Damernas värld

Det dagas i den jämtländska storskogen. Stockholmarna Gigi Sahlstrand och Göran Forsberg kommer vandrande längs en barrbeströdd stig till ackompanjemang av en och annan rödvingetrast. Det är tre dagar före midsommarafton och de vet precis vart de ska. En bit in i skogen viker de av in på ett kalhygge, slår sig ner i kanten, packar upp matsäcken, ställer upp tubkikarna och viftar bort årets första, rätt närgångna myggor. Förväntan. Tystnad.
Det började redan i april. De firade påsk i fritidshuset vid Indalsälven som de brukar, och precis som vanligt ägnade den fågelskådande delen av familjen en hel del tid åt att lyssna efter ugglor och spettar av olika slag.
En mörk kväll när Gigi och Göran lyssnar efter pärluggla hör de en lappugglas dova, pumpande rop några hundra meter bort. Ingen av dem har hört en lappuggla förr. Det är stort.
Nu, några månader senare, är de tillbaka på samma ställe. Gigi ska just till att ta ett bett i ostmackan när hon hör ett karaktäristiskt tiggande uggleljud. De lämnar frukosten där den står och smyger mot ljudet. Plötsligt sitter den där, lappuggleungen – som ett litet skogstroll med förvånad uppsyn. De tittar läge och nyfiket på varandra – människorna och uggleungen. Plötsligt hörs tiggljud till vänster … till höger … och där sitter syskonen. Mamma Uggla kommer med en sork i näbben som den ena ungen sväljer på ett ögonblick. Hon sätter sig och glor på besökarna en stund, men verkar bestämma sig för att de inte är något hot och drar i väg för att hämta mer mat åt sina hungriga telningar.
Gigi och Göran får se även hanen komma med mat. Sedan drar de sig sakta tillbaka till sina frukostmackor som vid det här laget är fulla med myror. Kaffet i kåsorna är kallt, men lyckan total.
***
Att se lappuggleungar är inget man kan räkna med även om man är en inbiten fågelskådare. Gigi Sahlstrand hoppades att ugglan de hörde i mars skulle häcka och ha ungar två månader senare. Och visste att det i så fall fanns en chans att uggleungarna precis hoppat ur boet och klättrat upp i träden intill.
– Jag älskar den spänningen, säger hon. Det är ju som julafton varje dag. Man har ingen aning om vad man kommer att få se.
Som barn invigdes Gigi Sahlstrand i fågelskådandet av sin mamma. Flygande grannar av olika slag spanades in med hjälp av morfaderns gamla kikare. Sedan dröjde det ända till 30-årsåldern innan hon hittade tillbaka – efter att ha fått se en gluttsnäppa i en tubkikare på Åland. Hon åkte hem och skaffade kikare, fågelbok och krysslista. Det tog henne fem år att bocka av de 300 arterna på listan.
På senare år har Gigi gjort till sin uppgift att dela sin passion med andra. Hon leder numera kurser, exkursioner och resor bland annat genom det kvinnliga fågelskådarnätverket Rapphönan, som hon var med och bildade 2009. Av egen erfarenhet visste hon att en kvinna kunde känna sig ensam inom den totalt mansdominerade skådningen. Hon hade ofta blivit uttittad när hon kom med sin tubkikare. Män tog också ofta för givet att hon inte kunde någonting alls och pekade välmenande ut vanliga arter som blåmes och talgoxe.
– Om jag sa: Titta det flög över en pilgrimsfalk! Eller: Titta på den fjärde vingpennan på den där, är det inte …? var det knappt att någon tog det på allvar.
Gigi var less på att bli betraktad som mindre vetande och misstänkte att den förhärskande manliga attityden höll många kvinnor borta från fågelskådningen.
Numera har nätverket drygt 350 medlemmar och stöttas av Sveriges Ornitologiska förening (SOF), en organisation vars medlemsantal har gått från 10 000 till 16 000 på drygt tio år. Den stora ökningen står medelålders kvinnor för. Under förra året var 45 procent av de nytillkomna medlemmarna kvinnor. Vissa lokala ornitologiska föreningar har startat kvinnosektioner med stor framgång, i Falkenberg är numera hälften av de fågelskådande medlemmarna kvinnor.
– Nätverket har tagits emot förvånansvärt väl bland den hårdskådande majoriteten, säger Gigi. Man stöter mer sällan på trista kommentarer numera.
Hon tycker sig också se att det kommer en ny typ av män som vill börja fågelskåda; de som mest är ute efter samvaro och naturupplevelser – inte tävlingsinriktade som bara vill se rariteter eller spränglärda osociala kufer. Det, och kvinnorna, gör att nördstämpeln på skådningen är på väg att blekna och att den har blivit mer och mer social. Fler och fler upptäcker också det roliga i att resa och med kikaren i bagaget, att söka upp de arter man vill se.
– Jag tror att fågelskådning kan bli en folkrörelse, säger Gigi. Tänk om det kunde bli lika naturligt att ta med sig kikaren när man går ut som att ta med sig mobilen. Det är min dröm!
***
Trots att fågelskådning är en aktivitet som kan utövas på lika villkor av båda könen, vill alltså en hel del kvinnor helst vara nybörjare tillsammans med andra kvinnor. Så tänker också många blivande jägare och fiskare.
Därför har också Svenska Jägareförbundets och Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbunds kvinnoprojekt – JAQT respektive FISQE – varit satsningar som gått hem. Antalet medlemmar pekar uppåt, till skillnad från hos många andra föreningar och organisationer. Naturligtvis söker sig inte alla kvinnor som vill komma igång med jakt, fiske och fågelskådning till de kvinnliga nätverken. Och de flesta som ändå gör det går sedan vidare till blandade lokala klubbar, även om många fortsätter att åka på tjejresor då och då dessutom.
Att ha kvinnliga fiskekompisar har betytt mycket för flugfiskeinstruktören Siv Jansson, som startade Fjällorna, en rikstäckande fiskeklubb för tjejer för snart tio år sedan. Först var det helt enkelt ett sätt att hålla kontakten med de hundratals kvinnor som gått hennes flugfiskekurser. Idag har Fjällorna 450 medlemmar och samarbetar med Sportfiskarna i projektet FISQE. Siv är anställd av organisationen för att utveckla kvinnors fiske.
Det ökade intresset för fiske bland kvinnor märks även i fiskebutikernas sortiment.
– Fiskekläder som passar kvinnor börjar komma nu – som vadarbyxor med lagom stora skor. Det är bra, vi ska väl också ha funktionella kläder!
Det finns ingen större skillnad mellan manligt och kvinnligt fiske, rent praktiskt, enligt Siv. Men hon kan se en skillnad i inställningen.
– En hel del män, om man nu ska generalisera, tävlar om vem som får först, störst och mest fisk, säger Siv. Det gör tjejer mycket mer sällan. Bland oss är det vanligare att se fisket som ett skönt sätt att komma ut i naturen, ett sätt att vila och ladda batterierna.
Till hennes kurser kommer också kvinnor som tröttnat på att sitta ensamma på semestern när mannen fiskar, och andra som tycker att det är en bra aktivitet att göra med barnen – ett bra alternativ till att sitta vid datorn.
Siv Jansson själv ser fisket som rena meditationen.
– Det behövs bara fem minuter i naturen för att sänka stressnivån, säger hon.
Siv säger sig tillhöra ”jag ska bara-generationen”. Hon har stressat alldeles för mycket, och tror att den stroke som hon fick i höstas delvis orsakades av det. För trots att hon är uppväxt med att fiska till vardags och trots att hon kunnat använda fiskespöet som en ursäkt att strunta i tvätt, disk och städning har hon inte gjort det, utan jagat på i högt tempo.
– Jag tänkte alltid på mig själv i sista hand, säger hon.
Nu ska det bli ändring på det. Siv och maken har flyttat från Stockholm till fritidshuset som ligger nära fina fiskevatten i Älvkarleby.
Nu ska fisket få fungera som medicin också. Hon har ordinerat sig själv fiske-rehabilitering, uppmuntrad av sin läkare och av att ha sett det fungera i andra fall. Hon älskar att fiska öring på torrfluga och det ska hon ha mer av. Att binda flugor är bra för finmotoriken, som fick sig en känga av stroken. Att ta sig fram och leta bra fiskeställen i kanten av strömmande vatten är perfekt balansträning. Att stå och kasta övar upp koncentrationen och gör att man glömmer allt annat.
– När vi gifte oss lovade jag min man att aldrig säga nej när han vill åka och fiska, säger Siv. Idag fiskar jag nästan mer än vad han gör.
***
Jägaren Anja Kjellssons favoritsysselsättning är att jaga skogsfågel med stående fågelhund. Hon har jagat sedan barnsben och är ute i skogen varje dag, även om hon inte alltid jagar. Anja kan tala väldigt länge om hur skickligt en väl drillad jakthund ”trycker fast” en tjäder. Den utnyttjar fågelns naturliga beteende att lägga sig stilla tätt intill marken för att komma undan rovdjur, och hunden står sedan blickstilla tills hundföraren kommer nära nog för att skjuta. På kommando stöter hunden upp fågeln, och sätter sig sedan och väntar.
– Ofta får jag springa som en gnu. Fågeln klarar sig ibland, det känns rättvist. Det är så spännande. Jag får rysningar bara jag pratar om det: jag älskar det!
Anja är jaktvårdskonsulent i Västerbotten och en av de ansvariga för kvinnosatsningen inom Svenska Jägareförbundet, JAQT. Hon är mycket försiktig med generaliseringar kring manligt och kvinnligt när det gäller jakt. Att fler och fler kvinnor vill jaga menar hon i grunden beror på att samhället förändrats.
– Kvinnor gör i högre grad det de är intresserade av numera, inte vad de bör göra, säger hon.
Det verkar relativt enkelt för de flesta att börja fågelskåda eller fiska. Men för den som vill jaga är tröskeln högre. Steg ett är att gå en studiecirkel och ta jägarexamen – det gör numera cirka 2 000 kvinnor per år. Men för att sedan få praktisera krävs att man har tillgång till både vapen och jaktmark. Det vanligaste är att man via någon man känner blir inbjuden som gäst till ett jaktlag.
– För den som inte har några kontakter bland jägare kan de nitton lokala JAQT-nätverken vara ett stöd, säger Anja Kjellsson.
Och det fungerar. Enligt Svenska Jägareförbundets statistik ökade antalet kvinnliga medlemmar mellan 1998 och 2011 med 85 procent – från 7 814 till 14 498. De är visserligen fortfarande bara drygt åtta procent av medlemmarna i förbundet, men det tar sig, sakta men säkert.
De flesta män bryr sig inte om vilket kön man har, bara man kan jaga, enligt Anja Kjellsson, men det kan ibland vara knepigt att komma in i ett jaktlag som har jagat ihop väldigt länge.
– Det gäller inte bara kvinnor. Det kan vara lika svårt för en karl. Men har man en bra jakthund är man alltid välkommen.
Anja Kjellsson förnekar dock inte att det förekommer fördomar. En del män verkar fortfarande tro att kvinnor alltid är nybörjare, säger hon. Och vissa ber envetet att få prata med jaktvårdskonsulenten när de ringer till Anja på jobbet.
– Men det är ju jag, säger jag.
***
Jägare, fiskare och fågelskådare har mycket gemensamt, inte bara den massiva mansdominansen. Många som söker sig till dessa naturaktiviteter i mogen ålder gillade också att vara där som barn.
Andra likheter är att fågelskådning, fiske och jakt fungerar bra att utöva tillsammans för män, kvinnor eller familjevis, men också individuellt. Alla äger rum i naturen långt bort eller nära och innebär ofta en del resande. De innehåller alla en hel del spänningsmoment och oförutsägbarheter samt fysisk aktivitet. Man blir aldrig fullärd. Många ser aktiviteten och naturvistelsen som motmedel mot stress och vardagsleda. Rentav som terapi – eller i varje fall friskvård av bästa märke.
Dessutom flyter jakt, fiske och fågelskådning ihop på ett annat intressant, möjligen självklart, vis: Anja Kjellsson kan en hel del om fåglar – det ingår ofta i ett allmänt viltvårdsintresse, säger hon. Fiskaren Siv Jansson är inne på att ta en jägarexamen i framtiden. Fågelskådaren Gigi Sahlstrand har själv fiskat sedan barnsben. Det blir gärna flugfiske tillsammans med sambon. Men hon har alltid kikaren hängande om halsen.
– Kommer en spännande fågel så slänger jag spöet, säger hon. Möjligen inte om jag har en öring på … hmmm … jo jag släpper nog ändå.