så jag gissade att de tystnat för säsongen.
Men se, där stack ett litet huvud upp ur vattnet i ett hällkar nära Örskärs fyr. Och där hördes det märkliga lätet som i en bok jag har beskrivs som ett typiskt kväkande ”quack” – vilket väl får anses vara en beskrivning som lämnar lite övrigt att önska. Så låter ankor i serietidningar.
Då håller jag mer på utdraget rapande som jag läste någon annanstans. Eller på min kompis Dave som vid avlyssning av nedanstående filmsnutt ansåg att det låter på pricken som brorsan Caseys snarkningar.
Nåväl, när man nu plötsligt hamnar mitt i ett samtal mellan knorrande gölgrodor, är det väl klart att man tar chansen att delta.
Följande ordväxling utspann sig:

Visa kommentarer