En nyfödd ek

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/06/09/en-nyfodd-ek/
Ekollon2

Jag mötte ett nyfött träd häromdagen. Sådant händer när man böjer sig ner nära marken.
Jag föreställer mig att det planterades av en nötskrika i höstas. Den visste exakt vad den gjorde (hamstrade ekollon för framtida bruk) men hade inte en aning om vad det skulle få för konsekvenser (ett träd).
Det är så det börjar, det som kan vara en jätteek om trehundra år.

För en ek är trehundra år inte en anmärkningsvärt lång tid. För mig är det en annan sak. Idag finns ingenting kvar av dem som var trehundra år före mig, annat än namn i kyrkböckerna och en anekdot eller två. Jag kommer att vara lika lite, kanske mindre än så, för dem som vandrar här om trehundra år.
Det är en svindlande tanke, att vi som går omkring och känner oss så storslagna är så obetydliga. Och att någonting så obetydligt som ett ekollon är så storslaget.

Jag hamstrar, som nötskrikan, den känslan för framtida bruk.

Visa kommentarer

Gärdsmygsomelett, någon?

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/05/05/gardsmygsomelett-nagon/
gardsmyg

Det är ingen slump att vi äter just hönsägg till frukost och inte exempelvis gärdsmygsägg.
Och då syftar jag inte på storleken, även om det förstås inte gagnar de gärdsmygsrelaterade frukostvanornas sak att arten är landets näst minsta och att äggen endast väger 1,3 gram styck. (Det går alltså femtio stycken på ett enda rejält hönsägg).
Nej, det handlar om smaken.
Zoologen Hugh B Cott gjorde kanske sina största insatser för världen som kamouflage-lärare i brittiska armén under andra världskriget, en följd av hans studier av olika djurarters färg och teckning. Här handlar det dock om ett sidospår i hans vetenskapliga gärning. Allt började i Beni Suef i Egypten där han var stationerad i oktober 1941. Vid sidan av sina militära plikter levererade han fågelskinn till museisamlingar och lade i samband med det märke till att getingar som kom för att kalasa på fågelresterna visade ett betydande intresse för duvkött, medan de skydde kungsfiskarkött. Det blev början på Hugh B Cotts systematiska studier av smaken på fågelkött och fågelägg.
Efter kriget satte han exempelvis samman en ägg-panel i Cambridge som under åren 1946–1951 avsmakade ägg från olika fågelarter. Av varje prov gjordes en äggröra som värmdes under vetenskapliga former över ett ångbad utan att fett eller salt tillsattes. I blindtester klassade panelmedlemmarna smaken i en skala från idealbetyget 10,0 till oätliga 2,0. I en första studie av 81 fågelarter hamnade hönsägget överst (betyg 8,8). Klart godkända var också kalkon (7,2), trut (7,0) och kråka (6,6) medan bottenplatsen kneps av gärdsmyg på rekordäckliga 2,0.
En övergripande iakttagelse var att stora fåglars ägg smakar bättre än små fåglars ägg. Gråsparven var i den bemärkelsen en avvikare på finfina 7,1. Slutsats: Ska man överraska middagsgästerna med en småfågelsomelett ska det vara gråsparv, inte gärdsmyg.
Men det ska man förstås inte. De ska avnjutas levande, allihop. Gråsparvens hemtrevliga tjatter gärna från ett cafébord i solen. Gärdsmygens ljuvligt energiska sångkaskader avlyssnar du i en skog nära dig, den sjunger där just nu och låter såhär.
Där blir det toppbetyg varje gång.

PS. Efter den inledande studien av 81 fågelarter gick Hugh B Cott och hans äggpanel vidare i sina ansträngningar för att föra vetenskapen framåt. 1954 publicerade han den 129-sidiga uppsatsen The palatability of the eggs of birds: mainly based upon observations of an Egg Panel där provsmakning av hela 212 fågelarters ägg redovisades. Där hade Hugh B Cott faktiskt lyckats skramla fram ett ännu äckligare ägg än gärdsmygens: svartmesens.
Det är inte utan att man tycker lite synd om äggpanelen.

Visa kommentarer

Jag har sett myror hångla

Publicerat för 6 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/04/20/jag-har-sett-myror-hangla/


Mina löprundor blir ofta – i synnerhet såhär års – intervallpass av en konstig typ som inte finns med i några träningshandböcker. Jag springer en bit sedan prasslar det i fjolårslöven – ah, en koltrast. Jag springer en bit till, sen är det en sälg som står i vägkanten med vidöppna pollen- och nektarkranar. En blommande sälg är som en sol omgiven av ett helt virvlande litet universum av arter som är beroende dess energi. Vem kan motstå att stanna och värma sig en stund vid åsynen? Man motionerar därvid någonting annat än sin kropp, men minst lika viktigt.
Till sälgarna dras inte bara humlor och andra bin, videantennmalar, flugor (som i sin tur äts av lövsångare), nattflyn, citronfjärilar och påfågelögon samt gravt medelålders naturnördiga joggare. Ditt vallfärdar även myror, blev jag varse idag, vid en av de sälgar som hejdade mig i steget.
Tack vare att jag stannade blev jag vittne till något jag aldrig sett förut: två hånglande skogsmyror. Jag lyckades fånga kyssen med mobilkameran, kolla själva här ovan hur munnarna möts och antennerna spelar vilt (det är så myror ”pratar” med varandra: genom att med antennerna smaka av varandras doftsignaler).
Det var först när jag kom hem och fick upp filmsnutten på en större skärm som jag såg vad som också hände, mitt under akten, ungefär sjutton sekunder in i klippet. En droppe bytte ägare. Jag hade, av en underbar slump, fått syn på det som forskarna kallar trophallaxis, ett i mitt tycke något otympligt sätt att säga att vuxna individer i ett samhälle helt enkelt matar varandra, med mun-mot-mun-metoden.
Myror är så konstruerade att de förutom sin egen personliga mage har en social mage som liksom tillhör hela stacken. Där samlas mat – i det här fallet nektar från sälgblommor – som myrorna bär hem till stacken för att mata avkomma med, eller som när som helst kan erbjudas en sugen syster. Man kan tänka sig arbetarmyrorna som små tankbilar som far runt och samlar in och delar ut sockervatten till behövande.
Det handlar inte bara om näring, maten sägs också vara ett slags kommunikation; ett sätt att överföra dofter mellan de enskilda myrorna så att banden mellan dem finjusteras och stärks.
Ju mer hångel, desto tajtare sammanhållning.

PS. Låt er inte förvillas av Serge Gainsbourgs mansstämma. Båda myrorna är honor. Det är alla arbetsmyror.

Visa kommentarer

Det är korpjävelns fel

Publicerat för 7 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/01/28/det-ar-korpjavelns-fel/
korp8

I begynnelsen skapade korpen världen.*
Det var en värld där människorna var odödliga, fett växte på träd och floderna rann åt båda hållen så att man aldrig behövde paddla motströms.
En perfekt värld.
På tok för perfekt. Det var alldeles för bekvämt att vara människa, tyckte korpen och gjorde om hela jobbet igen. Liksom bara på jävelskap.

Så nu vet ni varför vi har det som vi har det.

 

* Denna och en lång rad andra berättelser om korpen berättades förr av Tlingit-indianerna i Nordvästra Amerika. Jag stötte på dem i Bernd Heinrichs mycket läsvärda bok Ravens in Winter. Och vem denne långdistanslöpande biolog är ser ni för övrigt i denna film, som får mig att längta ganska mycket efter att löpa och jättemycket efter att ha ett litet hus djupt inne i skogen.

Visa kommentarer

”Två kronor har varje träd, glöm inte det”

Publicerat för 7 år sedan
Länk till inlägget: https://ottossonochottosson.se/mats/2015/01/15/tva-kronor-har-varje-trad-glom-inte-det/
Seger001 kopia

När vi bestämde oss för att göra boken ”Till träden” tänkte jag: äntligen kommer jag att få dela med mig av en av mina favoritpassager ur en av mina svenska favoritromaner, ”Seger” av Kjell Sundberg.
Huvudpersonerna i romanen är svetsaren Axel Segerstam, Seger kallad, och hans son Svenne. När den impulsive vardagsfilosofen Seger drabbas av sorg flyr han från allt. Han försöker återvända till sin grabb men det är som förgjort, varje gång han är på väg tillbaka på tåget tappar han modet i höjd med Hallsberg.
För att komma till saken: I boken minns Svenne en improviserad predikan som Seger höll om träden och människorna. Den kändes som skriven för vår hyllningsbok till träd och människor. Den var också med ända in på upploppen, men till sist fick den ändå inte plats. Nu kommer den här nedan istället.
Om ni inte hört talas om Kjell Sundberg beror det på att han dog 1978, bara 44 år gammal, i en trafikolycka. Hade han fått skriva i några decennier till hade han räknats som en av de stora.
När jag ringde hans änka för att be om lov att publicera utdraget (Tack!) passade jag förresten på att fråga henne om den framlidne makens relation till träd. Jag menar, han måste ju ha haft ett särdeles varmt och intimt förhållande till dem.
Hon förstod inte alls vad jag pratade om. ”Kjell var intresserad av modellflygplan.”
Så kan det vara.
Men skriva om träd, det kunde han.

”Den gången hade fadern hållit sitt första tal om träd, och pojken mindes ännu hur insikten berusat honom, medan fadern stegat kring i mossan eller plötsligt satt sig mycket nära och ivrigt uttalat de mäktiga ord som han älskade:
– Rötterna, förstår du pojke, rötterna! Två kronor har varje träd, glöm inte det. Vi som lever i luftens element ser bara den ena kronan och glömmer att den andra finns, men trädet lever i tre element, min son: i luftens här och jordens där och i vattnets element som regnar genom kronan och sjunker ner till rötterna och genomströmmar trädets kropp.
Och han mindes hur trädets valv hade öppnat sig för honom i djupen, där marken var dess moder, och i höjden, där luften var dess moder, och hur fadern fått honom att inse trädets sagolika förstånd som gjorde mörkret till sitt hem och ljuset till sitt hem, och trädets kärlek till den luft där det stod dränkt och trädets kärlek till den jord där det stod dränkt.
– Alltså sitter du vid trädets navel, har du förstått? Du vilar dej just vid den punkt där mörkrets hemligheter möter ljusets hemligheter inne i trädet.

Därpå hade fadern talat om vad en människa är. Han älskade att tala om vad en människa är. Så storslagen är människan att han för varje gång hade något nytt och annorlunda att berätta, men aldrig var hon så storslagen som då hon var som ett träd.
– Alltså, ställ dej nu här. Bry dej inte om mamma, hon säger att jag kollrar bort dej, men inte kollrar jag bort dej? Jag säger bara att du är en stam, stå nu här på mossan som en stam och känn hur din nedre krona växer ut i jorden. Känner du din nedre krona? Känner du hur blind den är och stor och vid i mörkret? Känner du? Vad känner du?
– Jag känner hur den växer, den är väldigt stark, och överallt så finns det näring som den suger upp och sänder till mej.
– Och känner du din övre krona?
– Den är väldigt hög och stark, och överallt så finns det näring som den suger upp och sänder till mej.
– Och varför blundar du?
– Jag är ett träd.
– Och träd behöver inte se?
– Jag tror att träd kan titta bara inåt, jag tror att träd kan stå så här och vara väldiga och känna sig ofantligt starka och inte alls behöva se.
– Är du rädd för det som finns i jorden?
– Jag vet inte vad som händer där, men jag är inte rädd.
– Är du rädd för det som finns i luften?
– Jag är inte rädd för någonting. Om jag är ett träd, vad skulle jag då vara rädd för?”

Visa kommentarer