Den-understa-världen300

Fauna & Flora 4/2009 samt i någon bearbetad version i Naturskyddsföreningens årsbok 2011 “Vem ska bort?”
Text: Mats Ottosson

Den estetiske taxonomen

En ny värld öppnade sig när Fredrik Pleijel kom till Tjärnö för första gången.
Havsborstmaskarnas vackra men dåligt kända värld.
Tjugo år har han ägnat åt att bringa reda i deras släktträd, och han är inte färdig ännu.

När Fredrik Pleijel träffar någon för första gången kan han välja.
Om han är sugen på att prata presenterar han sig som marinbiolog. Då blir det bra fart på samtalet.
Säger han att han forskar på havsborstmaskar brukar samtalet självdö rätt kvickt.
Maskar har helt enkelt vissa imageproblem. Havsborstmaskar är inget undantag.
Men allt förändras i ett slag om Pleijel – professor i marinbiologi baserad på Tjärnö marinbiologiska forskningsstation utanför Strömstad – får chansen att visa sina makrofotografier. Då förstår man plötsligt hur man kan lägga årtionden på att försöka trassla ut grenverket i havsborstmaskarnas släktträd. Då förstår man varför han reser över hela världen för att samla nytt material för DNA-sekvensering. Man anar också att det havsborstmaskband av Nationalnyckeln som är under produktion kommer att bli en skönhetsupplevelse. Vajande plymer som hämtade från dansgolvet på Folies Bergère. Vindlande former, märkliga kroppsutskott och överraskande färger.
– Sedan jag började fotografera på allvar kan jag äntligen visa vad jag menar när jag säger att mina maskar är vackra.

De paraderar fram just nu som skärmsläckare på Fredrik Pleijels dator i arbetsrummet på Tjärnö, tillsammans med andra ryggradslösa skönheter från nära och fjärran hav. Det är lite svårt att hålla koncentrationen till fullo på vad Fredrik säger när ett gigantiskt bläckfisköga plötsligt stirrar på en bakom hans vänstra axel. Eller när en särskilt färgstark nakensnäcka pockar på uppmärksamhet (vilket för övrigt är precis vad som är vitsen med de bjärta varningsfärgerna).
Fredrik Pleijel är just hemkommen från en tvåveckorsresa till Bergen i Norge, den här gången inte i första hand för att bedriva forskning utan för att fotografera. Det går inte att komma ifrån, den marina miljön är bra mycket rikare i Atlanten än i Skagerrak. Han kastar en nästan skuldmedveten blick över axeln när han säger det, ut mot den nyinstiftade marina nationalparken Kosterhavet – översvallande rik med svenska mått mätt, men fattig jämfört med de riktiga oceanerna.
– Djur som jag sett en enda gång här får jag upp hur många som helst av utanför norska kusten.
Med sig hem i bagaget har han en handfull prover för kommande molekylära analyser samt ett stort antal bilder av snygga marina organismer.
– Jag måste kunna se att jag kan göra ett bra foto, annars är de inte så intressanta, säger Pleijel.
Men så drar det lite i mungipan.
– Okej, är det sällsynta djur får de vara lite fulare.

Havsborstmaskarna har en färgstark yttre mångfald och en imponerande storleksvariation – från 0,2-millimeters miniatyrer till den flera meter långa, nästan armstjocka och kraftigt käkbestyckade maskart som hittats i Sydneys hamn. Och de är många. Det finns ungefär 10 000 beskrivna arter men Fredrik Pleijel gissar att det verkliga antalet är minst tio gånger så stort. Så fort han dyker i ett tropiskt hav får han upp havsborstmaskar som är nya för vetenskapen. Och när någon gör DNA-studier av en välkänd art visar den sig ofta vara flera distinkta arter med nästan identiskt yttre men artskild genuppsättning.
– Jag skulle kunna ägna resten av mitt yrkesliv bara åt att beskriva nya arter, säger Pleijel.
Havsborstmaskarnas mångfald avspeglas också i deras levnadssätt. De kan vara rovdjur, parasiter eller fridsamma filtrerare. De kan leva på tidvattenstränder och i mangroveträsk såväl som i djuphavsgravarnas elvatusenmetersmörker. De kan sitta fast som krokusar på havsbotten, krypa omkring eller sväva som plankton i havens öppna vattenmassa. Det finns arter som lever enbart på valkadaver på havsbotten (se Fauna & Flora 1/2005), och andra som koloniserat varma undervattenskällor.
– Havsborstmaskar kan inte flyga, de lever sällan i sötvatten och har inte gått upp på land i nämnvärd omfattning. Annars kan de göra allt och – när det gäller sex – lite till.
Det finns sålunda många havsborstmaskar som är simultana hermafroditer, det vill säga hane och hona samtidigt. Andra är sekventiella hermafroditer, det vill säga först hane sedan hona – eller tvärtom. Det finns de som reproducerar sig gång på gång och de som gör det en enda gång – genom att spränga sig själva och släppa ut spermier och ägg i vattnet. Det finns arter som parar sig direkt med varandra, åtskilliga som släpper ut sina könsceller fritt i vattnet och hoppas på det bästa och en hel grupp som har avknoppningsbara frisimmande könsorgan.

Det målmedvetna fotograferandet av havets mångfald är en sentida del av den Pleijelska verksamheten som marinbiolog, en yrkebana vars rötter finns någonstans i barndomen, bland läsminnen från pappas bokhylla och sommarminnen från mammas Frankrike. Doften över tidvattenstränderna. Bilden av kaskelotvalen och jättebläckfisken som slåss på liv och död i Rachel Carsons bok ”Havet”. Harpungeväret han tjatade sig till men inte träffade en enda fisk med under en hel sommar.
– Det visade sig senare att jag har ett synfel på minus åtta. Det tror faan att jag inte fick nån fisk, jag ser skarpt såhär långt, säger han och måttar mellan tummen och pekfingret.
Men att han skulle bli marinbiolog kunde varken han eller någon annan ana då.
– Var jag något, så var jag humanist. Jag läste mycket skönlitteratur, jag ville bli författare.
På en enstaka kurs i naturvård hamnade han dock framför den legendariske föreläsaren Pelle Palm. Han bestämde sig där och då för att bli biolog. När han under en påbyggnadskurs i ekologi kom till Tjärnö förstod han att det måste bli marinbiologi. Dåtidens laboratorium var inte mycket mer än ett pensionat och en träbåt förtöjd vid bryggan. Och så doften av havet, doften av franska tidvattenstränder.
– Det var en ny värld som öppnade sig, jag hade inte haft en aning om hur jäkla mycket som fanns i havet. När jag gjorde mitt doktorsarbete bodde jag härnere, i en oisolerad barack. När det blev riktigt kallt på vintern kröp mössen ner till mig i sängen för att hålla värmen. Då skaffade jag katt.

Idag bor han i ett vackert litet bohuslänskt trähus i stenhuggarnas Krokstrand, inte långt från Tjärnö. Om boksamlingen på arbetsplatsen domineras av speciallitteratur i taxonomi så är det poeten Gunnar Ekelöf som är kung i bokhyllan i Krokstrand. Skivsamlingen är omfattande och – han är ju systematiker – välsorterad. Fransk musik har en egen avdelning, noggrannt sorterad från A som i Amélie-les-Crayons till V som i Boris Vian.
Frankrike är Fredrik Jean-Jacques Pleijels andra hemland. Hans mamma är fransyska och 1999–2004 var han professor på Muséum national d’Histoire naturelle i Paris, en institution så anrik att han fick hålla i sig i skrivbordet för att inte kontorsstolen skulle rulla iväg på de sluttande 1600-talsgolven.
– När jag sökte den tjänsten tog jag på mig slips. Det var lite fegt. Det har inte hänt sedan dess.
Blåbyxor är mer professor Pleijels stil. De förbrukas i en takt av ett par om året, alltid samma märke och samma modell, och bärs i alla väder och de flesta sammanhang. Dosan med grovsnus är den viktigaste accessoaren. En anspråkslös vit pickup tar honom fram och tillbaka längs småvägarna mellan Krokstrand och Tjärnö, fram och tillbaka över den diffusa gränsen mellan arbete och fritid, nöje och nytta, humaniora och naturvetenskap.

Medan merparten av hans kurskamrater blev ekologer valde Fredrik Pleijel taxonomi. Han har två långsiktiga mål. Dels att reda ut släktträdet för ringmaskarna – anneliderna – där havsborstmaskarna ingår. Dels att lösa upp släktgrenarna, eller snarare kvistarna, i de två grupper av havsborstmaskar han valt att specialstudera.
Det skulle kunna innebära en ganska instängd tillvaro bland urblekta maskpreparat i museernas referenssamlingar. Men i Fredrik Pleijels fall har det inneburit resor över hela världen för att hitta taxonomiska pusselbitar; dyk i kalla och varma hav och samlande med bottenskrapor och fjärrstyrda djuphavsfarkoster. Förutom att levande havsborsmaskar är ojämförligt mycket vackrare (och roligare att fotografera) än museernas formalinfauna är resorna också nödvändiga för att få material som kan analyseras molekylärt. I museisamlingarna preparat är organismernas DNA förstört av formalinet.
Såhär efter tjugo års arbete – på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, dess motsvarighet i Paris och på Göteborgs universitet – kan han bara konstatera att det fortfarande är långt kvar till mål.
Han tar ur bokhyllan fram ett exemplar av standardverket Polychaetes som han skrev 2001 tillsammans med en kollega. Boken inleds med ett omfattande träd som beskriver havsborstmaskarnas släktskap.
– Det enda vi nu vet säkert är att det här är fel. Vi bestämde när vi gav ut boken att vi skulle göra en andra upplaga när vi hade ett stabilt annelid-träd . Där är vi fortfarande inte.

Man skulle kunna tro att moderna DNA-analyser enkelt och otvetydigt skulle låta oss bakspåra evolutionen och rekonstruera organismernas släktskap. Och visst har metoden gett vetenskaplig stadga där man tidigare byggde släktskap på ganska lösa boliner. Men enkelt är det inte. De molekylära studierna kan ge märkliga resultat som forskarna inte vet hur de ska hantera. Analyserna placerar ibland djurgrupper där sunda förnuftet säger att de inte hör hemma. Verkligheten tycks vara mer komplicerad än vad de mänskliga begreppen kan hantera.
Särskilt begrepp och system som har flera hundra år på nacken. Fredrik Pleijel tillhör dem som helst skulle vilja förkasta det linneanska hierarkiska namnsystemet och skippa artbegreppet. Inplacerandet av organismer i lådor som man kallar ordningar, släkten, familjer och så vidare är en konstruktion som bara finns i våra huvuden.
– Ta de här grupperna av besläktade organismer, säger Fredrik Pleijel och ringar in två grenar i havsborstmaskarnas släktträd, version 2009.
– En taxonom kan säga att den första gruppen är ett släkte och den andra en familj. En annan taxonom kan säga tvärtom, att den första är en familj och den andra ett släkte. En tredje kan säga att båda är familjer. Och alla har lika rätt.
Pleijel har tillsammans med en kollega skrivit en vetenskaplig artikel där han föreslår ett nytt taxonomiskt system istället för det linneanska. Det leder för långt att här förklara den fulla innebörden, men man kan konstatera att det nya systemet skulle göra slut på de ideliga namnbyten som många organismer utsätts för så snart ett släktträd revideras.
Man kan också konstatera att man inte föreslår slakt av heliga kor utan att få smisk på fingrarna.
– Jag fick hotbrev efter den där artikeln, säger Fredrik Pleijel och ler fromt.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300