IMG_6297

Turist nr 6/2015
Text: Mats Ottosson
Foto: Matti Holmgren

Älskade hundliv (Matti Holmgren och Stina Svensson)

I stugan vid Stor-Skabramsjön – den lilla röda med alla hundgårdarna – börjar det rustas för vinter innan andra människors sommar ens hunnit ta slut.
Matti Holmgren och Stina Svensson på Jokkmokkguiderna inleder träningen med sina drygt fyrtio Sibirian huskies i slutet av augusti, medan sjöarna ännu är badvarma och hjortronen fortfarande står mogna på myrarna. Det är nu grunden ska läggas för vinterns turer i skogslandet kring Jokkmokk och i fjällen i Sarek och kring Kebnekaise.
Av lätt insedda skäl är hundspannsföret i slutet av augusti inte det bästa. Istället spänner Matti och Stina draghundarna framför varsin fyrhjuling som, med lagom motorbroms, ger den fysiska utmaning som behövs.
Under september trappas träningen gradvis upp och i oktober–november går paret Holmgren/Svensson in i den årliga skitiga-hundförar-perioden. Matti beskriver en normal senhöstdag på följande sätt: Upp senast sju på morgonen, ut och mata hundarna, läs mailen medan du själv dricker kaffe och äter en macka. Sen ut och kör. När träningen är som mest intensiv kan det handla om sju mils körning, två timmars tupplur ute i skogen och sedan sju mil tillbaka hem igen. Klockan har ofta hunnit bli åtta–nio på kvällen innan ekipagen är hemma. När hundarna matats och allt annat efterarbete är gjort kan klockan ha blivit elva–tolv.
– Då är den stora frågan om man ska duscha innan man går och lägger sig eller inte. Svaret blir oftast inte – det är bättre att sova så mycket som möjligt istället innan man ska upp vid sex–sju nästa morgon och göra om alltihop igen, säger Matti Holmgren.
Det är en tjurig period. Plus två grader och duggregn i oktober kan kännas bra mycket kallare än minus tjugo en midvinterdag. De ljusa timmarna blir färre för varje vecka, Matti och Stina har konstant varsitt märke i pannan efter pannlamporna.
Men så faller den första snön, och allt blir pånyttfött. Landskapet. Slädföret. Lusten.
– Då bara ska man ut, oavsett vad som står i kalendern. Man släpper allt annat och bara kör, säger Matti.

Man kan klistra många beteckningar på Matti Holmgrens och Stina Svenssons verksamhet. De är aktivitetsföretagare, turismentreprenörer och vildmarksguider samt tvingas av rådande omständigheter att även vara aktivister och lobbyister.
Men mest av allt är de hundspannsförare.
Det är detta som allt annat har som slutligt mål. De hundratals mörka och kalla träningsmilen. Det envisa stångandet mot gruvbolag, skogsbolag och myndigheter för att försvara den natur som är verksamhetens förutsättning. Allt görs för att de när vintern kommer ska kunna färdas.
Det började 1984. Matti var fjorton när föräldrarna impulsköpte en Sibirian husky av en granne hemma i Mörsil i Jämtland. Lobo! Matti glömmer honom aldrig.
– Mamma blev förtvivlad när hon förstod att Sibirian husky är en ganska jobbig familjehund. Men jag blev överlycklig. Plötsligt hade jag någon att släpa omkring på när jag var ute och skidade och fiskade. Efter ett tag ville pappa också ha en hund, så han köpte Rocky. Då hade jag plötsligt två hundar … och pappa ingen.
Tio år senare hade det personliga intresset för draghundar utvecklats till en kommersiell verksamhet i Jokkmokk i Lappland. Vid sidan av det gjorde Matti då och då inhopp som frilansande fotograf och reportageskribent.
– Jag stavar som en kratta och är kanske dyslektiker, inte vet jag, jag har lyckligtvis inte fått någon diagnos. Mina språklärare sa att jag förtjänade ettor i betyg, men att de var tvungna att ge mig tvåor eftersom jag inte hade någon frånvaro. Men jag har alltid tänkt: vem är jag och vad vill jag – och sen har jag kört på det! Här är en som inte kan stava, men som har inspiration och tokiga idéer. Fine! Jag skriver på min blogg, jag mer eller mindre lever på engelska under högsäsong och jag snackar tyska när jag behöver … och skiter i om jag inte kan.
2004 fick han sällskap i firman. På en dejtingsajt på nätet skrev en skånsk tjej att hon sökte någon som bodde i skogen, gillade hundar och hade skrattet i magen. Matti svarade: ”Hej. Jag har 32 hundar, bor i skogen och skrattar mycket. Men jag bor i Lappland.”
Stina Svensson från Åhus hade aldrig varit i riktiga fjällen (utförsåkning i Idre och Åre räknas inte riktigt) och hade ingen aning om att det fanns ett yrke som heter hundspannsförare. Men det visade sig att hon kände sig mycket mer hemma däruppe i norr – där grannar och vänner drullar in till varandra utan att boka tid och ingen bryr sig om att man står där i långkalsongerna och bara har kaffe att bjuda på – än hon gjorde i Skåne.
Och att köra hundspann är numera det bästa hon vet.
– Jag blev förälskad i både mannen, djuren och livet häruppe.

I december börjar gästerna komma både för kortare dagsturer och för lite längre färder med övernattning. Midvintermörker och kyla stoppar varken hundar eller människor.
– Om man har kommit hela vägen från Australien för att göra en hundspannstur är det jäkligt surt att behöva resa hem igen utan att ha fått åka, säger Matti.
När temperaturen faller under trettio minus får man ta det lite stilla, åka de åttahundra metrarna över Stor-Skabramsjön och sedan stanna och titta efter eventuella vita fläckar på kinderna. Tina dem. Åka en bit till. Inspektera kinder och näsor igen. Och snart nog bege sig till en tältkåta, göra eld och grilla.
– Kylan är en upplevelse i sig. Hur många har grillat när det är så kallt?
När det går mot vårvinter och solen börjar stå högre på himlen är det dags för de riktigt långa expeditionsturerna. Då kan Matti vara på färd i sex–sju veckor i sträck med nya gäster varje vecka. Från Jokkmokk genom skogarna mot fjällen i Saltoluokta. Från Saltoluokta till Aktse och Rapadalen. Genom Sarek för den mindre vane (8 dagar) och för den riktigt äventyrslystne (10 dagar).
– En sak kan man säga om Sareks nationalpark, ja om Lappland över huvud taget: det är inte Disneyworld. Här händer saker på riktigt. Plötsligt kan man få kasta om planerna helt för att vädret försämras, för att isen på en älv blivit osäker eller för att inte störa renskötseln. Det passar mig jättebra, jag älskar sån’t. Om en båt läcker är det mig man ska kasta in för att fixa situationen, men om jag ska ro reguljärt fram och tillbaka dag efter dag blir jag tämligen uttråkad och därmed dålig på det jag gör.
På de längre turerna ryms max fyra deltagare i varje grupp och varje deltagare kör sitt eget hundspann. Ena veckan kan gästerna komma från Sydafrika, nästa från Australien. Författaren Jack London gjorde Matti, Stina och deras kollegor i branschen en betydande tjänst när han för mer än ett sekel sedan skrev ”Skriet från Vildmarken” och målade upp samspelet mellan hund, människa och arktisk vildmark i bilder som har kvar sitt skimmer och sin attraktionskraft än idag.
Men hundspannsfärderna är inget adrenalinstint karlakarls-spektakel, om någon trodde det, betonar Matti.
– Visst finns det stunder när adrenalinet rusar, men det finns också långa stunder av fullständig stillhet.
Det är någonting därute – kanske tystnaden och ostördheten, kanske insikten om ens egen ringa storlek och betydelse i förhållande till det omgivande landskapets proportioner – som får sikten inåt att klarna. Det är mer regel än undantag att samtalen på kvällarna blir djupt personliga.
– Färden blir ofta även en inre resa, utan att jag som färdledare behöver göra något för att åstadkomma det, säger Matti Holmgren.
Ibland – nej ganska ofta faktiskt – känns det som att fara omkring i ett vykort, säger Stina. Som de första dagarna i maj i fjol i Aktse – den klassiska porten till Sarek: knallblå himmel, gassande sol, ingen vind att tala om och perfekt skarsnö åt alla håll.
– Man la sig och sov i solen en stund mitt på dagen och sedan körde man vidare igen, säger Stina. Vid sådana tillfällen är det knappt att man kan ta in att det är på riktigt.
Det märkliga är att livet därute mitt i all sagolikhet samtidigt är så … verkligt! Matti Holmgren målar upp en tillvaro där man lever ovanligt mycket i nuet och ägnar tankarna i första hand åt det mest basala i livet: att hålla sig mätt, varm och torr. Praktiska beslut fattas utifrån stundens förutsättningar: hur vädret och snöförhållandena är, hur hundarna mår och vad gruppen vill. Man lever mitt i verkligheten.
– Och alla är där på samma villkor – både bankchefer och sjuksköterskor. Alla måste gå på utedass, alla måste hämta vatten i sjön, och det blåser lika mycket på alla när det är snöstorm.

Men i maj är det ohjälpligt slut och det bär av tillbaka till stugan vid Stor-Skabramsjön och till en annan slags verklighet.
För hundarna innebär den stundande sommaren en tid av vila. Även för aktivitetsföretagarna Holmgren och Svensson öppnar sig möjligheten att kränga av sig selen och göra en och annan tur på egen hand med kanoterna. Men nu är det också högsäsong för jobb av en helt annan karaktär än under vinterns hundspannsturer. Förutom att de under sommarhalvåret hyr ut kanoter och leder vildmarksturer i bland annat STF:s regi är det också nu de får ikläda sig rollerna som lobbyister och aktivister. Matti Holmgren beskriver det som att han fullföljer ett slags återbetalningsplikt till naturen.
Han är inte ensam om att befinna sig i denna situation. Många turismarrangörer över landet kan vittna om att det blivit en väsentlig del av deras vardag att ställa upp till försvar av skogarna, älvarna och fjällen. I Jokkmokk kan det handla om att tillsammans med bland annat de berörda samebyarna kämpa mot utländska gruvbolags exploateringsplaner eller om att tillsammans med naturvårdsorganisationer framhålla skogarnas värde som någonting mer än timmeråkrar. Dessutom handlar det om att argumentera sig trött mot politiker och andra beslutsfattare som ännu inte – in i hjärtat – har insett besöksnäringens värde. Enligt Statistiska centralbyrån bidrar turismen med en större andel av BNP än både bilindustrin och gruvindustrin tillsammans (2,8 procent respektive 1,8 och 0,6 procent år 2014). Men det är som att det inte riktigt tränger in.
Matti Holmgren beskriver hur han och andra som sysslar med naturturism klappas på axeln av politikerna samtidigt som de missgynnas av exempelvis märkliga momsregler.
– Den som tittar på en känguru på zoo betalar 6 procent moms men den som besöker renarna hos en sameby eller deltar i en älgsafari betalar 25. Den som hyr baddräkt i en simhall betalar 6 procent moms men den som hyr en kanot betalar 25. Jag förstår inte hur man inte kan se att detta är fel!
– Man skapar en urdålig arena och sedan säger man till oss att ”Turism är bra. Kör!”. Det är som att kasta ut en fotboll på en motorväg i rusningstrafik och säga: ”Fotboll är bra. Kör!”

Så går sommaren i det lilla röda huset vid Stor-Skabramsjön. Å ena sidan kanotturer i Pärlälvens naturreservat. Å andra sidan möten om Försvarets materielverks planer på en utvidgning av robotskjutfältet Vidsel Test Range; en utvidgning med en areal som motsvarar drygt halva Blekinges yta och som bland annat omfattar stora delar av just Pärlälvens naturreservat.
Och innan man vet ordet av är det augusti. Matti tänker på öringarna han aldrig hann kroka, och allt annat som inte hanns med trots att det var ljust både dag och natt. Men å andra sidan gläds han åt att tiden är inne att ta fyrhjulingarna och åka ut och inspektera höstens träningsvägar. Snart är det dags att sela på hundarna för de första rundorna. Snart är det äntligen vinter.

Våra böcker i urval...

IMG_2960
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300