Nicklas och ekarna (Nicklas Jansson)

Nicklas Jansson gillar ekar, särskilt om de är ihåliga och väl inbodda av skalbaggar.
Han har genomsökt Turkiet i jakt på mulmfyndigheter och börjar nu nosa på indiska jätteekar.
Men idag är det mulmholkarna hemma i det östgötska eklandskapet som ska vittjas.

Nicklas Jansson samlar på ekar. Han har fjorton europeiska arter i krukor hemma i villan i Motala. Det började med några ekollon från en stenek vid spanska trappan i Rom, sedan dess har samlingen bland annat berikats med åtta arter från hans forskningsresor i Turkiet samt, nu senast, en cypriotisk art från familjesemestern.
Knepet är enligt Nicklas att först lägga ekollonen i fuktigt toapapper för att få dem att gro. Dessutom måste man vinterförvara träden svalt, i källaren eller nedgrävda i komposten. Slutligen gäller det att få hans sambo att stå ut med att utrymmet för hennes krukväxter bara blir mindre och mindre.
– Det har gått bra än så länge, men jag är lite orolig för att jag snart ska få höra den där klassiska repliken: ”endera flyttar dom eller jag”.
Men hur intresserad Nicklas Jansson än är av träden som sådana är det något annat som lockar allra mest. Han är som han själv uttrycker det helt galet fascinerad av hålen i träden. Sprickorna och de hemlighetsfulla utrymmena som hög ålder ger upphov till; och de hundratals arterna som lever sina liv därinne.
Några sådana håligheter blir det inte i hans krukträd än på några hundra år. Dem kan han istället hitta i herrgårdslandskapet runt Linköping, ett av få områden i Sverige där det fortfarande finns någorlunda gott om riktigt gamla och grova ekar.
Men inte ens där finns det tillräckligt många ihåligheter.
Så Nicklas Jansson har gjort egna.

Bilen med hyrsläpet står parkerad intill ett hjorthägn ett par mil sydsydost Linköping. Trafiken på landsvägen är inte tätare än att det hinner bli riktigt tyst mellan varje bil. Eller tyst och tyst … mesar och nötväckor har mycket att säga om den annalkande våren, från andra sidan ån hörs lekande barn och i Bjärka Säby slottskapell ringer klockorna söndag över jätteekar och människor.
Men här är det inte tal om att ta vilodag. Nicklas Jansson och Staffan Carlsson lastar av sin utrustning och beger sig in i ekhagen, Nicklas med skottkärra och Staffan med en aluminiumstege över varje axel.
Bjärka Säby är ett av godsen i det som går under beteckningen Eklandskapet, ett område söder om Linköping där det är ovanligt gott om slott och herrgårdar, vilket har gjort att det också finns en hel del gamla ekar. Just här står några av traktens mest imponerande trädjättar, de allra äldsta har förmodligen ett halvt årtusende bakom sig. Av somliga återstår bara skrovet: ett cylinderformat skal av bark och tunn ved runt ett stort tomrum. De flesta lever dock i högsta grad fortfarande.
Nicklas Jansson delar sin tid mellan ett jobb som naturvårdare på Länsstyrelsen i Östergötland och forskning på Linköpings universitet. I båda rollerna har han mycket att göra med gamla ekar och deras invånare. Ett forskningsprojekt handlar om mulmholkar; konstgjorda trädhåligheter för småkryp som annars riskerar att bli hemlösa. Principen är densamma som för en fågelholk: en låda med ett ingångshål som hängs upp i ett träd. Men mulmholken är betydligt större och invärtes fylld med mulm, det bruna finfördelade material som finns inuti ihåliga träd och består av murket trä blandat med allsköns rester från de insekter, svampar och andra organismer som lever där. Eller för att vara exakt: holkarna är fyllda med surrogat-mulm som Nicklas själv har blandat till. Sågspån av ek och eklöv är huvudingredienserna, de förvandlas med tiden till något som nästan precis är som riktig mulm. (Vad man tillsätter i övrigt – allt från malen lusern till död höna har testats – gör ingen nämnvärd skillnad.)
Sammanlagt har Nicklas Jansson (och kollegan Thomas Ranius i Uppsala) 170 mulmholkar utspridda över det östgötska eklandskapet. De som sitter just här vid Bjärka Säby har suttit uppe i tre år, nu är det dags att ta ner och frakta hem dem till laboratoriet för analys.
Holkarna sitter en bra bit upp på ekstammarna – därav stegarna – och nedmonteringen är ett tungt arbete – därav skottkärran och den ovanligt välgymmade biologistudenten Staffan Carlsson. I hans famn ser mulmholkarna bedrägligt lätta ut. Virket i lådorna är ek som är tungt i sig, till detta ska läggas ett ansenligt antal liter mulm. Summan blir säkert tjugo–tjugofem kilo. Som en fullpackad resväska ungefär.
– Fast det var värre när vi satte upp dem. Baggarna har gjort sitt jobb, i en del holkar har hälften av innehållet konsumerats, säger Nicklas.
Han ställer ner den just nedplockade holken på marken, lyfter locket, tar en näve rödbrun mulm och låter den rinna mellan fingrarna. Där någon annan skulle se ett odefinierbart strössel av vedfragment och skräp ser han täckvingar av kamklobagge, halssköldar av knäppare, guldbaggespillning. Har man tränat större delen av livet så kan man vid det här laget sin sak.

– Det var inget snack om vem som skulle vinna, säger Nicklas Jansson.
Det var cykelutflykt med klass 4A i Nykyrka skola utanför Motala. Efter bad i Vättern utlyste läraren en tävling: den som hittar flest olika sorters småkryp får ett pris.
Tävlingen var som gjord för tioårige Nicklas Jansson som älskade att skrota omkring och lyfta på stenar, pilla under bark och se vad som kröp och krälade. Han vann överlägset och kunde inkassera belöningen: boken ”Insekter i färg”. Tack vare den fick han för första gången en möjlighet att sätta namn på det han såg. Det var början på resten av hans liv.
I fortsättningen blev det en ny småkrypsbok i present varje födelsedag och julafton. Och det var inte bara han, Medevi brunn var plötsligt fullt av insektssamlande grabbar, uppdelade i små team, tävlandes mot varandra. Vem hade gjort sommarlovets häftigaste fynd? Vem skulle se den första ekoxen?
Nicklas drömde om denna jätteskalbagge i flera år innan han fick se den. En dag när han rotade i marken under en ek hittade han små genomskinliga ägg med svarta prickar som väckte starka förhoppningar. Han tog med dem hem och pysslade om dem noga. Nu skulle drömmen äntligen förverkligas, om han så skulle vänta i fyra–fem år (vilket är den normala tidrymden från ägg till fullbildad ekoxe).
Det dröjde bara några veckor tills äggen kläcktes. Ut kom små, små svarta skogssniglar.
– Det var en kännbar besvikelse, säger han med ett leende.
Istället var det under en fikarast i Västervik längs familjens årliga resa till Öland som han plötsligt oväntat stod öga mot öga med den efterlängtade arten. En annan sommar, när Nicklas var i femtonårsåldern, fick han och en kompis stanna kvar på campingen på Öland när familjen åkte hem. Strax intill låg Halltorps hage, där några av landets finaste gamla ekar står. Nu började intresset för småkryp på allvar att även bli ett intresse för träd.
– På dagarna gick vi omkring och kollade på de stora hålekarna. När mörkret föll gick vi omkring och lös i håligheterna och sen fångade vi nattfjärilar utanför campingen till klockan tre på natten. Sen sov vi till tolv på dagen, kokade ravioli till frukost, stoppade varsin bulle i fickan och gav oss ut igen. Det var en drömmiljö för en sån som mig.
Hans första uppdrag som biolog på länsstyrelsen i Östergötland på 1990-talet var att kartlägga insektslivet i landskapets ekar. Att fritidsintresset sedan dess också varit ett jobb har inte dämpat entusiasmen. Han har än idag svårt att inte tvärbromsa vid åsynen av ett lovande gammalt hålträd ute på en åkerholme. Och sen: ut ur bilen och iväg över plogfårorna – med den våta jorden klabbande under skosulorna som snö under ett par felvallade skidor.
– Det är något lockande med det där hemlighetsmakeriet; att det finns en mystisk öppning och att det där innanför händer någonting spännande. Det känns nästan oförskämt att inte hedra trädet med att titta efter vad det har att servera.
Intresset har fört honom långt utanför landets gränser. Det började med en resa tillsammans med några äldre entomologer till Turkiet.
– Det var fyra gubbar runt åttio år och så jag som en liten spelevink.
Där och då förstod han att Turkiet är Europas vagga när det gäller både ekar och vedlevande skalbaggar. Han har återvänt två gånger om året i mer än tio år och bedrivit forskning tillsammans med forskare från fem olika turkiska universitet. Snart har de tagit sig hela vägen från syrianska gränsen i öster till Istanbul i väster i sin kartläggning, och bland annat hittat trettio skalbaggsarter som är helt nya för vetenskapen.
2013 gjorde Nicklas Jansson så sin första resa till Indien för att rota runt i tre olika sorters ekar på Himalayas sluttningar.
Världen är full av mulm. Och mulmen är full av liv.

Man har förstås räknat. Sammanlagt finns det 7 589 arter av djur, växter och svampar som lever direkt eller indirekt på multnande ved ¬– enbart i Norden. Skalbaggar och olika sorters flygfän (flugor, myggor och steklar) dominerar tillsammans med olika sorters tickor och andra vedsvampar. Men det finns också en hel del annat, från klokrypare (ett slags näpna mini-skorpioner) till ugglor, hackspettar och fladdermöss. Sammanlagt rör det sig om ungefär tio procent av alla arter som finns i Norden.
Detta faktum är så märkligt att det måste upprepas: Var tionde levande organism lever av döda eller döende träd.
Om samma förhållande gäller över hela världen – vilket inte är osannolikt – kan det finnas en miljon vedlevande arter. Även om uppskattningen är grov säger den någonting om hur viktiga de gamla träden är som livsmiljö för andra.
Det finns flera skäl till att det har blivit så.
För det första: tiden. Det har funnits träd länge, sisådär 385 miljoner år. De andra organismerna har haft gott om tid på sig att lära sig använda dem. Långt före dinosauriernas tid kröp det omkring små kvalster i veden på trädartade växter. Man kan än idag se spåren av dem i form av mikroskopiska gångar och små, små förstenade spillningshögar i fossila vedbitar.
För det andra: mängden. Träd är stora och det är gott om dem. 90 procent av all levande materia i en skog utgörs av träd. Det är ingen dålig diet för den som kan tillgodogöra sig den: det faktum att vi värmer hus med ved och hela städer med flis säger något om hur mycket energi träden rymmer.
För det tredje: variationen. Inget hål är det andra likt. Den döda eller döende veden kan finnas i tjocka stammar eller tunna grenar; den kan finnas högt uppe i trädkronan eller ligga nedfallen på marken; den kan befinna sig i skugga eller solsken, fuktigt eller torrt, finnas i stående träd eller liggande och befinna sig i alla tänkbara grader av nedbrytning. I vissa hål ansamlas regnvatten, i andra bor det fåglar och andra djur vars spillning och fjädrar samt eventuellt döda ägg och ungar tillför mums i mulmen. (Det var det Nicklas Jansson ville simulera genom att gräva ner en död höna i några av sina mulmholkar.) Att det finns så många nischer gör att evolutionen kunnat frambringa mängder av arter som är specialister just på sina favorit-ihåligheter. Variation är mångfaldens moder.

Moderträdet framför alla andra på våra breddgrader är eken. Enbart i Sverige finns det mer än femhundra arter av skalbaggar som lever i ekar. Nästan en tredjedel av dem är så kräsna att de inte kan leva på något annat trädslag. Men det ska vara gamla ekar. Först efter 200–250 år börjar håligheterna och därmed artlistorna att växa på allvar.
Att det är de ålderstigna träden som är attraktiva gäller dock inte bara ekar utan alla trädslag. Unga och medelålders individer – sådana som skogsnäringen odlar i landets produktionsskogar – är ointressanta för den omgivande artrikedomen. Trädens försvar är alldeles för bra. Samtidigt som insekter och svampar har haft hundratals miljoner år på sig att lära sig nyttja träden, har ju träden haft lika lång tid på sig att utveckla motmedel. Ett ungt och oskadat träd är ett närmast ointagligt fort skyddat av ytterbarkens pansar och kemiska substanser. Giftiga fenoler släpps lösa så snart någon försöker ta sig igenom försvarslinjerna. Allra starkast är försvaret av innerbarken vilket är logiskt eftersom det är den mest näringsrika delen av trädet. ”Således är innerbarken ett veritabelt slagfält där invasiva insekter och svampar försöker komma åt dessa resurser och trädet slår tillbaka för att freda sig”, som det står i ett standardverk i ämnet, boken Biodiversity in dead wood.
Men tiden har sin gång. Förr eller senare händer något som dyrkar upp trädets försvar.
Det kan börja med att barken skadas av yttre åverkan eller med att en grov gren dör och bryts av. Plötsligt – en angreppsyta. Den första inbrytningen görs av svampar, till exempel honungsskivling och olika sorters tickor. Deras rötning av veden fungerar som en slags tillagning som gör att den blir ätlig även för andra. Ytterligare svamparter fortsätter nedbrytningen; olika sorters småkryp kalasar vidare på den rötade veden eller barken eller på själva svamparna; dessa småkryp blir i sin tur föda för rovinsekter, spindlar och olika sorters asätare och parasiter. Slutligen är hackspetten där och lutar huvudet mot veden, lyssnande. Med perfekt precision driver den in näbben och plockar ut en skalbaggslarv.
Ju svagare trädets försvar blir desto fler blir inslagen i näringsväven. För vissa trädslag går vägen utför snabbt, för ekar och andra motståndskraftiga trädslag kan processen dra ut många hundra år på tiden.
Till slut dör trädet, men det inre livet bara fortsätter. Först när trädet är helt tömt på näring, klingar myllret av. Kvar finns spåren i mulmen; fragment av skalbaggar som fullföljt sin livscykel, kokongerna där puppor vilat, spillning. Ekon av liv.

När Nicklas Jansson började sin kartläggning av insektslivet i det östgötska eklandskapet på länsstyrelsens uppdrag på 1990-talet visste man att det var artrikt – men inte hur artrikt.
– De äldre entomologerna var inte så mycket för att klättra i träd. De höll sig mest på marken.
Nicklas Jansson begav sig upp i kronorna istället, placerade fallfällor i mulmen på botten av trädhåligheter och fällor runt trädstammar för att fånga de färdigutvecklade insekterna när de flög omkring och letade efter intressanta hål.
28 000 artbestämda skalbaggsindivider senare kunde han konstatera att fällfångst är ett bra sätt att hitta artrika och därmed skyddsvärda områden. När han som forskare började analysera resultaten visade det sig att artrikedomen är högre ju äldre och grövre träden är, och ju öppnare och mer solbelyst de står. Forskningen bekräftar också att många vedlevande arter är oerhört kräsna. De vill ha en specifik sorts hål med en specifik sorts röta, annars får det vara.
– De absolut sällsyntaste behöver kanske ha hundra träd på samma plats för att de ska kunna hitta just sin sorts hål år efter år. Det har varit en aha-upplevelse att förstå hur kräsna många arter är och hur svårt de har det i dagens landskap.
För det är så det är. Det finns för få gamla hålträd, och de som finns står i hagar och skogar som blir allt mörkare; allt mer igenvuxna. Även ett område som det östgötska eklandskapet lever på avklingande minnen från fornstora dagar.
Gissningsvis finns det i Östergötland 20 000 jätteekar (det vill säga träd med en diameter på minst en meter). Det kanske låter mycket, men är bara en spillra av vad som en gång fanns. År 1749 räknades ekarna på all bondeägd mark i landskapet. Bara i Vårdnäs socken – för att ta ett exempel – fick man ihop 38 495 ekar, varav 5 456 klassades som ”ihologa, toppforna och rootsura”, alltså drömträd för den biologiska mångfalden. Dessutom bör det ha funnits lika många ekar på adelns ägor. Sålunda 11 000 grova hålekar. I en enda socken.
I den nutida kartläggningen hittades 159 stycken i samma område.

Vad var det som hände? Hur kunde 11 000 ekar bli 159?
Allt började med Gustav Vasa.
Ekar var omhuldade redan på medeltiden, eftersom ollonen var viktig föda för tamsvinen. Men när Gustav Vasa 1558 slog näven i bordet och fridlyste träden genom det så kallade ekregalet var det inte för folkets och deras grisars skull. Det var för krigsmaktens. Ek var i särklass bästa virket för skeppsbyggeri, och därmed krigsmateriel av högsta strategiska betydelse. Utan ek ingen flotta och utan flotta inga stormaktsdrömmar. Från och med 1558 blev därför alla ekar på böndernas och kyrkans marker kungens egendom. Inte ens om eken stod mitt i åker eller äng fick bonden hugga ner den, trots att den stal näring från odlingarna och i förlängningen mat från bordet.
Talesätt från slutet av 1700-talet skvallrar om att unga adelsmän och unga ekar sågs med lika oblida ögon. De unga ädlingarna kunde man inte gärna ge sig på handgripligen, men ekarna! I smyg stävjades småplantorna med lie och hacka, lövkniv och yxa, man hamlade träden vårdslöst (så att det gick röta i dem) och brände löv intill stammarna om våren. Bonden var, enligt en orolig representant för krigsmakten, trädslagets ”naturlige hatare”.
Trots allmogens gerillakrigföring frodades dock eken i en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Flottan nyttjade bara en bråkdel av träden till skeppsbyggeri, de flesta bara stod där. Detta var orsaken till att en enda liten socken i Östergötland kunde hysa 11 000 grova ihåliga ekar.
I början av 1820-talet kunde man ana nya vindar. I riksdagen motionerade bondeståndet om en förändring. Två riksdagsmän från Bohuslän menade 1823 att: ”Gör Eken fri, och wi skola dyrka den som en Helgedom; wi skola, som Skalden säger, wattna kring dess rot och gärda kring dess stam; odlarens panna skall icke sakna dess löf, nationens fiender återse dess stolta massor på Oceanen och kommande slägter med hwällust hwila i dess skugga och wälsigna dess tillwarelse.”
Det skulle snart visa sig att bönderna inte hade någon som helst lust att dyrka eken som en helgedom. När fridlysningen till sist hävdes 1830 – och de kunde köpa tillbaka träden från kronan och göra vad de ville med dem – fick århundraden av uppdämda känslor utlopp. ”Jag har haft så mycken förargelse af ekskogen, och på samma sätt far och farfar före mig, att jag åtminstone icke vill lemna någon del af skogen i arf åt mina barn”, berättade en hemmansägare efter att han först friköpt en ekskog på sin egen mark och sedan jämnat den med marken.
Innerst inne var det väl överheten och sina egna trånga omständigheter man förbannade, men det var träden som fick ta smällen. Där fick ni, ekjävlar!
Tillbakagången fortsatte under 1900-talet. Under första världskriget höggs tusentals gamla jätteekar och skeppades till Danmark för att eldas som ved. I efterhand ter det sig ungefär lika finkänsligt som att krossa runstenar och använda dem som makadam.
Idag är väl ett sådant agerande otänkbart. Men att ekarna med tiden blivit både älskade och dyrkade har inte gjort att de för den skull står säkert. När jordbruket moderniserades under slutet av 1900-talet fick träden det trångt av andra skäl. Granplanplantering och igenväxning drar fram som en pest genom marker där slåtter inte längre bedrivs och boskap inte längre betar. I mörker och trängsel förgås hagmarksekarna, och med dem deras inre världar.

Att adeln aldrig berördes av ekregalet och ofta har låtit ekarna på sina gods stå kvar in i våra dagar är en tröst för Nicklas Jansson och andra östgötska naturvårdare. Men den är klen. Det räcker inte. Det var till exempel inte nog för mellanspetten. Den klamrade sig fast just i Bjärka Säby längre än någon annanstans i landet, men inte ens här orkade den längre än till i början av 1980-talet. Sedan dess är den försvunnen. En av de östgötska naturvårdarnas målbilder är att få tillbaka denna fågelart. Det vore ett kvitto på att de har lyckats.
Beställningen är solklar: det behövs fler gamla grova ekar, gärna ”ihologa, toppforna och rootsura”. Men leveranstiden är lång – några hundra år. Så länge kan inte de kräsnare mulminsekterna vänta, de som riskerar att göra mellanspetten sällskap och försvinna för gott om inte luckorna i det utglesade eklandskapet kan tätas på något sätt. Till exempel med konstgjorda ihåligheter.
Sålunda hänger Nicklas Jansson upp lådor i träden.
Hans forskning har bland annat syftet att ta reda på om mulmholkar kan agera surrogat för riktiga hålträd. Det kan de; mer än två tredjedelar av ekarnas arter flyttar glatt in i mulmholkarna. Dessutom vill han veta om ett system av strategiskt placerade mulmholkar kan fungera som korridorer som binder samman spridda ekområden, i väntan på att återväxten av ekar i resten av landskapet ska hinna ikapp? De mulmholkar som tas ner denna tidiga vårsöndag har suttit på varierande avstånd från hålekarna i Bjärka Säby, detta för att man ska kunna ta reda på hur långt bort från gammelträden de kan sitta och ändå hittas av insekterna.
Steg för steg arbetar sig Nicklas och Staffan allt längre bort från hjorthägnet i Bjärka Säby och de stora jätteekarna; hundra meter, sexhundra och slutligen artonhundra. Och här kommer Nicklas ner med den sista holken. Den glider mot stegen som på en brant räls, tungt stödd mot axel och kind. På marken väntar Staffan Carlsson med en svart tygpåse som träs över lådan och försluts.
På laboratoriet i Linköping drar Nicklas Jansson av sig luvtröjan och avslöjar en fjärilsformad svettfläck på t-tröjans bröst. Det kostar på att vara trädklättrande mulmholksforskare. De tyginpackade mulmholkarna baxas upp i långa rader på laminerade bänkskivor bland stereomikroskop och vita rockar. En genomskinlig plastburk fästs vid en cirkelformad öppning i varje tygsäck. Dit kommer insekterna att söka sig när de kläcks.
– Helst skulle jag vilja ha holkarna hemma så att jag skulle kunna gå och kolla på dem varje dag, säger Nicklas Jansson.
Det kommer att börja redan om några veckor, sedan kommer det att pågå hela sommaren. Den ena nykläckta insekten efter den andra kommer att flyga och krypa mot ljuset: små, små svar på stora, stora frågor om ekarnas inre liv och dess överlevnadschanser.