Jag försöker vända rädsla till nyfikenhet (Claes Andrén)

Claes Andréns passion för kräldjur, grodor och äventyr har tagit honom långt inte bara yrkesmässigt utan också geografiskt. Men folkbildare på hemmaplan är kanske det han allra helst vill vara.

En fyrhjulsdriven bil krypkör timme efter timme längs grusvägarna i stäpplandskapet nordost om Perth i Australien. Den svenske professorn i artbevarandebiologi Claes Andrén ska försöka uppfylla sin pojkdröm; att få se den lilla sällsamma, taggiga, mytomspunna ödlan desert devil (Moloch horridus), eller ”ökenmonstret” som han föredrar att kalla den. Vid sin sida har han den australiensiske kollegan George Madani.
Året är 2016 och Claes har kommit till Australien för att arbeta med ett naturfilmsprojekt för Sveriges Television. Han har tänkt sig att filma ödlan och berätta om den som ett exempel på ökenlevande djur som på ett sinnrikt sätt skapar sitt eget dricksvatten. I det här fallet går det till så att fuktig nattluft kondenseras till små vattendroppar på spetsen av taggarna som omger ödlans kropp. Vattnet rinner sedan genom smala kanaler i huden fram till munnen.
Men var ska de hitta den taggiga djävulen?
Den optimala tiden för sökandet är mellan nio och elva på förmiddagarna för då kommer ödlan ibland ut från bushen för att ligga i solen på grusvägen en stund för att värma upp sig. Sedan försvinner den in bland de svårforcerade taggbuskarna igen.
Claes och George spanar och spanar under sin enformiga och långsamma biljakt. De första två dagarna händer ingenting. Men den tredje: Då! Efter mer än femtio års längtande får Claes Andrén äntligen se den taggiga drömödlan. Han dansar segerdans på grusvägen medan hans glada tjoanden ljuder över det ödsliga busklandskapet.

Claes Andrén visade redan som liten ett stort intresse för småkryp. Föräldrarna hade inget särskilt naturintresse, det kom liksom inifrån honom själv.
– Jag samlade skalbaggar och sniglar i fickorna, berättar han.
Som artnyfiken tioåring gick han med i Fältbiologerna. Där handlade mycket om fåglar, men skalbaggar fanns också med till Claes förtjusning. Den första längre exkursionen utanför hemorten blev att tillsammans med en kompis cykla Öland tur och retur, 70 mil, för att leta efter den sällsynta alvarlarvmördaren (Calosoma reticulatum) under små platta stenar på alvaret. På nätterna sov de i fågeltorn.
Kärlekshistorien med just kräl- och grodjur började i de tidiga tonåren. Hans kompisgäng – där bland annat den blivande livslånge vännen och kollegan Göran Nilson ingick – hade fått nys om att ägaren till en djuraffär på hemorten hade börjat importera grod- och kräldjur. Det var ovanligt på 1960-talet, och slog an något inom både Claes och Göran.
Äventyrslusten fick dem snart att söka sig bortom landets gränser. De hade upptäckt att det verkade finnas stora kunskapsluckor när det gällde exempelvis huggormar. Varför inte försöka fylla dem? De gjorde önskelistor över drömarter och resmål.
– Vi var tonåringar och ville helst upptäcka nya arter, säger han.
Den första utlandsresan gick med Orientexpressen till Turkiet 1968. Claes och Göran utbildade sig sedan till biologer och när det var dags att disputera kom det att handla om huggormens biologi för bägge två. Under sex år följde de hundratals huggormars liv på en liten ö utanför Björlanda i Göteborg ur olika aspekter.
– Jag lärde känna huggormen som art på djupet. Ormarna blev liksom mina vänner där på ön, säger Claes Andrén.
Vid det här laget hade Claes och Göran till sin glädje upptäckt att man faktiskt kan söka pengar till resor när man forskar vid ett universitet. Grekland, Iran, Australien, Vietnam, Costa Rica, Panama och Kazakstan blev några av forskningsresmålen. Radarparet gjorde också flera naturfilmer som sändes i Sveriges Television.
Claes Andrén blev kvar på universitetet i 25 år som forskare och lärare. Han var också med och byggde upp Universeum, ett populärt kunskapscentrum med djur, natur, teknik och roliga experiment i centrala Göteborg. Efter det jobbade han i tio år som vetenskaplig ledare på djurparken Nordens Ark där han – äntligen – fick fokusera nästan enbart på bevarandet av hotade arter.
Claes är full av solskenshistorier om räddade arter som pilgrimsfalken och klockgrodan i Sverige, men också av sorgliga berättelser som den om den fascinerande australiska magruvargrodan (släktet Rheobatrachus) som han och hans kollegor utan resultat letat efter i det vilda under de senaste tjugo åren. Denna groda hade en mycket märklig och intressant fortplantning. Honan svalde de befruktade äggen som sedan utvecklades till färdiga grodor i magen på henne. Efter 6–7 veckor hoppade de ut ur hennes mun en efter en. Forskarna förstod så småningom att detta var möjligt tack vare att äggen och ynglen producerade ett magsyrahämmande ämne som gjorde att mammagrodans matsmältning upphörde under ruvningen. Istället levde hon på upplagrad näring från andra kroppsorgan. Den upptäckten låg sedan till grund för moderna magsårsmediciner.
– Men nu är magruvargrodan borta! Det är ett öde som den delar med många andra arter, säger Claes.

För att Claes skulle få rimlig restid till sin nya arbetsplats på Nordens Ark bestämde sig Claes Andrén och hans fru Ulla för att flytta. De köpte fem hektar vattenrik mark med mångfaldspotential invid en havsbrant vid kusten söder om Ljungskile. Det var 500 meter till närmsta väg, så det första de fick göra var att åtgärda detta. Sedan byggde de upp en ås där de kunde låta bygga ett bostadshus i gammal stil, borrade efter vatten och skapade en trädgård. Efter det började det mödosamma men roliga omformandet av det omgivande landskapet: från ett rätt tråkigt, sankt område med avverkningsytor till en plats med rik och omväxlande natur, våtmarker, groddammar, ekhagar, högar med ris och timmerstockar och mycket annat som gynnar mängder av olika arter.
– Planen var redan från början att maximera den biologiska mångfalden, säger han. Det är en fin känsla att ha tagit ansvar för en bit mark. För mig har det blivit ett sätt att leva.
Alla grod- och kräldjursarter som finns naturligt i Västsverige är numera hans grannar. Den mest svårflörtade var hasselsnoken, som tog tolv år på sig innan den kom. Här finns dessutom tolv andra rödlistade arter, flera av dem knutna till bergsbranten mot havet.
Numera ingår en del av hemmamarken i Korsvikens naturreservat. Här finns promenadvägar med självstängande grindar till hagarna till besökares fromma. Som en självklar del i arbetsstyrkan på gården ingår nämligen också åtta duktigt betande får.
– Området har gått från att vara ett vanligt hygge till att vara biologiskt rikt och säkrat för framtiden på bara fjorton år, säger Claes.

Trots att han uppnått en årsrikedom som ger honom rätt att kalla sig pensionär har Claes Andrén fullt upp. Förutom hemmaprojektet driver han en egen firma för att kunna fortsätta med konsultjobb, enstaka kurser på universitetet, filmande med mera.
Resandet och äventyren ter sig inte längre lika lockande som förr. Visserligen har upplevelser som den med det australiska ökenmonstret – innan biljakten var slut hade han fått se totalt fyra individer – varit helt oförglömliga och fantastiska. Men Claes tycker också mycket om att filma, föreläsa och sprida kunskap, och det gör han ju bäst på hemmaplan.
– Det är viktigast att nå dem som inte är så intresserade från början, säger han.
Nästa filmprojekt handlar om skogsbruket och arterna i den svenska skogen. Han medverkar regelbundet som expert i P1:s Naturmorgon och fungerar som rådgivare, bland annat åt bekymrade sommarstugeägare som hör av sig när de har sett en orm på tomten. Då kan Claes eventuellt åka ut på hembesök för att informera om sina fridlysta favoriter.
– Jag försöker vända rädslan till nyfikenhet, säger Claes. Ormar ska självklart behandlas med respekt, men de är också vackra och fascinerande djur.
Ibland slutar hembesöket med att en förvånad stugägare står och håller i en snok. Då har det skett en mental omställning, som Claes Andrén kallar det.
– Att vara folkbildare är något av det finaste jag kan tänka mig, säger han.