Skåne öppnar för konsten

Året är 1953. Konstnären Bengt Fredriksson är hjärtligt trött på att inte kunna försörja sig på det han är utbildad till. För att få pengarna att räcka till undervisar han i musik och teckning på högstadiet. Måla landskap i olja får han göra på kvällar och helger.
Bengt trivs förvisso bra i sin ateljé i familjens hus i utkanten av Degeberga i östra Skåne. Men konstpubliken verkar finnas någon helt annanstans. Eller?
Han har lagt upp ett kartotek över vänner, bekanta och andra som visat intresse för hans konst. Några gånger har han testat att skicka ut vykort till dem för att bjuda in till utställningar hemma. Utfallet har varit ganska gott.
Nu går han ett steg till. Han sätter in en annons i Kristianstadsbladet med rubriken Konstvisning. Den kostar någon hundralapp. Så hänger han en utställning i källaren och öppnar ateljédörren på vid gavel. Det kommer gräsligt mycket folk! Bengt säljer ett tjugotal tavlor och är mer än nöjd.
Det är här det börjar. Detta är embryot till konstrundan i Östra Skåne. Det går förstås steg för steg; Bengt slår sig först ihop med Sven-Åke Svensson och Bodil Magnusson, sedan blir konstnärerna fler och fler medan åren går. Det visar sig att ju fler som öppnar sina ateljéer, desto större publik får var och en! Det är lösa boliner, rätt spontant på det hela taget. Men det fungerar ändå.
Runt femtio år senare samverkar 150 konstnärer i bygden om organisation och marknadsföring. Sammanlagt 100 000 konstintresserade besökare åker runt mellan ateljéer och konstnärshem kring Österlen under tio dagar vid påsk. Fenomenet har spritt sig och gjort succé över hela landet – ja konstrundorna orsakar rena folkvandringen varje år.
Bengt Fredriksson är fortfarande med. Han tror idag att det spelade stor roll att han skrev Konstvisning och inte konstutställning i rubriken till sin första annons.
– Jag ville komma ifrån den där pretentiösa känslan. På den tiden tyckte många att det var lika högtidligt att gå på galleri som att gå till kyrkan. Att det bara var för fint folk. Jag ville ha dit alla sorters människor – bönder, arbetare, snickare – och så blev det.

Pelarsalar av bokstammar skimrar förbi när vi far söderut från Degeberga. Vägkanterna är vita av vitsippor, trädgårdarna gula av påskliljor och forsythia. Havet är ett brett silverband i vänster synfält.
Att åka på konstrunda är ett udda sätt att gå på led i det svenska landskapet. Rundan uppstår i allmänhet bara en gång om året och upplöses igen efter ett bestämt antal dagar. Varje prick på kartan markerar en färgstark kulturupplevelse. Man inser snabbt attman kan göra hundratals, ja tusentals olika vägval. Hjälp!
Vi har hört att vägledning och överblick finns att få på Tjörnedala konsthall i byn Baskemölla – konstrundans bultande hjärta. Där visas en samlingsutställning med ett verk av var och en av de konstnärer som finns med på kartan.
Det är mycket folk i konsthallen – småbarn springer runt, en tant med rollator vilar benen i ett hörn och mängder av konstdiggare svärmar vid varje verk. Kommentarerna surrar i mellanrummen.
Efter en sväng genom konsthallen är det dags att gå till beslut, att välja väg. Sedan sprids vi över landskapet på jakt efter några av de över hundra rödgula vindbollar som visar vägen till konstrundans deltagare.

Man brukar säga att Östra Skånes konstrundas historia räknas från 1968. Då annonserade de tio samverkande konstnärer – bland dem Bengt Fredriksson i Degeberga – evenemanget ”Konstrond på Hanöland” i lokaltidningarna, med inlagd kartskiss. Folk klippte ut kartan och navigerade efter den, från den ena kulturkicken till den andra.
Bengts döttrar satt vid dörren och prickade av hur många besökare som steg in i hans ateljé detta år. Det blev 7 000 personer!
Konstronden blev en braksuccé även om de tio efteråt fick ta en del skäll och gnäll från gallerister och andra, bland annat på insändarsidorna i lokaltidningarna.
Sedan rullade det på. Bengt sade upp sig som lärare och var 1974 med och bildade ÖSKG – Östra Skånes konstnärsgille – den ideella förening som arrangerar konstrundan än idag. Han blev föreningens förste ordförande.
– Rundan satte fart på hela kulturlivet här, säger han.
Nu skulle det bli ordning och reda, kvalitet och stadgar. Man bestämde bland annat att bara den som är mantalsskriven i bygden och hade tre jurybedömda utställningar bakom sig fick bli medlem, vilket ledde till att 50 personer accepterades i första vändan. Så småningom skärptes kraven ytterligare, en extern jury bedömer numera de konstnärer som ansöker om medlemskap. Men trots hårda krav har föreningen vuxit. Den feta konstmyllan i östra Skåne får helt enkelt yrkesverksamma konstnärer att vilja rota sig här. Idag har ÖSKG drygt 150 medlemmar och egen konsthall med intendent i Tjörnedala. Alla konstnärer älskar inte konstrundekonceptet, men många drar nytta av det.
– Det är fortfarande väldigt svårt för en konstnär att leva bara på sin konst här, säger Bengt. Trots att konstklimatet är förhållandevis gott.
Konstrunde-epidemin har visat sig mycket smittsam. Bara i Skåne finns numera 14 olika konstrundor, och det har poppat upp motsvarigheter på platser som Falköping, Finspång, Hjo, Majorna i Göteborg, Roslagen, Söderköping, Nässjö, Värmdö, Växjö, Åtvidaberg och Gotland.
Finkulturen har fått en ny arena. Alla är inte hundraprocentigt lyckliga över utvecklingen – men att gå på konstrunda har blivit ett folknöje.

Gittan Jönsson bor i Brantevik, i ett litet hus som hon ärvde 1977 efter sin pappas faster Ada, lärarinnan i byn. Hon har rötter här även på mammas sida. Permanent Österlensbo blev hon 1993 efter 26 år i huvudstaden.
Det var i och för sig lättare att synas som konstnär i Stockholm än här på landsbygden, tycker hon, lättare att få offentliga uppdrag och utställningar. Men det var också lätt att försvinna i mängden.
– Konstvärlden är jättesvår, väldigt få klarar sig på sin konst. Jag gör det, även om jag undervisar ibland också. Men det är stressigt – mest äta, jobba, sova – jag har faktiskt fått högt blodtryck.
– Men jag kan ju också, som igår, ta semester halva dagen och gå med barnbarnen till havet. Det är lyxigt.
Gittan Jönsson var med på sin första konstrunda 1994. De senaste åren har hon sålt bra, säger hon. Att möta sin publik ansikte mot ansikte är roligt. Många kommer tillbaka år från år.
– De är genuint intresserade av vad jag gör. Det blir en skön motvikt till det ensamma livet i ateljén där man mest står och pratar med sig själv.
Gittan har inte plats att ta emot skaror av besökare hemma, och vill inte heller ha utställning i ateljén, som ligger i en privatbostad i en gammal skola i Järrestad, sex kilometer härifrån.
– Om jag städar och flyttar på mina skisser kanske jag inte hittar dem igen! Men det är inte bara det. Det känns för intimt att ta emot mycket folk i ateljén, på något sätt.
På konstrundan hittar man Gittan Jönsson inhyrd i en stallbyggnad som går i vinkel mot vandrarhemmet i Brantevik. Folk flyter runt i rummet och tittar begrundande på de mångtydiga målningarna, men det är tydligt vad som drar till sig mest uppmärksamhet: hennes några decimeter höga dammsugerskor i porslin. Sex stycken, alla unika och med olika budskap: Vara vit mans slav, Läckö slottsfru, Cry me a river, Sjörövar-Jenny. De får vuxna att le och barn att bli nyfikna. Nationalmuseum har köpt tre stycken. Så nu ingår Dammsugerskan i det nationella kulturarvet, konstaterar Gittan förnöjt.
– Jag jobbar rätt mycket för att uppvärdera hemmafrun, säger hon. Det vill säga min mamma.
Gittan berättar om en kvinna av utländsk härkomst som länge blev stående framför en målning av en soffa som hon lite på måfå hade döpt till Vi kommer aldrig hem. ”Varför heter den så?”, frågade kvinnan, och Gittan pratade vagt om minnen från något uppbrott. ”Nej den handlar om kriget”, sa kvinnan. ”Vi kommer aldrig tillbaka hem!”. Bilden väckte helt enkelt minnen och känslor hos henne
– Att konst kan ha den funktionen gör mig alldeles knäsvag, säger Gittan.

Hemma hos Ralf och Anne-Beth Borselius i Vallby är det gott om folk trots att de bor lite bortom allfarvägen. Ändå känns det tyst här, jämfört med på orterna vid kusten.
De har huserat på Österlen sedan 1983. Det var billigt att köpa hus här på den tiden och närheten till Malmö och Köpenhamn kändes bra. Att konstrundan fanns här var också ett argument för att flytta hit.
Anne-Beths keramikverkstad ligger strax innanför grinden, i vinkel mot bostadshuset. För att komma till Ralfs fristående ateljé passerar man en vårligt nyvaken köksträdgård där påskliljor, julrosor och kejsarkronor står och sträcker på sig i solen samt en bronsskulptur – en omisskännlig Ralf Borselius-figur.
Det strömmar svag musik genom dörren, något klassiskt. Det ljusa rummet där innanför har högt i tak och teckningar och skulpturer långt uppåt väggarna. Snickarbänken, bandsågen och kakelugnen är ateljéns viktigaste inredningsdetaljer. Det doftar färskt trä.
Liten på jorden, eller De små – Ralfs uttrycks- och gåtfulla figurer med långa nosar och mulliga kroppar – finns avbildade i olika storlekar och modeller.
– Jag försöker göra dem med innerlighet och integritet, säger Ralf. Eftersom de inte har något ansiktsuttryck måste de uttrycka allt genom kropparna.
Ursprunget till Liten på jorden kan möjligen vara en hund som paret Borselius hade tidigare. Han brukade ligga ihoprullad bredvid Ralf och sova medan han arbetade.
– Jag tecknade formen, men skalade liksom bort allting som var hund.
Resultatet blev någonting mycket värnlöst. Sedan lånade han nosen från några tidigare skulpturer och så var han igång. Först var figurerna ihoprullade – liksom ångestfulla eller, i bästa fall, vilande. Så började de sätta sig upp, det tillkom fiaspels-pjäser, väskor med mera.
De mindre skulpturerna är gjorda av trä rakt igenom, när man tittar under ser man att de är ihopsatta av många olika bitar. Ljusare lindträ i kroppen, mörkare alträ i ben och armar. Som mest är det tjugo olika delar i en skulptur, först skruvlimmade, sedan träpluggade. De är tunt målade med äggoljetempera.
– De är väl någon sorts självporträtt i väldigt vid mening. Det finns ju något av konstnären själv i all bra konst, säger Ralf.
Vid många av De små sitter små runda röda klisterlappar – det betyder att försäljningen har gått bra.
– Det är en fördel att vi inte bor vid kustvägen, säger Ralf. Folk som kommer hit har verkligen valt det. De är lite intresserade redan från början. Jag tror att det är bra för försäljningen, faktiskt.
I Anne-Beths ateljé på andra sidan gårdsplanen finns ett rum för keramikens tillblivelse och ett rum för färdiga saker. Hennes lergodskärl med mönster och ornament känns jordnära, mjuka och samtidigt klassiska. Mönstren är ofta abstrakta, enkla och rena.
Alla Anne-Beths verk är handbyggda, kavlade och ringlade, hon använder ofta en kombination av tekniker. Kavaletten, den snurrbara, runda arbetsyta som hon använder när hon jobbar med leran, står på ett bord mitt i blickfånget när man kommer in. Några små knivar ligger intill.
– Men mina viktigaste arbetsredskap är händerna, säger hon.
Dekoren byggs upp i flera steg. Arbetet tar relativt lång tid eftersom Anne-Beth målar skikt för skikt med pensel och infärgad, slammad vit piplera och sedan bränner och glaserar flera gånger. Färgerna finns i godislådor av plast på en hylla ovanför arbetsbordet; Turkos slip, Peach, Rosa med mera. Penslarna står i gamla oliv- och yoghurtburkar.
– I lergodset finns en sinnlighet och ursprunglighet som passar mig, säger Anne-Beth. Jag tycker om att jobba med måleri och form på samma gång. Jag behöver det tredimensionella.
Paret Borselius försörjer sig enbart på konsten, men det har inte alltid varit lätt. De har utställningar då och då, och Anne-Beth säljer sin keramik i butiken Blås&Knåda i Stockholm sedan många år.
– Vi är väldigt envisa, säger Anne-Beth. Konstrundan betyder mycket för vår ekonomi, det går inte att komma ifrån. Då har man inga omkostnader, som man har om man ställer ut på galleri.
Från början tyckte hon att det var jobbigt att ta emot folk hemma.
– Min verkstad känns nästan mer privat än bostaden, säger hon. Men sen har jag förstått hur mycket det betyder för den som köper något att få träffa mig och se den här miljön, så då har jag slappnat av lite.

Östra Skånes Konstnärsgilles konstrunda har utvecklats till en institution av oskattbart värde. Inte bara för konsten, konstnärerna och besökarna utan också för övriga företagare och besöksnäringen i hela regionen.
STF vandrarhemmet i Baskemölla är inhyst i ett före detta fruktpackeri som ligger konstrundestrategiskt rätt placerat vid landsvägen snett emot Tjörnedala konsthall. Följaktligen är det fullbokat vid konstrundan varje år, många gäster kommer igen år efter år.
Ann-Christine Cederberg drev vandrarhemmet mellan 1994 och 2010. Eftersom hon själv är konstintresserad lät hon konstnärer försköna de relativt enkla lokalerna med tavlor. De nya värdarna, Birgitta och Lars Eckermark, gör likadant.
– Det pratas bara konst i matsalen under påskveckan, säger Ann-Christine. Folk ger varandra tips. Vid tiotiden på morgonen är alla iväg, och vandrarhemmet helt tomt! Sedan visar gästerna varandra vad de har köpt på kvällen.
Elisabeth och Carl-Axel Kjellgren från Örebro bor på vandrarhemmet när de gör årets påskrunda tillsammans med Elisabeths målarkurskompisar med respektive.
– Vi orkar med att besöka fyra–fem konstnärer per dag. Sedan vill vi hellre umgås och äta gott, säger Elisabeth. Men vi köpte i alla fall en bild i röda toner av Maj-Lis Persson.
Elisabeth gillar att konstrundan gör det möjligt att se många olika typer av konst på kort tid, och tänker åka på konstrunda nästa år också. Men då blir det i västra Skåne.
– Jag tar bilder på olika verk, sen går jag tillbaka och tittar. Jaha, hon gör sådär! Det sätter igång tankar, jag får helt enkelt inspiration till mitt eget skapande.
Lena och Robert Litzén från Stockholm är stamgäster på vandrarhemmet och de har varit på konstrundan här tre gånger, men aldrig under påskveckan. De väntar till veckan efter, när det har lugnat ner sig lite. De brukar klara av ett tiotal konstnärer på en dag. Favoriten heter Curt Hillfon.
– Om man fått träffa honom har man verkligen varit med om något, säger Lena.
Hemma har paret Litzén konst från golv till tak, men de köper ändå. Lena är särskilt kär i skånska pilevallar.
– Då bryr jag mig inte om vilken konstnär det är, det är motivet jag vill åt, säger Lena. För ett tag sen hittade jag faktiskt en på Myrorna för en hundralapp.
Robert och Lena har sammanlagt bott ett femtiotal veckor på vandrarhemmet Baskemölla de senaste femton åren.
– Har ni hus på Österlen eftersom ni åker dit så ofta? brukar folk fråga. Nä, men vi har vandrarhem! svarar vi.

Vandrarhemmet i Baskemölla samarbetar sedan några år med konstnären Anna Törnquist, som har akvarellkurser här tre–fyra gånger per år. De är alltid fulltecknade långt i förväg. Faktum är att det ofta är kö.
Anna är deltidsboende på orten men mantalsskriven i Göteborg, så hon är inte med på den officiella konstrundan. Men eftersom hennes galleri- och ateljélokal ligger precis intill vid landsvägen kommer gott om folk ändå. På väggarna i det gamla renoverade stallet hänger blåskimrande, kaxiga råkor, uttrycksfulla äldre damer och österlenska vinterlandskap. Stora och mindre målningar, alla vackert ramade och belysta.
Måla gamla kvinnor började hon med när hon fyllde 50 häromåret.
– Jag ville väl göra upp med att fylla tant, säger hon. Sedan har jag fortsatt.
Österlen betyder världigt mycket för Anna Törnquist. Det var här hon 1999 kom ut ur garderoben som konstnär. Hon arbetade då enbart som arkitekt och åkte tillsammans några andra utarbetade kollegor på målarkurs hos akvarellgurun Hasse Karlsson i Vitemölla. Han gav henne den inspiration hon behövde, så numera delar hon sin tid mellan konst och arkitektur. Köpet av ett hus med ett stall som kunde byggas om till galleri drevs igenom av maken. Till påsk 2007 kunde Anna hänga den första utställningen där.
– Det kom 1500 besökare på fyra dagar – jag sålde nästan allt.
Anna – som nästan alltid har dörren öppen till ateljén när hon är där – skulle gärna vilja vara med i ÖSKG, Östra Skånes konstgille, hon saknar en arena för kontakt med kolleger i trakten. Och hon skulle vilja dra sitt strå till stacken med konstrundan.
– Den är skitbra. Jag har verkligen stor respekt för dem som jobbat med rundan i alla tider – de har fått Österlen att blomstra!

Det kan bli lite drygt att dra runt från konstnär till konstnär under en hel dag för en som är ovan. Sent på eftermiddagen börjar man känna hur sinnesintrycken sköljer över en som vågorna mot stenstranden nedanför Tjörnedala lund. Man får en kallsup och kippar lite efter andan då och då, men så får man fotfäste igen vid en målning eller skulptur som säger en något – och då får man nya krafter.
Men till slut tar det bara stopp. Man orkar inte öppna dörren till en enda ateljé till, än mindre gå fram till ett konstverk.
Vi sitter utmattade nere i hamnen i Brantevik och glor ut över havet med vågbrus och vindsus i öronen och en lite sur, men omisskännlig lukt av tång i näsborrarna.
– Om man hade pengar…, säger vi. Och nästa gång ska vi åka till …
Det säger sig självt. En konstrunda tar liksom inte slut. Namnet i sig säger att den går runt. Och runt. Att man aldrig blir färdig.
Sveriges konstnärer har hittat ett effektivt sätt att nå sin publik. Och besökarna bevisar år ut och år in att de älskar detta opretentiösa sätt att visa konst; utbudet är stort, man välkomnas hem till konstnären, får se hur hon arbetar och får en personlig kontakt.
– Ibland tror jag att folk tycker att det är lika kul att se hur man bor som att se konsten, säger nestorn Bengt Fredriksson. Den fråga som jag oftast får är nog: Hur lång tid tar det att måla en tavla? Men den vanligaste kommentaren är: ”Ja, så här kan man ju åsså bo”.