Erik Leonard Ekman – karismatisk botanist i Karibien

I Karibien blev han hjälte. I Sverige dröjde det länge innan han blev erkänd. Botanisten Erik Leonard Ekman arbetade under extremt hårda förhållanden, men lyckades ändå under sjutton år samla in över 100 000 växter och upptäckta 2 000 nya växtarter. Dessutom blev han god vän med James Bond.

– Aquí una estatua del Doctor Erik Ekman … Här har vi en staty av doktor Erik Ekman, den framstående svenske botanist som samlade in stora mängder växter här i Dominikanska republiken …
Det lilla turisttåget är lastat med förväntansfulla skolflickor i skoluniformer i beige och blått och har just startat vid ingången till Botaniska trädgården i huvudstaden Santo Domingo. Tåget viker av på promenadvägen som går inåt parken och det första som turistguiden gör är att visa på Erik Leonard Ekmans staty, som visar en anspråkslös man i enkla kläder, skjorta, långbyxor och en huvudbonad till skydd mot solen. I vänster hand har han en vandringsstav, med höger hand stöder han några växtpressar i en persedelpåse mot magen, på ryggen har han en ryggsäck.
Erik Leonard Ekman var en egensinnig och passionerad botanist som kom att viga sitt liv åt att kartlägga floran på de västindiska öarna Hispaniola (som rymmer Dominikanska republiken och Haiti) och Kuba. Här är han en hjälte, åtminstone bland natur- och miljöintresserade människor. Hans staty finns på flera ställen, gator är uppkallade efter honom och botanister från hela världen drar nytta av hans arbete än idag.
Under Erik Leonard Ekmans 17 år i Karibien hann han samla in, pressa och numrera 35 750 växter, med dubbletter uppgår antalet exemplar till över 100 000. Han upptäckte 40 nya släkten och nära 2 000 nya växtarter. Åtta blomväxtsläkten och ett svampsläkte har namngivits efter honom och cirka 200 växter har artepiteten ekmanii, ekmannii, ekmanianus, ekmaniana eller ekmanianum.
Ekman samlade och pressade växter under förhållanden som hade fått vem som helst att gråta blod. I oländig terräng, under stekande sol eller i tropiska regn lyckades han pressa och torka växter som än idag är fantastiskt fina där de ligger i herbarier bland annat i Santo Domingo och vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Erik Leonard Ekman samlade på allt som var nytt och spännande. Dessutom var han fenomenal på att pressa växter och en av de främsta fältbotanisterna någonsin, enligt professor emeritus Bertil Nordenstam som i boken Plantae Ekmanianae (Atlantis 2007) skildrar hans liv.

Brígido Peguero, föreståndare för avdelningen för fältbotanik vid Departamento Botánica i Santo Domingo, visar oss in i herbariet, beläget strax intill Ekman-statyn. Det är skönt att komma in i den luftkonditionerade lokalen från den tryckande hettan ute. Samlingarna förvaras i grå plåtskåp i en stor ljus lokal. Brígido Peguero tar fram ett ark med Cinnamodendron ekmanii, en endemisk växt funnen av Ekman på Samanáhalvön i nordöst, och viker upp det på ett av borden i den ljusa lokalen. Det är en svindlande tanke att det verkligen är den svenske botanisten som i fält skrivit de noggrant textade lappar som sitter på varje blad.
– Ekman var en komplett botanist, säger han. För att bli vetenskapsman vid den här tiden måste man vara verkligt hängiven och Ekman var exceptionell. För att göra det han gjorde måste man kanske vara lite galen, men han verkar samtidigt ha varit en klok och sansad man.
Peguero berättar att han själv först fick höra om Ekmans arbete när han studerade på universitetet på 1970-talet. Varje år uppmärksammades Ekmans dödsdag vid institutionen.
– Säkert är vissa av de växter som Ekman fann här på Hispaniola försvunna idag, säger Peguero. Särskilt i Haiti där miljöförstöringen är svår och man huggit ner så mycket skog.
Några växter med anknytning till Ekman finns dock i trädgården invid herbariet. Peguero visar en Cojoba urbanii, samt ett exemplar av Cinnamodendron ekmanii, som råkar vara Brígido Pegueros favorit i Ekmans samlingar. Båda dessa arter samlades av Ekman samma dag, den 14 maj 1930, på Samanáhalvön. Vi gnuggar bladen mellan fingrarna, doften är frisk och aromatisk. Peguero berättar att man förr gjorde te av plantan och drack det för att bota influensa. En Piper samanense står lite längre upp i backen. Den kommer också från Samanáhalvön, som var ett av Ekmans favoritområden. Men han exkurerade också gärna i savannområden nära Santo Domingo och på bergstoppar där han hoppades finna särskilt märkvärdiga växter.

Erik Leonard Ekman föddes i Stockholm den 14 oktober 1883. Familjen flyttade till Jönköping när Erik Leonard var 11 år, och det var främst under cykelturer och vandringar i den småländska naturen som han odlade sitt botaniska intresse. Ljungarumskärren var en av hans favoritplatser, och redan som sjuttonåring gjorde han ett fint fynd; en ny art av kärrspira, senare namngiven och beskriven som Pedicularis opsiantha (höstspira) av honom själv. Ekman studerade efter sin studentexamen i Lund för botanikprofessor Svante Murbeck. Han gjorde en forskningsresa till Argentina 1907, och fick där bland annat ihop en fin samling av gräs som imponerade så pass att han erbjöds arbete vid botaniska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseeet i Stockholm. Under arbetet med sin doktorsavhandling vistades han en tid i Berlin. Han var inte imponerad av Tyskland utan skrev hem till sin syster Maria Elisa att han tyckte att landet var osmakligt, tölpigt och obehagligt. Men resan skulle komma att visa sig viktig för Ekmans framtida arbete. Han mötte nämligen professor Ignatz Urban, en imposant man med långt böljande skägg, en man som han skulle komma att samarbeta med fram till sin alltför tidiga död.
Efter att ha fått sin doktorsgrad 1914 lämnade Erik Leonard Ekman Sverige för att aldrig mer återvända. Han hade fått det Regnellska botaniska resestipendiet för att resa till Brasilien, men blev anmodad att först stanna till på Kuba och Hispaniola i Västindien, något som han motvilligt gjorde. Böldpest på Kuba och oroligheter på Hispaniola gjorde att han blev kvar på Kuba längre än han hade tänkt, och efter att han redan den första dagen på Kuba hittat en ny art var han fast. Han ville helt enkelt inte åka därifrån, inte ens till närliggande Hispaniola, som hans uppdragsgivare professor Lindman i Stockholm ville. Ekman föll därmed i onåd och stipendiet drogs in, något som skulle komma att upprepas de kommande åren.
– Det var synd om Ekman på sätt och vis, säger Bertil Nordenstam. De var taskiga mot honom, det var de verkligen.
Nordenstam berättar att Erik Leonard bittert klagade över sakernas tillstånd, men att det inte hindrade honom mer än temporärt. Han var otroligt envis och uthållig och arbetade periodvis på vägbyggen och sockerplantager för att få ihop pengar innan han gav sig ut i fält igen med sina växtpressar.
Ekman lät skeppa det mesta av sina samlingar i stora trälårar till sin arbetsgivare i Stockholm. På Naturhistoriska riksmuseet packade man upp alltihop och skickade dubbletter vidare till professor Ignatz Urban i Berlin som bistod med artbestämning själv, eller skickade kollekterna vidare till andra specialister. Ett exemplar av växterna sparades dock alltid i Stockholm där de lades in i herbariet för framtida bruk.
Ekman offrade allt för vetenskapen; valde bort alla bekvämligheter (hade ofta bara skeppsskorpor, socker och te som skaffning på sina långa vandringar), familjeliv (det fanns bara sex kvinnliga botanister i världen och alla var för fula, enligt Ekman), och drabbades av malaria och depressioner flera gånger.

1924 kom Ekman till Hispaniola för att stanna. Under fyra år utforskade han Haiti, nu återigen på grön kvist efter att ha fått stipendiepengar och erkännanden från Vetenskapsakademien. Här blev han bland annat god vän med den kände ornitoligen James Bond som senare skulle skriva den banbrytande fågelguiden ”Birds of the West Indies” (1936) och komma att låna ut sitt namn åt Ian Flemings världsberömde romanfigur och filmhjälte.
Under de sista två åren av sitt liv undersökte Ekman växtrikedomen i Dominikanska republiken och planerade att skriva en flora över Samanáhalvön. Tyvärr dog han i Santiago de los Caballeros den 15:e januari 1931, efter några dagar med hög feber och svag hjärtverksamhet. Då var han bara 47 år gammal. Han ligger begravd i Lärarnas grav på kyrkogården i staden och en staty har rests till hans ära vid graven av Instituto Ekman, en stiftelse med säte i Stockholm. Den har också medverkat till att både en bok och en film gjorts om Erik Leonard Ekmans liv och gärning samt till att ta initiativ till ett Ekmaninstitut som ska byggas i Santiago de los Caballeros.
Bertil Nordenstam var med och grundade Svenska Stiftelsen Instituto Ekman 1991 och har varit i Dominikanska republiken tre gånger. Snart ska han dit igen. Extra intresserad är han av de korgblomstriga växterna, som utgör den största växtfamiljen (Asteraceae eller Compositae).
– Det finns många problem kvar att lösa när det gäller släktsystematiken där, säger han entusiastiskt. Och då kan man använda Ekmans samlingar som referens.
Herbariet på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är idag ett av de tio största i världen, det innehåller cirka 4,5 miljoner exemplar från hela världen.
Det Regnellska herbariet, som inrymmer samlingarna från Sydamerika, ligger tvärs över den stora trapphallen från Nordenstams arbetsrum sett. Här finns Erik Leonard Ekmans porträttfoto bland andra framstående botanisters på skåpens gavlar.
– Nästan vilket skåp man än öppnar så hittar man Ekman, säger Nordenstam och bläddrar lite bland kollekterna som tillhör släktet Matayba. Nästan genast hittar han ett ark med Matayba domingensis, insamlat av Ekman i Haitis bergstrakter 1925. På baksidan av ett dominikanskt apotekskvitto (klassiskt återbruk á la Ekman) har han prydligt skrivit H 3901 (H står för Haiti), artnamnet, hur växten ser ut och var han hittat den.
Bertil Nordenstam arbetar just nu på en grundlig biografi om Erik Leonard Ekman tillsammans med den dominikanske botanisten Thomas A Zanoni vid New York Botanical Garden.
– Vi ska bland annat med hjälp av dagböckerna och fältanteckningarna försöka kartlägga hans expeditionsrutter, det har ingen gjort förut, säger Nordenstam. Då blir det också lättare att värdera hans samlade forskargärning.
Moderna floror över Kuba och Hispaniola är också under arbete, med Nordenstam som medarbetare.
Bertil Nordenstam har ofta arbetat i Karibien under liknande omständigheter som Ekman gjorde. Hans utrustning i fält ser ungefär likadan ut som Ekmans: träskivor med läderremmar, gråpapper och otryckt tidningspapper. Det som skiljer är att bestämningsmetoderna kompletterats med DNA-analyser på hemmaplan vilket gett ny fart åt systematiserandet av växter och inneburit att en del klassificeringar från förr gjorts om.
Nordenstam är mycket imponerad av Ekmans uthållighet och envishet i fält.
– När man är ute kan man efter några veckor bli ganska trött, både på sig själv och på att pressa växter! Man kanske vill ta ledigt en vecka eller två. Det gjorde aldrig Ekman. Han gav aldrig upp, han brann för vetenskapen.
Upptäckarglädjen är också densamma.
– Ibland förstår man redan i fält att man har hittat något helt nytt, det är en fantastisk känsla. Men jag tycker att det är roligast om jag har någon att dela upplevelsen med. Det hade Ekman sällan, han var ofta ensam och isolerad.
Bertil Nordenstams nästa resa går till Brasilien. Han har fått det Regnellska botaniska resestipendiet, samma stipendium som Ekman fick 1914.
– Men jag kommer definitivt att komma fram till rätt destination, lovar Nordenstam. Och jag kommer inte att stanna för gott!