Åsnen: De tusen öarnas sjö

– Ah man bara …, säger Karin Nilsson och slår ut med armarna.
Hon avslutar inte meningen. Det behövs inte, man förstår precis. Solen genom lövverket i bokskogen. Grenarna som strävar uppåt som gotiska valvbågar.
– Höjden i dom här lövsalarna … rymden och friheten! Vi är i ett rum, en katedral!
Platsen heter Trollberget. Den ligger på västra sidan av sjön Åsnen i Småland och är en av entréerna till den nya nationalpark som invigs i slutet av maj 2018.
Bildandet av en ny nationalpark är ingen dussinhändelse. Senast det skedde, för nästan tio år sedan, handlade det om landets första marina nationalpark: Kosterhavet i Bohuslän. Nu handlar det också om vatten, men sött sådant. Kartbilden här några mil söder om Växjö i Småland är blåsprängd på ett sätt som leder tankarna till Finlands inland: en trasig mosaik av vikar och uddar, fjärdar och öar. Det är svårt att avgöra hur många sjöar det är som bildar det här vattenlandskapet, om det är fem eller tio.
I själva verket är det en. Vi ser den nu, anmärkningsvärt blå och glitterbeströdd, mellan bokstammarna i Trollbergets utomhuskatedral av solljus och klorofyll.

De första svenska nationalparkerna instiftades 1909 som ett sätt att skydda värdefulla naturområden från “människans av stundens vinningslystnad dikterade, hänsynslösa ingrepp i naturen”, som det hette i riksdagsbetänkandet. Till en början var det de stora fjällparkerna som dominerade, och så har det till stora delar förblivit. Naturvårdsverket försöker visserligen gradvis sprida nationalparksglansen över fler delar av Sverige och över fler olika naturtyper, men det går långsamt framåt. De lokala opinionerna är inte alltid positivt inställda till nya nationalparksplaner. En annan stötesten är att nationalparker måste ligga på statlig mark. Om inte lämpliga områden redan finns i statens ägo krävs en omständlig förhandlingsprocess med inblandade markägare.
En av anledningarna till att Naturvårdsverket bestämde sig för att göra just Åsnen till landets trettionde medlem i den svenska naturens egen Hall of Fame är att här har de lokala krafterna välkomnat tanken från första början.

Som projektledare för Destination Åsnen jobbar Karin Nilsson på uppdrag av tre kommuner och en mängd lokala företagare och föreningar med att göra turism av nationalparksutmärkelsen. Det är visserligen bara en mindre del av sjön som omfattas av själva nationalparken. Men guldfärgen kommer att stänka på hela Åsnenområdet, menar hon: på kanotuthyrningar och vandrarhem, campingplatser och butiker, restauranger och kaféer.
– Det här är den finaste utmärkelse ett naturområde kan få. Särskilt för internationella gäster har nationalpark en helt annan klang än naturreservat.
Det är inte unikt att den lokala turismnäringen tar emot en nationalpark med förtjusning, åtminstone när den väl etablerats. Det ovanliga i det här fallet är, enligt Karin Nilsson, att man varit ute så långt i förväg. Man började för flera år sedan med att ”bygga destinationen” så att den ska stå färdig när nationalparken kommer. Målet är ambitiöst: Åsnen ska bli landets ledande nationalparksdestination.
– En insjöskärgård med sjuhundra kilometer strandlinje och fler än tusen öar – det finns ingen annanstans.
Det där med tusen öar är inte taget ur luften. Från början löd det lokala talesättet: ”det finns lika många öar i Åsnen som det finns dagar på ett år”. Men så säger man om åtskilliga andra sjöar också. Är det ens sant? Har någon någonsin räknat? Karin Nilsson bad en kartingenjör på en av kommunerna att kolla hur det egentligen förhåller sig. Allt över tio kvadratmeter skulle räknas, bestämde de.
– När han var uppe i över tusen sa jag: tack det räcker.

Det var i mitten av 00-talet som Rolf Löfgren, mannen som fram till sin pensionering var Herr Nationalpark på Naturvårdsverket, reste runt i södra Sverige och letade efter framtida objekt. Vilket inte är det enklaste eftersom en nationalpark per definition ska vara någorlunda vild och orörd av människor. Och hur hittar man vild natur i södra Sverige där nästan allt är exploaterat av människor.
Men en vacker höstdag, när bokträden flammade röda mot barrskogsfonden runt stränderna, stod Löfgren vid Åsnen i Småland, tittade ut över fjärden och sa: ”Här får jag nationalparkskänsla.”
Trots läget mitt i Sydsverige är stränderna runt sjön i stort sett helt obebyggda. Nätterna är mörka och tysta. Storlommen ropar. Och öarna därute är som egna små världar, var och en med sin karaktär.
Bergön … ! säger Helene Pettersson och låter nästan lite längtande inne på länsstyrelsekontoret i Växjö.
– … där är man långt från allt. Man kan gå djupt, djupt in i skogen och inte möta en enda människa.
Länsstyrelserna är Naturvårdsverkets förlängda arm i arbetet med nationalparker och annan skyddad natur, och Helene Pettersson på länsstyrelsen i Kronobergs län har varit med ända sedan Åsnens nationalpark bara var en glimt i Naturvårdsverkets öga.
Hon berättar att orsaken till områdets relativa orördhet är att det i långa tider varit en periferi, en utkant mitt inne i landet. När samlarna och jägarna blev jordbrukare vände de ryggen till de steniga och magra markerna runt Åsnen.
Fast det ska erkännas att Helene Pettersson, när hon först fick höra talas om nationalparksplanerna, tänkte: Nä du skojar! Åsnenområdet är inte uppenbart spektakulärt på det sätt som en del andra nationalparker är. Dessutom fanns det inga egentliga naturvårdsskäl till projektet, nästan allt som nu utgör Åsnens nationalpark ingick redan tidigare i naturreservaten Toftåsa myr, Bjurkärr och Västra Åsnens övärld. Så vad är vitsen? har hon ibland frågat sig när planmöten och markägarförhandlingar slukat all luft i hennes kalender.
– Men det handlar i grund och botten om att vi tror på idén att visa människor naturen. Alla är inte naturnördar som törs och vill strosa omkring helt på egen hand. De flesta människor vill ha vägledning. Tydliga skyltar, lättillgänglig information, stigar där man inte går vilse … allt det där som man får i en nationalpark.
– Det gäller bara att hitta bra platser att göra detta på. Och vi tycker att Åsnen är en bra plats.

Senare samma vecka. En ny bokskog, men samma glittrande sjö bakom trädstammarna.
– Bjurkärr är nog lite av hjärtat i nationalparken, säger biologen Tobias Ivarsson. Här ser man storlom och fiskgjuse och havsörn och på höstarna ligger det flockar med sju-åttahundra fiskande storskrakar på sjön.
Och listan bara fortsätter: Alla grönsångarna som om våren låter sina snurrande-mynt-virvlar falla från trädkronorna. Mindre flugsnappare om man har tur. Höstfärgerna, svamparna, mossorna.
Tobias Ivarssons blick fladdrar över barken på en stor bok från första halvan av 1700-talet, med ögon känsliga för bokvårtlav och kortskaftad parasitspik. Inventeringar har visat att det här är en Nordens mest artrika bokskogar när det gäller sådana extremkräsna lavar, liksom för en mångfald av vedsvampar
Dessutom är det iögonfallande vackert, det behöver man inte vara biolog för att tycka. Följaktligen har nationalparkens andra entré, vid sidan av Trollberget, byggts på gångavstånd från Bjurkärr.
Tobias Ivarsson har tillsammans med Mikael Persson skrivit Åsnens natur – din guide till unika upplevelser som kom ut 2016. Det är en mycket grundlig vägledning till naturen runt sjön, de två upphovsmännen har själva provat varenda stig och varenda paddeltur som beskrivs.
– Vi har slagits av hur många olika sorters upplevelser man kan få här: Nyutslagna bokskogar. Nattsångare i försommarkvällarna. Flyttfågelsträck. Orrspel. Blommande ängsfruktodlingar. Ugglenätter.
Förklaringen är blandningen av naturtyper runt Åsnen: Sydliga bokskogar å ena sidan och nordliga myrmarker och tallskogar å andra sidan.
¬– Och så själva sjön då, som är väldigt olika från vik till vik.
Med andra ord: den som – efter att ha besökt nationalparksentréernas informationspaviljonger och välskyltade stigar – känner för att testa Åsnens natur på egen hand, har mycket att välja på. Till och med en biolog som hängt runt sjön i halva sitt liv hittar ständigt nytt.
– Jag och Mikael paddlade en natt från Huseby genom Helige å ut till mynningen i sjön. Där hade traktens alla starar satt sig till vila i vassarna. Ljudet när de lyfte – wooooofff – var som en skogsbrand. När vi hade varit ute ett tag och lyssnat på rördrom och vassångare började gryningen komma. Vi sa till varann: det här har kanske ingen gjort tidigare.