Elwha

Dammfritt

Den största dammrivningen i USA:s historia innebär att ett indianfolk och fem laxarter får tillbaka sitt fostervatten.
Den visar också att inga byggen varar för evigt – inte ens kraftverksdammar.

Torsdagen den femtonde september 2011 bryts det lugn som annars råder kring Lake Mills i Olympic national park i nordvästra USA av en kraftfull grävmaskin. Den är monterad på en pråm som flyter på randen till ett stup: den mer än sextio meter höga Glines Canyon Dam. Snart ska maskinen börja äta sig ner i muren, fram och tillbaka längs kanten ungefär som när man tuggar på en majskolv.
Lake Mills – som inte alls är en sjö utan ett vattenkraftsmagasin – skapades när dammen byggdes 1927. Nu ska fördämningen rivas, vattenmagasinet tömmas och den dränkta älvfåran återuppstå. Den ännu äldre Elwha Dam nedströms i älven ska gå samma väg.
Det är det största projektet i sitt slag någonsin i USA. Restaureringen av Elwha River kommer att ta drygt två år och kosta mer än två miljarder kronor. Själva dammrivningen är en av de mindre utmaningarna. Oron är större för de 18 miljoner kubikmeter slam och grus som under hundra år fångats i vattenkraftsmagasinen. Mängden motsvarar en miljon lastbilslass eller trettio gånger en proppfull Globen. Dammarna måste rivas i precis rätt tempo för att älven av egen kraft ska skölja med sig slammet ut i havet. Inte för fort, inte för sakta.
I projektbudgeten ingår också nya vattenverk, förstärkta översvämningsvallar och en fiskodlingsanläggning där de vilda fiskstammarna ska skyddas medan slammassorna förmörkar älven. Samt en mycket omfattande kartläggning av områdets djur- och växtliv före och efter rivningen.
Klartecknet kommer från arbetsledaren och grävmaskinens hydrauliska borraggregat börjar stånga sig in i betongen. En liten plym av damm stiger mot himlen som rök från en signaleld.
Under dagarna som följer sprids nyheten över USA. New York Times och Washington Post beskriver Elwha som en symbol för ett skifte i synen på vattenkraftsdammar. Tills för inte länge sedan framstod dammbyggen närmast som gudagivna delar av terrängen. Många såg deras negativa konsekvenser men få trodde att det skulle gå att helt enkelt ta bort dem. Så är det inte längre. Den senaste femårsperioden har mer än tvåhundra mindre dammar i USA rivits, somliga av åldersskäl, andra därför att man kommit fram till att vattendragen är värda mer utan dammar än med.
Elwha River är det mest omfattande exemplet hittills.

Älven rinner upp i Olympic mountains i nordvästligaste USA och mynnar i en vik av Stilla havet. Resan är kort – bara sju mil – men går genom storslagen natur.
– Det enda som är fel med älven är egentligen dammarna. Det är därför Elwha är ett perfekt vattendrag att restaurera, säger Barb Maynes som jobbar heltid på Olympic national park med att informera omvärlden om projektet.
– Här bedrivs varken jordbruk eller skogsbruk, här finns inga fabriker, ingen bebyggelse. Allt som krävs är för att älven ska återgå till sitt naturliga tillstånd är att dammarna tas bort.
När vi träffas i Port Angeles, fyra timmars resa väster om Seattle, är det februari och det är ännu ett halvår kvar tills rivningarna ska börja. Barb Maynes borstar en decimeter nysnö från nationalparkskontorets fyrhjulsdrivna bil och så ger vi oss av, ut i vinterlandet.
Hon kör i motsatt riktning mot älvvattnet, förbi Elwha Dam och vidare uppför höjdkurvorna mot Glines Canyon Dam. Halvvägs dit står vi inte ut längre, den till synes opåverkade älvsträckan mellan vattenkraftsmagasinen är bara för vacker. Upp med bildörrarna, ner till stranden. En lätt vind ruskar små skred från douglasgranarnas skuldror; snö som moln av gyllene luftplankton som sakta sjunker i de solbelysta schakten mellan träden.
Det är vackert som på vykort. Men det fattas någonting väsentligt.

Tio vandrande fiskarter (bland annat kungs-, indian-, puckel-, hund- och silverlax) delade förr sina liv mellan oceanens väldiga betesmarker och lekplatserna i floden. Man uppskattar att nästan 400 000 laxar varje år vandrade upp i Elwha, de största kungslaxarna vägde uppemot 45 kilo.
Vandrande fiskarter är lika mycket en symbol för de rinnande vattendragens ekologi och själ som hjordarna av bison en gång var för prärien. Medan älven forslar sand och slam nedströms – malet berg från glaciärernas kvarnar – simmar fiskarna som levande paket av näring uppströms mot lekplatserna. Efter leken dör fiskarna och blir mat åt björnar, vithövdade havsörnar och mer än 130 andra arter.
Det är denna rörelse som avstannar när dammar byggs, som här, helt utan laxtrappor eller andra möjligheter till passage. Idag är bara de nedersta åtta kilometrarna åtkomliga för den spillra av laxstammarna – underhållna av fiskkläckningsanläggningar – som återstår. Man kan se laxarna stå som mörka skuggor i vattnet nedanför den nedre dammen, vända som genernas kompass pekar dem, med huvudena mot strömriktningen. Mot dammväggen.
– Fiskarnas vandringar upp och ner är som andetag, säger Barb Maynes. Elwha River har hållit andan i hundra år nu, men snart kommer den att börja andas igen.
Men det är inte bara älven och de vandrande fiskarnas liv som är sammanvävda. Det finns en tredje tråd i berättelsen: Lower Elwha Klallam, människorna som bott här så länge att de betraktar älven som sitt ursprung.

Den södra stranden av Strait of Juan de Fuca är Klallam-indianernas territorium. När spanjorer och engelsmän nådde denna kust i slutet av 1700-talet, gjorde anspråk på marken och sådde nya namn över land och hav, hade Klallam redan bott här i tusentals år. En av stammens grenar, Lower Elwha Klallam, har sin hemvist och sina mytologiska rötter längs Elwha River.
Robert Elofson – son till en Elwhakvinna och svenskättad timmerhuggare – var ett par år över tjugo när han vandrade uppströms mot vildmarken kring älvens källor.
– Why? Because I’m Elwha.
Stammens skapelseplats är mycket precist placerad i den lokala geografin: en fördjupning i ett stenblock vid stranden av Elwha River. Dit gick förr unga stammedlemmar – efter en periods solovistelse i vildmarken – för att lära känna sitt öde. Det kallades att göra en vision quest. Idag är skapelseplatsen dränkt under ett av vattenkraftsmagasinen.
– Jag betraktade inte min ungdomsvandring som en vision quest. Men det var nog det närmaste en sådan som någon Elwha gjort på väldigt länge, säger Robert Elofson, som har sitt arbetsrum i stammens högkvarter nära älvmynningen.
Hans öde kom att bli förknippat med älvens. Han är stammens ansvarige för restaureringen av Elwha River.
– Minnet av de vackra källflöderna, tomma på lax, gjorde det lätt att tacka ja till uppgiften.
Arbetet har inte alls bara handlat om det rinnande vattnets biologi, det har i lika hög grad varit en strävan efter att återupprätta ett folks kultur och stolthet. Laxen, älven, folket – allt är ju samma sak.
– Stammedlemmarna var emot dammarna från första början. Men de hade ingen röst.

När Thomas Aldwell steg av ångbåten George E Starr år 1890 hade Port Angeles sexton salooner och 1 300 invånare. Lokaltidningen accepterade både hönsägg, potatis, hö och kålhuvuden som betalning för en prenumeration. En perfekt plats för en ambitiös ung entreprenör sugen på stordåd.
Aldwell gifte sig och byggde ett hus, anlade en fem-håls golfbana och lät hämta ett piano till frun och döttrarna. Men hans största åtagande blev Elwha River som han älskade från första ögonkastet. Han uttryckte sin kärlek på en sann industrimans sätt: genom att ställa den i framstegets tjänst. De två kraftverken i Elwha River är hans skapelser, och när elen väl fanns växte hålan till en industriort: 1914 öppnades världens då största sågverk i Port Angeles och några år senare en pappersmassafabrik som fortfarande är i bruk.
Journalisten Lynda V Mapes skriver i sin bok ”Breaking ground” att Port Angeles välstånd byggdes med strömmen från dammarna i Elwha River, men indianerna var de sista att ta del av framstegen och de första att bära kostnaderna. Inte förrän 1968 fick reservatet rinnande vatten och först tre år senare elektricitet. Långt tidigare förlorade de sin skapelseplats och sitt laxfiske. Även förfäderna var med och betalade, sågverket byggdes rakt ovanpå stammens gamla begravningsplats. När den återupptäcktes och grävdes ut för några år sedan kunde dagens Elwha-indianer se hur pålningen för sågverket hade drivits rakt igenom förfädernas kistor.
1986 tas till sist ett steg i motsatt riktning. Lower Elwha Klallam protesterar mot kraftbolagets ansökan om förnyat tillstånd för dammarna. Naturvårdsorganisationer och nationalparksförvaltningen ställer sig på Elwhas sida, men det krävs ytterligare ett kvarts sekels kamp innan Robert Elofson i september 2011 får uppleva hur rivningen av dammarna inleds.
För honom är det början till slutet av en lång berättelse. För andra är detta upptakten till ett nytt kapitel.

I nordvästra USA där 70 procent av elenergin kommer från vattendragen är en kraftverksdamm inte vilken industrianläggning som helst. Ingenstans är det tydligare än i den mäktiga Columbiafloden, landets största vattenkraftskälla. Floden mynnar i Stilla havet fyra timmars bilväg söder om Elwha River och får älven i Olympic national park att krympa till en dvärg. Columbia är 200 mil lång och avvattnar en yta stor som Frankrike.
Den största dammen i Columbiafloden, Grand Coulee Dam, föddes ur en utopisk dröm under den amerikanska depressionen på 1930-talet. Förverkligad blev den en del av den nationella mytologin. Woody Guthrie besjöng den som det största av världens underverk och en av dammens påhejare sade 1942, strax efter att den stod klar, att om tiotusen år kommer folk att betrakta denna betongklump och säga: här bodde en gång ett mäktigt folk.
I boken ”Northwest passage: The great Columbia River” skriver William Dietrich om vad som hände när den storslagna floden blev föremål för den storslagen drömmen om att ställas i mänsklighetens tjänst. Fjorton dammar byggdes i Columbia och tjugo i den största bifloden, Snake River. När drömbygget var färdigt var floderna inte floder lägre, utan en obruten räcka av vattenkraftsreservoarer vars flöde detaljregleras från datoriserade kontrollrum: ”ett system lika prudentligt och kontrollerat som en engelsk butler”.
Det är den grymmaste av berättelser, skriver William Dietrich. Floden förändrades till precis det som amerikanerna önskade sig men väl där visade den sig ha blivit en besvikelse av ett helt annat slag. Utvecklingen gick helt enkelt för långt. Orörda vattendrag har blivit en större bristvara än elektricitet.
Inte ens den främsta förespråkaren för att riva dammar och restaurera floder, organisationen American Rivers, törs drömma om rivning av Grand Coulee och de andra dammarna i Columbiafloden. I Snake River är det däremot fullt möjligt, säger Amy Souers Kober, kommunikationsansvarig på organisationen.
– Förr tyckte folk att det var en galen idé att ta bort dammarna i Elwha river, men med tiden insåg de att det var förnuftigt. Vi hoppas att samma modell – en dialog i lokalsamhället och en seriös vägning av för- och nackdelar – kan appliceras på fyra dammar i nedre delen av Snake River.
En sådan insats skulle kunna rädda hotade lax- och öringstammar och göra trakten mer attraktiv för turism. Men den skulle försvåra den viktiga pråmtrafiken på floden och innebära att 1 100 megawattimmar klimatneutral elproduktion – nog för att lysa upp hela Seattle – går förlorad. Bara som en jämförelse: de två dammarna i Elwha River producerade 19 megawattimmar.
William Dietrich, författaren till ”Northwest passage” är tveksam till dammrivningarna i Snake river, främst av klimatskäl, även om han i sitt hjärta helst skulle vilja se floden flyta vild och fri.
Restaureringen av Elwha river är han däremot odelat positiv till. Han tror den kan bli en förlaga för liknande projekt i mindre dammar över hela världen, inklusive Sverige.
– Vi människor måste kunna tänka oss något innan vi kan göra det. Elwha gör det möjligt för oss att se framför oss vad en restaurering av en älv innebär.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300