Älskade-utedass300

Turist 3/2011
Text: Mats Ottosson

FAKTA
Ordet dass är en försvenskning av tyskans “das Haus” – huset. Andra benämningar är hemlighus och torrklosett, TC (till skillnad från vattenklosett, WC). En bajamaja är ett varumärke för en portabel offentlig toalett som ofta används vid tillfälliga utomhusevenemang. En mulltua är ett modernt dass där restprodukterna komposteras direkt i kärlet.

 FEM KÄNDA DASS
• von Echstedska gården, Värmland. Landets mest berömda utedass byggdes 1762–64 och har plats för fem vuxna och två barn. Takmålningarna visar godsherren och godsfrun mitt i en sittning. Uppassare väntar med linnelappar i högsta hugg.
• Ornässtugans dass, Dalarna. Det ska vara osagt om det ligger någon sanning i legenden om att Gustav vasa firade sig ner med lakan genom utedasset och därmed undkom sina förföljare. Den timrade 1500-talsbyggnaden är likväl sevärd.
• Apertins kabinett, Värmland. Herrgårdsdass som invigdes med ett oförglömligt kafferep för femton damer och en karl. Tapeterna var så fina att en våd numera finns i Nordiska Museets samlingar.
• Kottedasset på Fårö. Ursprunget är en ritning till en tävling 1977. Snygg men obyggbar, ansågs det. Franz Hrdlicka bevisade motsatsen när han byggde en egen kotte som kan besökas på Facebook där “Kottedasset på Fårö” har egen fanclub.
• Bröllopsdasset. Ett falurött dass skänktes till kronprinsessan Victoria och Daniel Westling av en känd svensk tillverkare av sanitetsporslin i samband med bröllopet 2010. Var paret placerat sin tron är inte känt.

Älskade utedass

Ett utedass ska helst bevistas med öppen dörr.
Då kan vad som helst hända.
Jag var kanske tretton–fjorton år gammal. Sommarnatten var tyst och stor kring sommarhuset i det inre av Småland. Barfota och daggvåt om tårna, efter att ha gått genom gräset till det tvåsitsiga dasset på uthusknuten, satt jag och dinglade med benen med dassdörren på vid gavel framför mig.
Då blev det plötsligt ljust som på dagen därute i trädgården.
Nej, inte som på dagen, snarare som i en dröm, en norrskensfärgad dröm. Hela det landskap som dittills varit så dunkelt i nattmörkret framträdde för mina ögon: äppelträden, åkrarna, skogarna runtomkring. (Senare i livet skulle jag få se fosforgröna signalraketer lysa upp ett nattlandskap på samma sätt.)
Jag blev mer förbryllad än rädd. Vad tände detta gröna spökljus? Vem?
När jag klev ut genom dassdörren fick jag svaret: ett ljusklot rörde sig över himlen i nordvästlig riktning. När det försvunnit bakom horisonen mörknade världen och blev normal igen. Till det yttre.
Det var inget ufo jag hade sett, även om det var min von Däniken-förlästa hjärnas första tanke. Det var en meteorit. Det pratades om den i trakten under veckan som följde, det ryktades att den slog ner någonstans i skogarna i Lammhultstrakten.
Exakt vilken sjuttiotalssommar detta hände vet jag inte. Kanske finns det någon uppmärksam smålänning som har noterat det i sin dagbok eller klippt ur en tidningsnotis om händelsen (hör gärna av er i så fall), själv har jag det inte.
Men det är inte meteoriten som sådan som är poängen här. Det är dasset. Allt var ju dassets förtjänst. Hade sommarhuset haft toa inomhus hade jag aldrig fått bada i det där förtrollade ljuset.

Så, javisst, jag gillar utedass. Speciellt när placeringen i geografin (eller tiden på dygnet) är tillräckligt ogenerad för att tillåta sittning med öppen dörr.
Det är trivsamt att uppsöka ett väl såpskurat dass med hjärta på dörren, valda delar av kungalängden på väggen och några gulnade veckotidningar och serier i en korg att vederkvicka sig med.
På sådana dass kan man sitta länge och låta livet sakta in. Både själ och mage mår bra av det.
Jag tycker sålunda inte att det är ett dugg konstigt att det finns en speciell vänförening för utedass. Sammanslutningen är en institution i sig. Redan fyrtio år före facebook kunde man bli vän med utedasset genom att skriva (ni minns, brev!) till Gammeldassens vänner, som höll sitt första sammanträde på ett tresitsigt avträde med sex meters fallhöjd år 1970. Inträdeskravet är tjugofem utedass-sittningar om året.
På något sätt har nog vetskapen om att denna förening fortfarande lever och frodas invaggat mig i en falsk trygghet. Jag har inbillat mig att folk i gemen delar mina känslor.
Så icke!
2010 presenterades en enkätstudie från Svensk fastighetsförmedling som visade att sex av tio svenskar inte kan tänka sig att ha ett fritidshus med bara utedass. Skåningarna är mest skeptiska, tre av fyra kan inte tänka sig att göra sina behov på hemlighuset. Norrlänningarna är deras motpol, inte bara geografiskt. Drygt hälften av norrlänningarna tycker att utedass går an.

Det tål att fundera på vad denna – enligt Svensk Fastighetsförmedling växande – motvilja beror på. Det finns också anledning att fundera över varför jag blir så beklämd när jag hör talas om den – jag inser ju att det egentligen är en skitsak om folk gillar utedass eller inte.
Handlar dass-skepsisen om hygien? Knappast. Snarare om allt högre krav på bekvämlighet. Det är bekvämare att gå på toa i ett helkaklat badrum med golvvärme än på ett utedass, det kan inte förnekas. Det är bekvämare att öppna bilfönstret med en elhiss, att ta rulltrappan upp till nästa våning, att värma färdiglagad ärtsoppa i mikron istället för att laga egen.
Men vem har bestämt att det ska vara så bekvämt? Vem har fått oss att tro att det är livets mening och mål?
Om man växte upp när livet var att stenar bära kan man förstå att man ville lätta på sina bördor. När utedasset var ett vardagstvång och inte ett fritidsval drömde man såklart våta drömmar om vattenklosetter.
Men kurvorna över ökad bekvämlighet och ökad lycka fortsätter inte löpa parallellt i all oändlighet. Till slut nås den punkt där ökad bekvämlighet gör livet fattigare.
Behövs verkligen ännu fler fjärrkontroller, ännu fler kvadratmeter golvvärme, ännu fler ursäkter för att slippa använda våra egna kroppar? Hur färdiglagad måste maten vi köper vara innan det räcker? Hur bekvämt måste fritidshuset vara innan vi kan koppla av? Hur perfekt tempererat måste badvattnet vara innan vi doppar oss?

När jag förväntas vilja leva motståndslöst bekvämt drabbas jag av trots, så gammal jag är. När jag hör ordet golvvärme osäkrar jag mina vandringskängor.
Jag har ingen längtan att bosätta mig under en presenning i vildmarken, eller göra utedasset till ideologi – men jag vardagsvägrar gärna ha det bekvämt till varje pris. Jag kan kosta på mig det eftersom mitt liv i övrigt är så bekvämt. Jag behöver det eftersom mitt liv i övrigt är så bekvämt.
Därav det trotsiga lilla invärtes jublet över att bada i sjön när det är lite för kallt. Skida vid sidan av de preparerade spåren. Välja norr när andra väljer söder. Stenar bära.
Utedass eller inte utedass är vid närmare eftertanke inte alls någon skitsak.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300