Bruksort-i-världsklass300

Bruksort i världsklass

Vi har sett framför oss en rask, spänstig skidtur i strålande sol mellan öarna på sjön Åmänningens snötäckta is. Det har sett lovande ut på väderprognoserna. Men när vi står nedanför Ängelsbergs station i Bergslagen, spänner på oss skidor och hänger isdubbarna runt halsen är det varmgrader och snöar sportmössor. Och när vi ger oss iväg känns det mer som om vi hasar fram i den tötunga nysnön än åker skidor. Det ska finnas ett åtta kilometer långt preparerat skidspår här, men var? Vi svettas ymnigt. Åmänningens vita vidder ger inte mycket gratis denna dag utom tystnaden när vi stannar för att pusta lite. Den sköna, tunga tystnaden. Vi ser en människa med en hund långt in emot land. Det är allt.

Men vintersport, snödjup och stillhet i all ära – det som lockat oss hit är det berömda Engelsbergs bruk – ett av världens främsta industriminnen och sedan 1993 med på UNESCO:s lista över världsarv. En bonus – lika unikt men inte lika känt – är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi som ligger på en ö utanför samhället. Skidorna ska föra oss dit så småningom. Men först ska vi svettas lite till. Och äta äggmackor på en av öarna en bit bort.

Den vackra naturen kring Ängelsberg lockade mängder av turister och konstnärer kring förra sekelskiftet. Här fanns flera hotell och pensionat. Man kunde resa med ångbåt från Stockholm via Strömsholms kanal; ta båten klockan 07.00 den ena dagen och vara framme klockan 11.00 nästa dag, efter övernattning i Hallstahammar. Det fanns också tågförbindelse. Restiden var sex timmar och en kvart och kostade cirka åtta kronor.
En konstnärskoloni gjorde Ängelsberg till sin hemvist. Det var mer eller mindre etablerade konstnärer som Arvid Mauritz Lindström, Axel Fahlcrantz, Ernst Lundström och Olof Arborelius som periodvis bodde i Ängelsberg.
Arborelius ”Utsikt över sjö i Västmanland” blev av Nationalmuseum vald till det konstverk som bäst skildrade det svenska landskapet på 1920-talet. Den kom att kallas Sverigetavlan, och spreds bland annat till svenska ambassader runt om i världen. Originalmålningen hänger på Nationalmuseum i Stockholm.
Arvid Mauritz Lindström lät arkitekt Isak Gustaf Clason – pappa till bland annat Nordiska museet och Hallwylska palatset i Stockholm – rita en pampig villa åt honom och hans familj. Den uppfördes på västsluttningen ner mot Åmänningen och döptes till Hvilan, Den pryder än idag sin plats, liksom det lilla slottet Ulvaklev och det vackra Odensnäs som också har Clason som upphovsman. Clasons smak för tinnar och torn smittade av sig och har satt sin prägel på hela Ängelsberg. I några av de stora villorna med tinnar, torn och panoramafönster med sjöutsikt inryms STF vandrarhemmet Tallbacka, restaurang Nya serveringen och Englaro café och butik. Att de har öppet även på vintern gör att det går utmärkt att sätta ihop en skön liten vintersemester i Ängelsberg: att kombinera naturupplevelser på långfärdsskridskor, skidor eller sparkstötting (vandrarhemmet hyr ut), med att vandra runt i den översnöade, vackra bruksmiljön och se strömstaren fiska i Snytån är bara några av möjligheterna. Galleri Ängelsbergs brukshandel är också öppet på helgerna under vintern, Geranium antikvariat i Dunshammar har öppet efter överenskommelse.
Tågförbindelser finns till Ängelsberg från Västerås och Stockholm många gånger varje dag. Det är tåget till Fagersta eller Ludvika som passerar här.
– Ändå får jag ofta frågan ”Ängelsberg, var ligger det?”, säger 92-årige Lars M Larsson, en av ortens mest entusiastiska ambassadörer.
– Det är inte bra. Bruket gick i graven för länge sen och nu är det svårt för industrin. Vi måste satsa på turismen – vi måste visa upp vårt gamla bruk och vår vackra natur.
Lars M Larsson bor med sin snart 90-åriga fru Karin i en ombonad lägenhet i Ängelsberg. Utanför dörren hänger Sverigetavlan. Lars och Karin är pigga som nötkärnor, det finns inget mer passande sätt att beskriva dem. Karin har bland annat på äldre dagar skrivit en bok om arkitekturen i Ängelsberg, och en om konstnärskolonin. Lars guidar ofta på Engelsbergs bruk, men dessutom på Oljeön, där han bodde som barn. Han ser den gamla oljefabriken från vardagsrumsfönstret, kan allt om oljeproduktion och har tillsammans med hustrun besökt snart nog alla oljeindustihistoristiskt intressanta platser som finns på jordklotet från Baku till Titusville. Han jobbar på en doktorsavhandling i tyska kallad ”Studier av det ordförråd som uppstod på grund av en ny industrigren: oljeindustrin”. Han säger att han inte hinner skriva färdigt den. Han har fullt upp med annat: sörja för att det skapas ett Oljeöns besökscentrum till exempel. Kommunen lovade stort när Lars fyllde nittio, men det tar sin tid. Preem som äger ön har dock satsat en del pengar i projektet.
– I’ve got oil on my brain, säger han och skrattar gott. Lukten av olja är den bästa jag vet. Det luktar barndom för mig.
Lars M Larssons far fick jobb som resande försäljare vid oljefabriken i Ängelsberg 1922. Några år senare blev han chef för fabriken och familjen bosatte sig i ett stort vackert hus på Oljeön. Skolan och alla Lars lekkamrater fanns på fastlandet, men det var nära att ro eller gå över isen. Trots att isen varken bar eller brast i vissa perioder var Lars bara borta en halv dag under sex skolår på grund av isen!
Lille Lars åkte gärna både skridskor och skidor och det har han fortsatt med hela livet.
Både han och Karin är aktiva frisksportare sedan ungdomen.
– Jag mötte Karin på en fyrmilavandring utanför Örebro och tänkte att jäklar vad hon går bra!, säger Lars.
– Ja du ville ju inte ha någon vekling, säger hon kärleksfullt.
Lars har varit entusiastisk långfärdsskridskoåkare tills för bara 4-5 år sedan. Nu klarar han inte balansen längre.
– När han ser busslasterna med skridskoåkare anlända och försvinna iväg över sjön som ett pärlband får han vända sig bort från fönstret, säger Karin.
– Jaa, det är hårt när isen ligger blank, åh jösses, säger Lars längtansfullt. Man vet ju hur det är att ha vinden i ryggen. Men jag har skridskorna kvar!
Lars anser att västmanlänningarna inte riktigt fattar vilken tillgång Ängelsberg är för landskapet. Bara en sådan sak som att upprorsmannen Engelbrekt Engelbrektssons farfar startade den första masugnen här på 1300-talet!
– I Västergötland satsar man stenhårt på Arn. En uppdiktad kille. Vi har ju en folkhjälte som funnits på riktigt, säger Lars.

Klockorna vid järnvägsövergången på fastlandet ringer, det hörs mycket väl där vi står vid Oljefabriken på Oljeön. Västeråståget smyger in på stationen. Vi går runt på den ön, där många av de ursprungliga byggnaderna finns kvar, kikar in genom fönstren i den gamla ockragula fabriksbyggnaden och ser en del av de destillatorer, pannor, pressar och annan utrustning som användes vid produktionen.
Historien om oljefabriken i Ängelsberg handlar om en man med minst sagt högtflygande, drömmar – Pehr August Ålund från Örebro. Han var en bokhållare som fick för sig att börja experimentera med att raffinera amerikansk råolja. En av hans fabriker låg på Engelsbergs ägor vid Snytensjön. Där slog blixten ner 1873 så att anläggningen exploderade. Ålunds kläder började brinna så han fick kasta sig i sjön och utrunnen olja brann i viken. Samma år köpte han Barrön (som nu kallas Oljeön) och uppförde en större fabrik.
Under de kommande 50 åren försåg oljefabriken i Ängelsberg svenska hushåll och industrier med fotogen, lysoljor, paraffin, maskin-, gevärs- och symaskinsolja med mera. Oljeraffineringen upphörde 1902, men verksamheten i fabriken fanns kvar till 1927. Lars och hans familj bodde kvar till 1939. Nu har han flyttat tillbaka.
Efter ett helt liv med boende och arbete på annan ort, både i Sverige och utomlands, flyttade paret Larsson in i en lägenhet i Ängelsberg för sexton år sedan. Barndomshemmet på Oljeön är deras sommarnöje, men de delar gärna ön med de turister som hittar dit. På vintern går de över varannan dag och matar fåglarna.

Nere vid Engelsbergs bruk råder stilla ro. Under slutet av 1600-talet utvecklade Per Larsson Höök järnbruket bland annat genom att bygga den största och finaste masugnen i hela Bergslagen. Bruket kom genom åren att drivas av många olika ägare. En av brukspatronerna, Lorentz Petter Söderhielm hade 19 barn och byggde till en flygel på herrgården bara för att få plats med allihop. 1916 köpte Axel Ax:son Johnson bruket och 1919 lades verksamheten ner.
Nästan ingenting har förändrats här sedan dess. Än i dag finns här en väl bevarad masugn, hammarsmedja, herrgård, arbetarbostäder och andra byggnader samt teknisk utrustning från 1600-talet och framåt. Vattenhjul, malmkross, blåsmaskin och hammare fungerar fortfarande. Den en gång bullrande och rykande över tolv meter höga masugnen, byggd cirka 1779, står nu tyst, inbäddad i snö. Den är en av få så kallade mulltimmerhyttor som finns bevarade i Sverige.
Det är fyra decimeter snö på fikaborden och bänkarna vid parkeringen. Halva informationstavlan är snötäckt men det ligger fräscha turistbroschyrer i en brevlåda strax intill. Ingen har dock öppnat lådan på ett tag, det ligger tjockt med snö på locket. Vägen upp till herrgården är inte plogad på ett tag och snötäcket nästan orört. Några småfåglar tisslar och tasslar. En nötväcka får spel och ropar – tui-tui-tui-tui-tui – en bit bort.
Ljudet av strömmande vatten drar oss ner mot Snytån, uppströms fördämningen är den blank och svart speglande höga, snöiga alar. Isen i åkanten är gråbrun med snöfläckar som florsocker här och där, uppbruten i vackra mönster ut mot vattnet. Längre ner, vid masugnen, rusar vattnet, det känns nästan som om någon spelar en film vi är med i för fort. Vi matar änderna nedanför forsen med det sista av äggmackorna. De kastar sig över brödet men ratar äggen.
Det skymmer. Middagen – gös från Åmänningen – väntar på Nya Serveringen. Vi byter om lite hjälpligt inne på toaletten, av med den svettiga skidkläder och på med jeans och tröja. Sedan sitter vi där vid panoramafönstret och njuter av den goda maten och ser mörkret falla över sjön och snön. Ljuset är blått. Så blått.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300