Sinne för snö

Jag knäpper upp bindningarna och kliver av skidorna, tar ett steg åt sidan och sjunker omedelbart ner till midjan i lössnö.
Jag känner mig som en törstande ökenvandrare som äntligen hittat ett vattenhål. Det var det här jag ville när jag bokade tågbiljetten. Att försjunka i snö. Att nästan försvinna.

Det har, åtminstone i västligaste Sörmland där jag bor, varit en eländig vinter. Det sägs att tio procent av årsnederbörden i södra Sverige brukar falla i form av snö. Så fan heller. Inte de senaste åren. Allra minst i år, när det känns som en evighetslång höst sakta började övergå i en tidig vår utan någon egentlig vinter däremellan.
Man blir beklämd, av flera olika skäl. Det mest uppenbara är oron äver vart detta är på väg. Den globala uppvärmningen är inte längre ett hypotetiskt begrepp i en möjlig framtid – vi befinner oss mitt i den.
Men jag påverkas på ett mer privat plan också. Någonting fattas mig. Jag behöver utsättas för snö, rejält med snö, åtminstone en period varje vinter. Annars är det något som kommer i olag inuti.
Det känns som en bristsjukdom, som en mental variant av skörbjugg. Om och när den medicinska expertisen kommer att uppmärksamma detta sjukdomstillstånd har jag ett passande namn att föreslå. Boreal abstinens. Längtan norrut, längtan efter kung Bores kalla andedräkt. Snölängtan, på ren svenska.

Då – när jag insett att kung Bore faktiskt inte kommer att visa sig på mina egna breddgrader – öppnar sig plötsligt en möjlighet att göra något åt saken genom att resa norrut. Luckan är minimal, två dagar. Men det kanske räcker.
Jag tar nattåget norrut till Östersund, sedan får jag skjuts ytterligare tre timmars resa norrut, till Jämtlands allra avlägsnaste (och snörikaste) avkrokar. Jag hyr skidor och stavar, tittar på kartan och tar helt enkelt närmaste skoterled rakt uppför fjällsluttningen.
Det finns en del av mig som hör hemma häruppe. Jag vet inte varför det är så, jag har inga släktrötter längre norrut än Ullvi vid Dalälven. Jag är ingen vildmarkskung, har aldrig varit i Sarek, har inga Tegsnässkidor och är ganska frusen av mig. Men en del av mig hör likväl hemma norr om 63:e breddgraden och befinner sig alltså i ständig exil därnere i Sörmland.
Det betyder inte nödvändigtvis att hela jag vill flytta norrut. Men det betyder att det alltid finns ett litet sug. Det betyder att det vackraste av kompassrosens kronblad i mina ögon är det norra.

Det går sakta uppför sluttningen, väldigt sakta. Man är ingen Charlott Kalla. Men svetten är lyckosvett och snoret som hissar upp och ner är lyckosnor. Och långsamt är bra. Man hinner uppfatta de finaste nyanserna, de minsta ljuden. Som nu, några meter in i den glesa trädridån som skiljer skoterleden från ett hygge. Det låter som om någon försynt knackar på dörren. Jag kliver uppför drivan, lämnar leden och kliver ut i lössnön, det går hjälpligt tack vare de breda skidorna. Och där sitter den, en tretåig hackspett, och prövar resonansen i sitt instrument inför vårvinterns trumkonserter.
Jag står gömd bakom en gran, försöker förgäves få en bra bild, samlar synintryck istället.
Plötsligt slits tystnaden sönder av ett skoterekipage på väg uppför sluttningen. Föraren ser mig inte, passageraren hinner med nöd och näppe registrera kufen som står några meter från leden och glor på en hackspett.
Först avskyr jag deras blotta närvaro. Sedan inser jag att de tillfört något. Stillheten som lägger sig när de försvunnit är ännu skönare, ännu fridfullare. Tre gånger till med kanske tjugo minuters mellanrum händer det. Skotrar far förbi i sitt parallella universum där kilometrarna är kortare och timmarna går snabbare. Och varje gång blir stillheten och långsamheten här i mitt eget universum ännu tydligare.
Den tretåiga fortsätter sitt knackande. Kom in du, tänker jag. Du är så välkommen.
En liten flock lavskrikor far i båglikt flykt mellan grantopparna, småpratar. De är lättälskade charmtroll, inte bara för att de ibland kommer fram och snappar fikasmulor nästan ur nävarna på rastande skidåkare, utan också för att de så uppenbart är individer med ett familjeliv. Det är som ett kärvänligt men smågnabbigt släktkalas som pågår däruppe i trädtopparna.

En timme senare hittar jag en bra plats i kanten av en frusen tjärn. Tittar jag på kartan har jag inte rört mig många centimetrar. Men det räcker mer än väl. Jag är vid sidan av allt, ingen annan än några virriga skogsharar har rört sig här sedan sista snön föll. Här är platsen som kanske inte botar min boreala abstinens, men åtminstone lindrar den avsevärt.
Jag packar upp kaffetermos och akvarellblock. Akvarelldroppar färgar snön, Antwerp blue som himlen över Noerhte Sjnjaptja.
Jag har hängt kamera och kikare på varsin grenstump invid en granstam, beredda om något skulle hända. Men ingenting händer. Absolut ingenting.
Och det är precis det som är meningen.