Marstrand – en mustig historia

När jag vaknar är de tätt liggande hustaken i Marstrand som pudrade med florsocker och sikten är klar.
Bra, tänker jag innan jag somnar om. Jag har längtat till vintriga klippor och hav.
Att resa till öar när alla badgäster åkt hem kan mycket väl vara en av mina favoritsysselsättningar. Att lämna mitt inlandslandskap och omfamna det exotiska västkustska. Att gå på klippor och spana ut mot ett stålgrått, bistert hav och låta känslan ta över av att det är långt – väldigt långt – till min fullmatade vardag.
Då stänger jag av mobiltelefonen och odlar min osociala kompetens. Det är därför jag är här. Men inte bara det. Aldrig har jag hört talas om en enskild plats som är så full av berättelser som Marstrand. Och jag tror att viskningarna från förr hörs bäst när sommarsäsongen är över.

När det är dags att gå upp har scenen utanför fönstret förändrats: snön borta och dimman ligger tung över taknockarna. Men traktens deckardrottning Ann Rosman deppar inte det minsta över det där hon står och väntar.
– Jag älskar dimman, säger hon. När man går i gränderna sätter den igång fantasin.
Vi har tagit färjan från Koön – den del av Marstrand som har förbindelse med fastlandet – över till Marstrandsön, där småstadsbebyggelsen ligger utbredd i trappsteg ner mot sundet och den massiva fästningen ruvar på klippan ovanför. Det är en färjetur på endast några hundra meter, vi har sällskap med skolbarn i reflexvästar och damer i exklusiva täckkappor. Trutar seglar över sundet, ejdrar ligger och lurar. Marstrand är i viloläge nu. Det känns långt till sommarens segelregattor, vimmel på strandpromenaden och bubbel i glasen på uteserveringarna.
Vi strövar genom tysta, smala gator mellan välhållna, snickarglada trähus där kajor sitter två och två på teveantennerna.
Marstrandsambassadör Rosman visar sig vara en mycket underhållande berättare, ja faktiskt rena rama uppslagsverket. Ortens historia är en fullkomlig guldgruva av intressanta människoöden och spännande och hemska händelser: häxjakt, livstidsfångar, tortyr, sjöröveri, avrättningar, prostitution, kaos och svält å ena sidan, ett livligt krogliv, internationell handel, sillfiske, segelregattor, stiliga officerare, kungliga tennismatcher, societetsliv, badhotell och kurortsturister å den andra.
Ann Rosman har använt Marstrand med omnejd som scen i fem böcker vid det här laget. Hon flätar ihop nutida fiktiva mordhistorier med historiska skeenden och personer som levt och verkat här. Det gör att böckerna också blir guider till Marstrands historia; exempelvis om häxprocesserna på 1600-talet, om fångarnas eländiga liv på fästningen och om Porto Franco-tiden när Marstrandsön var en mer eller mindre laglös frihamn och statliga kapare förvandlades till samvetslösa sjörövare.
Under arbetet med böckerna har Ann mycket hjälp av historieintresserade Marstrandsbor men också av en släktforskare som söker efter nutida ättlingar till de historiska personerna och liknande. Då och då snubblar denna över något verkligt spännande: som när det visade sig att Ann Rosman själv, som är uppväxt i Trollhättan, är släkt med Daniel Jacobsson som var en av de värsta sjörövarna i trakten.
– Jag har knappt smält det än, säger Ann.
Men det är inte alltid Marstrands historia som är huvudsakligt fokus i Ann Rosmans böcker. I hennes senaste bok, ”Havskatten” spelar en aktuell och mycket infekterad fråga i trakten en huvudroll: kommunens försäljning av det gamla fina varmbadhuset på Marstrandsön. Från politiskt håll har det tyvärr varit knäpptyst om boken, säger Ann. Hon hade gärna tagit diskussionen.
– De skänkte i princip bort en kulturskatt. Jag blir skogstokig när jag tänker på det!
”Havskatten” handlar också om societets- och kurortslivet på Marstrand kring förra sekelskiftet. Det finns delvis kvar än idag. På somrarna vimlar det fortfarande av välbeställda semesterseglare och sommargäster här. Exklusiva båtar ligger sida vid sida i småbåtshamnen, husen säljs för fantasisummor.
Men inte bara det. Spa- och kurortskulturen har fått en renässans på senare år. Till Marstrands Havshotell på Koön kommer folk året runt för att bada tångbad, simma, basta, yoga och äta gott. Lokalbefolkning blandas med konferens- och hotellgäster.
På spaavdelningen en trappa ner från entrén blir jag välkomnad och får en trave med en tjock vit badrock, turkos frottéhandduk och ett par svarta badtofflor i famnen. Min personliga baderska, Malin Haraldsson, väntar i behandlingsrummet. Musik med vågskvalp, tända ljus, spotlights, klinkergolv med runda havsslipade stenar i hörnen, här finns allt man kan förvänta sig och lite till.
Marstrands första badhus inreddes i ett före detta sillsalteri på Koön 1822. Så småningom byggdes varm- och kallbadhus, kallbassänger, societetshus, och mängder av hotell och pensionat också på Marstrandsön – flera av byggnaderna finns kvar än idag (exempelvis Societetshuset från 1887 och varmbadhuset från 1858). Badgäster strömmade hit för varma bad med tångingnidning, tallbarrsbad, gyttjemassagebad med mera och för att kurera sjukdomar som nervsvaghet, bleksot, engelska sjukan, gikt, hjärtfel och sömnlöshet. Kurbadandet fick också en viss kunglig glans, bland andra tillbringade Oscar II tjugo somrar här med bad, lawntennis, baler, konserter, promenader och utflykter.
Många av behandlingarna i spaavdelningen på dagens havshotell hämtar inspiration från gamla kurer och historiska personer. Systrarna Perssons juvelkur är uppkallad efter två systrar med sällsynt vacker hy som drev juvelbutik på Marstrandsön och sades massera huden med pärlor. Farbror Olles specialbehandling är en hand- och fotkur inspirerad av en fiskarfarbror som tack vare att han smorde sig med tranolja varje kväll hade mjuka händer trots ständigt fiskrensande i kallt väder.
Jag har beställt Minas tångkur. Mina jobbade på varmbadhuset på Marstrandsön och var kung Oscar II:s baderska. Hennes specialitet var tångmassage.
Jag glider ner i det träbeklädda badkaret med varmt vatten till hakan medan baderskan Malin häller i havssalt av en särskilt märkvärdig fransk modell samt en halv hink med västkustsk tång i badvattnet. Sen går hon ut och lämnar mig åt mitt ljuvliga öde.
När jag kommer ut i den allmänna badavdelningen har det blivit kväll, några spridda själar sitter utspridda här och där bland bubbelbad och bassänger. Ljuset är blått, milt, dämpat. Jag går sakta ut till den svalkande havsluften på terrassen, mot de rymliga utomhusbadkaren, glider ner i det längst bortersta, ser ljusen från färjan och hör hur den lägger ut. Ett stilla regn faller.

Nästa dag är det råkallt och regnet hänger i luften på Marstrandsön. Vi vandrar sakta i uppför backen mot den magnifika fästningen. Port 23 är målet. Gallergrindarna har vassa, långa spetsar och ser ut att kunna stå emot en elefant, gångjärnen är grova som en brottares knytnävar.
Vi blir insläppta av Mr Marstrands fästning, Eiwe Svanberg, en man med axellångt ljust hår, stilig mustasch, rutig skjorta, jeans och snusnäsduk. Han har den största nyckelknippa jag har sett – fästningen har 70 portar.
– Här är man trygg, säger han, låser noga och går före oss över in under stenvalven mot Nedre fånggården.
PRIVAT Svanberg står det på dörren till kommendantshuset från 1775. Eiwe och hans fru Siri huserar mest på övervåningen, liksom mitt i ett museum. I korridoren står pintjockt med militärtrummor, värjor, hjälmar och kistor och där hänger rådjurshorn sida vid sida med tavlor av kungar och fästningar.
I detta hus fanns celler för relativt priviligierade så kallade statsfångar, många med adlig börd. Det fanns de som hade två rum och betjänt till förfogande, samt rätt att under övervakning gå på krogen och umgås nere i staden. Men långt ifrån alla var så lyckligt lottade.
Det var ett mycket, mycket hårt liv att vara fånge på Marstrand. Av de cirka 200 fångarna bodde de flesta tätt tillsammans – tjugo personer i en inte alltför stor cell med jordgolv och stenväggar – och de tvingades arbeta med att släpa sten när borgen skulle byggas ut. Uttrycket Marstrandsarbete användes vid den här tiden allmänt som beteckning för ett omänskligt slit.
– Det var lite ved och dålig mat, säger Eiwe. De svalt och frös, här sitter vinterkylan kvar i murarna till augusti.
Eiwe Svanberg var 16 år när han kom hit första gången och 1976 tog han över som kommendant på fästningen, 26 år gammal. Han hade det i blodet, pappa var fortifikationsofficer och farfar kommendant på Älvsborgs fästning.
Eiwe träffade Siri på en räkafton på fästningen, de gifte sig i fästningskyrkan och bosatte sig här. De kom att utveckla besöksverksamheten på fästningen – tiden som fängelse var då över för länge sedan – de drev hotell, restaurang och butik samt höll guidningar och pampiga festspel. Nu tar de det lugnare, utbildar guider, ordnar fästningsspel då och då och events som ”Fångarna på fästningen” för företag. De har lämnat över hotell- och restaurangverksamheten till andra.
Eiwe Swanberg visar oss delar av borgen, som Lasse-Majas kök (den kände brottslingen Lasse-Maja satt här i 25 år, bland annat med tjänst som officerskock) och Sveriges tre första enmansceller där fångarna skulle sitta isolerade i fem år och bara träffa en präst en gång om året, enligt modell från USA. Två fångar dog och en blev galen, enligt Eiwe. Vi besöker också en cell med rena skräcksamlingen av hand- och fotbojor, halsjärn, stympningsyxor, avrättningssvärd med mera. På den övre borggården, nära uppgången i tornet, står en galge kvar – murken och gammal – en väldigt obehaglig syn. Den var i bruk fram till 1831.
Det är lätt att tänka sig att det finns vedervärdiga och sorgliga minnen i stenväggarna och murarna här. Jag tror absolut inte på spöken men är det någonstans som osaliga andar har rätt att dra omkring så är det här.
Eiwe säger att det händer oförklarliga saker på fästningen ibland. Sådant som han och Siri inte kan förklara.
– Vi kan höra hästar och en kärra som slamrande kör förbi, men när vi öppnar fönstret så finns inget där.
När TV4 ville komma hit och driva ut spökena tackade Eiwe och Siri nej. De vill inte störa, helt enkelt.
– Spökena känns aldrig aggressiva mot oss, så vi låter det vara, säger Eiwe.

En av fångarna som satt på Marstrands fästning – den enda kvinnan någonsin – var Mätta Charlotta Fock, född Ridderbielke. Hon anklagades för att ha dödat sin man och två av sina barn med gift, men nekade, och blev satt på fästningen i väntan på ett erkännande. Det rum hon satt i ligger längst ner i korridoren på övervåningen i Kommendantshuset, och här satt hon isolerad i tre år större delen av tiden med fönsterluckorna förspikade. När hon inte fick papper och penna för att kunna skriva en nådeansökan till kungen broderade hon en klagoskrift i korsstygn på 27 stycken ihopsydda bitar linnetyg där hon bedyrade sin oskuld. En kopia av det magnifika broderiet finns idag på fästningen, originalet på Nordiska museet.
Mättas tålmodigt och vackert utförda bön om nåd nådde dock aldrig högsta ort vad man vet. Hon erkände till slut det hon anklagades för, fördes bort och avrättades. Flera böcker har skrivits om hennes öde, bland annat är hon en av huvudpersonerna i Ann Rosmans bok Mercurium.
Eiwe säger att han kan höra henne nynna på övervåningen av Kommendantshuset ibland.
– Personligen tror jag att hon var oskyldig, säger han.
***
Med alla berättelser sjungande i huvudet låter jag promenadvägen leda mig bort från fästningen nedöver ön mot västsidan. En hund skäller på avstånd. Murgrönan klänger på träden i Karlskogadalen och ett litet vattendrag porlar utför klipporna. Havet är lugnt, gråblått, mjukt sorlande. Kylan nyper i fingertopparna. När jag vänder mig om är fästningen omfamnad av dimma.
Ensamhet. Ingen vet att jag är just här. Det känns så bra, och så ovant.
Jag vänder norrut. Den röda Pater Nosterfyren på Hamneskär blinkar åt mig – och ja, den passionerat Marstrandnördiga deckardrottningen har skrivit en bok som handlar om den också.
Ann Rosman, som fann en kärlek med rötterna i Marstrand, flyttade hit, fick barn och började skriva under sin föräldraledighet efter att först ha samlat lappar i en skokartong och suttit med sonens rulle med ritpapper vid köksbordet och ritat upp tidsaxlar.
Hon har skapat sig sitt drömjobb. Än finns många Marstrandshistorier kvar att berätta och hon är ständigt på jakt efter nya. Hon hittar personer att intervjua hos frisören och gör då och då avstickare från familjeutflykterna för att kolla omgivningarna kring en tänkt brottsplats.
– Bakom varenda fasad på Marstrandsön döljer sig en historia, säger hon. Det är som att gång på gång öppna en skattkista.