Barbastellens gömställen

Snön ligger otrampad av människofötter framför de kraftiga träportar som leder in i Karlsborgs fästnings bastanta stenkropp. På sommaren kommer mängder av turister till den lilla staden på Vätterns västkust och vallas av guider genom de mörka katakomberna där det tidiga artonhundratalets infanterister väntade på ett krig som aldrig kom. Nu på vintern är det stilla i de trånga stenvalven. Tyst. Mörkt. Och jämnkallt, några grader över noll, dag som natt.
Livsformerna härnere är lätt räknade. Det är de jättelika grottspindlarna som hänger drösvis i taket. Det är enstaka nattflyn i vinterdvala. Det är bakterierna som lever i den rostfärgade järnhaltiga geggan på marken i de fuktigare gångarna. Och så fyra pannlampsförsedda människor som klafsar fram genom nämnda gegga i Västra utfallsgången och låter sina ljuskäglor spela över stenvalven: en reporter, en fanjunkare Nygren med stor nyckelknippa, Bob Lind från länsstyrelsen i Jönköpings län och Jens Rydell, mångårig fladdermusforskare och privatspanare.
Slutligen: ett okänt antal fladdermöss i djup dvala.
Det är Jens Rydell – som ser ut som en gruvbas från Svappavaara i sin lampförsedda hjälm, sin kraftfulla mustasch och sin prilla – som hittar den första. Han stelnar till för ett ögonblick, detta är inte vad han förväntat sig att se.
– Frans…!?
Han pekar på en liten hårboll som sitter inkilad i en springa mellan två stenar i valvet. Jo, det är en fransfladdermus, konstaterar han trots att man inte ser så mycket mer än det hopknipna lilla sovande ansiktet. Det är en art han aldrig har sett i Karlsborgs fästning förut, möjligtvis är det första fyndet i Västergötland.
– Hur jag ser…? Det ser jag på direkten. Öronen är såpass långa, nosen är rödaktig, inte svart eller rosa eller lila.
Och så är vi igång. Eller vi och vi … Det är Jens Rydell som hittar nästa fladdermus, Och nästa. Och nästa. Varje gång vi lämnar en gång summerar han i sin lilla anteckningsbok:
– Tre barba och en nordisk.

Karlsborgs fästning tillhör de mest kända större övervintringsplatserna för fladdermöss i Sverige och blev extra uppmärksammad när en tjugofem år yngre Jens Rydell upptäckte att det bland de vintersovande fladdermössen fanns ett antal exemplar av den sällsynta och mystiska barbastellen. Sedan dess har Rydell besökt gångarna under fästningen åtskilliga gånger för att räkna fladdermöss i allmänhet och barbasteller i synnerhet.
Hans mångåriga vana är helt nödvändig för att lösa dagens arbetsuppgift. Gångarna är sammanlagt flera kilometer långa, fladdermössen hänger mycket glest utspridda och sitter aldrig öppet exponerade utan djupt inne i springor mellan stenarna i de gamla murade valven. De är i princip omöjliga att få syn på. Trots det pekar Rydells pannlampa med jämna mellanrum ut någonting litet ocn nästan kolsvart som vid närmare betraktelse visar sig vara en liten fladdermus med breda öron och mopsansikte. Barbastell.
– Ja där. Hur faan kunde du se den? undrar fanjunkare Nygren.

Som grabb intresserade sig Jens Rydell främst för insekter. Fladdermössen, som ibland kom förbi och snuvade honom på någon av de nattfjärilar som fladdrade runt hans fångstlampa, ägnade han en mer måttfull nyfikenhet. Ända tills han som ung nybliven lärare läste i tidningen om Projekt Fladdermus och blev nyfiken. Han lockades allt djupare in i fladdermusmörkret och började studera dem på allvar som doktorand 1982.
Och mörker var precis vad som rådde kring fladdermössens liv och leverne på den tiden. En enda bok om fladdermöss i Sverige fanns att tillgå, skriven av den legendariske Olof Ryberg, Lopp-Olle kallad efter sina studier av fladdermössens parasiter. Han åkte land och rike runt med tåg redan under mellankrigstiden och kartlade den svenska fladdermusfaunan.
– Han gjorde ett riktigt bra arbete med de förutsättningarna. Det fanns ju knappt ens ficklampa på den tiden, säger Jens Rydell.
Eftersom fladdermusforskningen var så rudimentär fick Rydell börja från grunden: han valde den vanligaste arten, nordisk fladdermus, och studerade deras yngelkolonier (där honorna föder upp sina ungar). Det tog lång tid bara att lära sig fånga dem. Sedan individmärkte han dem med små, små bitar av vägmärkesreflexer i olika färger, så att man kunde avläsa deras färgkoder i pannlampans sken när de flög förbi. Ett annat projekt var att märka djuren med självlysande vätska som gjorde att de lyste som eldflugor i natten. Rydell satt i ett kyrktorn och följde deras rörelser i terrängen med tubkikare.
Han studerade också vad de nordiska fladdermössen äter. Främst tvåvingar (flugor och myggor) och skalbaggar (i synnerhet dyngbaggar) visade det sig. Fjärilar är svårare att fånga, de har ofta bra hörsel och kan höra fladdermössens ultraljud och kasta sig rakt ner mot marken för att ta skydd.
Så slöt sig en cirkel och den före detta fjärilssamlaren hamnade åter i fjärilarnas värld, eller rättare sagt i samspelet mellan fjärilar och fladdermöss. Jens Rydell har i åtskilliga år studerat hur fladdermössens sinne för ekolokalisering används för att fånga fjärilar. Och hur nattfjärilarna använder olika strategier för att slippa bli fångade.
En annan vacker cirkel slöt sig på Rydells disputation. I publiken satt Olof Ryberg, även känd som Lopp-Olle. Nittio år gammal.
Men barbastellen då? Den är än idag lika okänd som de andra fladdermössen var för flera decennier sedan, det har helt enkelt inte funnits några svenska yngelkolonier som varit tillgängliga för forskning. Men Rydell rekvirerade för några år sedan barbastellspillning från Östeuropa för att åtminstone ta vara på vad de äter.
– De skickade skit till mig på posten. Den visade sig innehålla nästan hundra procent småfjärilar. Barbastellen är alltså den enda fladdermusen i Europa som är specialiserad på bara fjärilar.
Av småfjärilar finns det två stora grupper: mått och malar. Och eftersom mått kan höra fladdermössens ultraljud gissar Rydell på att det är de döva och sannolikt mer lättfångade malarna som är den viktigaste barbastellfödan, men för att bekräfta den tesen måste han få tag på mer barbastellbajs. Helst från en svensk koloni. Så den frågan, som så många andra kring barbastellens liv, förblir tills vidare obesvarad.

Barbastellen, tidigare kallad bredörad fladdermus, är ett av Europas mest hotade däggdjur, med en hotstatus i klass med vargens. Den har mer eller mindre försvunnit från Västeuropa men finns ännu kvar i stora delar av Östeuropas mer traditionella kulturlandskap. I Sverige hade den fram till 1999 bara setts på ett fåtal platser i södra delen av landet. Karlsborgs fästning var den enda där en större grupp barbasteller övervintrade regelbundet. I Vimmerby kommun fanns den enda kända sommarkolonin, som bestod av ett tiotal vuxna djur.
1999 insåg man på Naturvårdsverket att något måste göras för barbastellen innan det var för sent. Men först måste man skingra det kompakta mörkret kring barbastellen med hjälp av inventeringar och annan forskning. Var finns de? Hur många är de? Hur lever de? Vilka är hoten mot arten och hur kan man hjälpa den?
Uppgiften tilldelades länsstyrelsen i Jönköpings län. Det är därför Bob Lind från denna myndighets naturvårdsavdelning gör Jens Rydell sällskap genom katakomberna under Karlsborts fästning, genom gevärsgallerierna där både rekryter och fladdermöss har lämnat tydliga spår efter sig (niomillimeters patronhylsor och mängder av avbitna nässelfjärilsvingar), ut till dagsljuset igen genom en port där någon klottrat med svart målarfärg: ”432 dar till muck!” och slutligen till gamla marketenteriet för en fika innan alla skiljs åt.
Och det är därför jag ett knappt halvår senare kuskar runt på smala grusvägar i västra Småland med Linds kollegor Henrick Blank och Jens Mattsson, professionella barbastellspårare.

Någon har skrivit ”Batmobile” i den dammiga bakrutan på länsstyrelsens biogasdrivna Opel. Bilstereon spelar hillbilly-musik från filmen ”O Brother, Where Art Thou?” Henrick Blank och Jens Mattsson skickar en enochenhalvliters cola mellan sig och tuggar delikatessknäcke och kex för att hålla sig alerta under ännu en inventeringsnatt bland faluröda lador och hamlade hagmarksträd.
När vi parkerar i den första av nattens tre bullerbyar hänger solen som en tung gyllene droppe i en grantopp. Klockan 21.47 faller den ner bakom horisonten. En halvtimme senare knäpper Henrick Blank upp hölstret i bältet och tar fram sin ultraljudsdetektor. Det är dags. Let’s go find ‘em.
Under fem års inventeringar i Jönköpings län har de besökt 186 tänkbara lokaler och hittat barbastell på 16 av dem. Det är i högsta grad ett pionjärarbete.
– Ingen av de här lokalerna har någonsin inventerats förut. Det är lite Linnékänsla över det här jobbet, säger Henrick Blank.
Den här sommaren är de ute för att återkontrollera fynden och i bästa fall lokalisera några av de yngelkolonier som ju måste finnas någonstans. Just ikväll försöker de än en gång på tre kända barbastell-lokaler där man inte hörde ett knäpp häromnatten.
Fem års inventeringar har gett Henrick Blank en god känsla för barbastellens preferenser. Den har en förkärlek för små, högt belägna bondbyar i lite bortglömda avkrokar av den sydsvenska landsbygden. Det ska finnas kor och andra djur. Det ska finnas gamla måttligt renoverade lador och uthus och en mosaikartad omgivning bestånde av hagmarker, skogsbryn, tätare lövträdsbestånd och öppnare marker.
Som här, denna ljumma julikväll när morkullorna drar längs skogsbrynen, en lätt bris rycker i flaggstångslinorna och kaprifoldoften kommer i varma doftmoln från trädgårdarna.
Henrick styr med bestämda steg upp längs en smal körväg in i dunklet under ekarna i en beteshage. Barbastellen är diskret, tidigt på kvällen jagar den där det är som mörkast, säger hans erfarenhet. Han går med ultraljudsdetektorn framför sig som en elektronisk slagruta. Displayen lyser i mörkret och visar att instrumentet är inställt på 33 kilohertz, som är den tonhöjd där barbastellens läte hörs bäst.
Det finns arton fladdermusarter i Sverige och var och en av dem har olika läten på olika tonhöjd, från den stora fladdermusen på 20 kilohertz till dvärgfladdermusen på 55. Människoörat kan inte uppfatta ljud över 20 kilohertz. Därav ultraljudetektorn, som sänker frekvensen på ultraljuden tio gånger, så att de hamnar gott och väl inom det hörbara omfånget.
Detektorn var en revolution för fladdermusforskningen när den kom för några decennier sedan. Plötsligt fick människan tillträde till den märkliga värld som vi dittills varit utestängda ifrån. Fladdermössen lever så nära oss, men ändå så långt borta i en värld som kräver andra sinnen än våra.
Men även om man hör fladdermössen är det likväl svårt att skilja deras läten åt. De kulsprutesnabba ljudvirvlarna som galopperar förbi i mörkret låter väldigt lika varann. Elektroniken har löst även detta problem. Moderna detektorer är försedda med så kallad tidsexpansion. Lätet spelas in digitalt och spelas upp igen tio gånger långsammare. Då glesnar ljudvirvlarna och de enskilda tonstötarna hörs som tydliga visslingar och ploppanden. Plötsligt blir barbastellens tvåtoniga vissling lika karaktäristisk som en galande gök.
Och plötsligt, i mörkret under ekarna i den småländska byn, finns den där.
– Där! Hör du? Man hör tvåtakten i lätet oerhört tydligt, den var max fem meter ifrån oss.
Jag ser inte Henrick Blanks anletsdrag i mörkret, men jag hör på rösten att han ler.
– Det är lika roligt varje gång man hör den, det är nästan lite fånigt.
Och två timmar senare, på nästa lokal:
– Jajamän, där satt den.
Kvällen slutar vid halv tretiden med ett hat-trick. Barbastell konstaterad igen i på alla tre lokalerna. Ännu en liten bit har lagts i pusslet kring den mörkhåriga lilla fladdermusen. När detta läses finns möjligtvis ett färdigt åtgärdsprogram, byggt på de senaste årens inventeringar och forskning, ett program som talar om hur barbastellens framtid i Sverige ska säkras.
När detta läses har också några av landets fladdermusarter (främst stor fladdermus och trollfladdermus) lämnat Sverige och sträckt söderut precis som flyttfåglarna medan barbasteller och resterande arter åter har krupit in i sina vintervisten, bland annat Karlsborgs fästning, och fallit i djup dvala igen. Så djup att de inte vaknar ens när en man i stor mörk mustasch och en prilla snus under läppen passerar förbi, lyser på dem med ficklampa och utan att med en min röja sin belåtenhet antecknar:
”Västra utfallsgången: tre barba, en nordisk.”

Fakta om fladdermöss
Antal arter i Sverige: 18
Vanligast: Nordisk fladdermus (över hela landet) och dvärgfladdermus (upp till Gästrikland).
Störst: Stor fladdermus (kroppslängd 7-9 cm, spännvidd upp till 40 cm).
Minst: Dvärgfladdermus (kroppslängd 3-5 cm, spännvidd 19-25 cm och vikt 4-5 gram).
Familjeliv: Fladdermössen parar sig på hösten. Honan lagrar sperman i livmodern och låter den befrukta äggen tidigt på våren. Hon föder vanligtvis en unge kring midsommar, och använder flyghuden mellan bakbenen som en hängmatta som den nyfödda ungen hamnar i. Ungarna dias och vårdas av honorna i en yngelkoloni. Hanarna lever för sig själva.
Vinterdvala: I grottor och gruvor, jordkällare, husvindar och andra platser med jämn temperatur, helst några grader över noll. Hjärtfrekvens och andning sjunker till ett minimum och kroppstemperaturen följer omgivningens temperatur för att spara energi under dvalan. Fladdermöss kan överleva även om kroppstemperaturen är något under noll grader.
Hot: Brist på insektsrika miljöer på grund av bl a storskaligt jordbruk och torrläggning av våtmarker. Brist på ihåliga träd.