Den-hemliga-skogen300

Den hemliga skogen

Udtja – ett okänt land av skog och myr lika stort som Blekinge.
Här lekte Sverige atombomb på femtiotalet.
Här växer gammelskogarna i lä bakom militära avspärrningar.

Det är tyst i Pietseskaite. Tyst, stort och rymligt. Det är glest mellan stortallarna, långt mellan hjärtslagen. En grovstammig tallurskog som denna – opåverkad av såg och yxa sedan urminnes tider – har sitt eget långsamma tempo. Den är med mänskliga mått nästan tidlös. Ett vant öga kan se att det är juni, men inte vilket århundrade eller årtusende.
Det ska mycket till för att ruska om naturfotografen Tor Lundberg. Han är född och verksam i Lappland, han har sett mer skog än de flesta. Men nu är han knäsvag.

– Sådana här skogar finns det bara på några få ställen i landet. I Muddus, och knappt ens där. De här tallarna, du vet, först står de i trehundra år som levande, sen i trehundra år som torrfuror. Och sedan kan de ligga hundrafemtio år som lågor på marken. Det är såna djävulska omloppstider.

Markens mossor och lavar är målade i akvarellådans alla jordfärger, och några till. Veden i de silvergrå torrfurornas stammar är vriden i spiral av någon sorts växandets egen centrifugalkraft. I denna säregna skulpturpark kan man gå länge och se urskogsordlistans glosor i verkligheten: Torrakor (döda stående träd), lågor (döda liggande träd), tickor (vedsvampar).

Pietseskaites tallmoar ligger i Udtja Tjavelk, Udtja i dagligt tal, ett 1500 kvadratkilometer stort skogs- och myrlandskap som ligger bakom lås och bom mellan Pärlälven och Pite älv i Lappland, avlyst av Försvarets Materielverk och förbjuden mark för allmänheten sedan drygt fyrtio år.

Hur stort 1 500 kvadratkilometer faktiskt är förstår vi när vi en stund senare står på toppen av berget Tjåkapuouta en mil åt nordväst, och ser molnskuggorna jaga varann över Tjåkapes vida myrland i öster medan åskblå regndraperier hänger över bergstopparna i nordväst och solfläckarna vandrar över Pietseskaite i söder. Synfältet är stort nog att rymma många sorters väder samtidigt, ändå är det inte stort nog att omfatta hela Udtja.

Någonstans bortom synranden löper gränslinjerna som inringar området. Det är dels den gräns som sedan 1965 markerar avlysningen av Robotförsökplats Norrland, RFN, där svenska och utländska förband och även en del civila kunder testskjuter robotsystem och provar bemannade och obemannade luftfarkoster. Dels är det den nyare civila gränsen (i stort sett identisk med den militära) kring naturreservatet Udtja, instiftat trettio år senare. Dels är det gränsen kring Udtja sameby som till stor del ligger inom robotfältet.

Däruppe på Tjåkapuouta förstår man vad ett skogslandskap är. Det obrutna intrycket, avsaknaden av kalhyggen – det här är någonting helt annat än det illa ihopsydda lapptäcke av avverkningar och ungskogar som breder ut sig i större delen av landet. Det här är på riktigt.

När länsstyrelsen instiftade naturreservatet Udtja skrev man att ”detta milsvida mörka skogsland är fortfarande oberört och urvilt”, och måste betraktas som ett av Norrbottens mest värdefulla områden. Att det ändå är så okänt beror förstås på att det inte är öppet för allmänheten, att besökare måste söka specialtillstånd från RFN, som vi gjort. Hade Udtja inte varit så få förunnat hade det nämnts i samma andetag som Muddus, Sjaunja och Sarek. Frestas man att tro. Men i själva verket förhåller det sig nog precis tvärtom. Om Udtja inte hade varit avlyst hade även detta varit en dussinskog. Då hade timmerbilar kört de grova gammelskogarna till sågverk och massafabriker för länge sedan. Avspärrningarna har räddat ett unikt och helgjutet skogslandskap som ger en glimt – inte av skogen före människan – men av skogen före motorsåg, skördare och skotare. Skogen där furorna växte i trehundra år och dog i trehundra, där vältrampade stigar löpte mellan nybyggena och där människorna visste precis hur man lever i och av skogen; hur man flätar sitt skohö, timrar en laxknut och fördriver myggen med pyrande björktickor.

De rostiga blindgranater som ligger strödda över Tjåkapuotas topp (som fungerar som målplats för flygburna automatkanonskjutningar) är ett slags växelmynt i den transaktionen. De symboliserar den lösen skogarna har fått betala för att finnas kvar i näst intill orört skick. Samma sak med den sönderskjutna stridsvagn som står i en grusig sluttning hundra meter bort och de enstaka skärvorna av förvriden plåt man hittar här och där (men förvånansvärt sällan) i skogen.
Priset kunde ha blivit mycket högre än så. Exakt hur högt förstår man ett par mil längre norrut, vid en liten cirkelrund tjärn i kanten av en myr. En gång var denna oansenliga tjärn ett av landets hemligaste hål i marken. Foajaure kallas den skämtsamt i den lilla skara av invigda som vet att den finns. Jaure efter det samiska namnet för sjö. Foa efter försvarets forskningsanstalt, FOA.
Det var dom som sprängde bomben.

Bror Erik Karlsson ser betydligt yngre ut än sina 86 när han, i jeansjacka och med fikaväskan under armen, dirigerar oss mot provplatsen längs grusvägar där björnspåren är färskare än bilspåren. Under de år då den svenska regeringen ännu övervägde att göra Sverige till en kärnvapenmakt, var han med och apterade två sprängladdningar som ännu är oöverträffade i storlek i svensk historia. De sprängdes här i Udtja för att härma sprängkraften i en mini-atombomb.
Men Bror Eriks Karlssons rötter i området är djupare än så. Han föddes i nybygget Nausta, en liten glänta med fem små gårdar mitt i området.

– Snön ligger fortfarande på Naustapuouta, ser jag. När jag var liten brukade vi ta med fika på midsommarafton och koka kaffe däruppe på toppen. Gammalt folk också. Sen när jag blev mer vuxen ville man inte vara kvar i Nausta på midsommar, då tog man på gymnastikskorna och sprang över skogen till Tårrajaur. Två timmar tog det. Det var lite mer än två-och-en-halv mil. Tre berg skulle man över.

Inte visste man då, när Bror Erik var barn, att nybyggarnas tid i Udtjas skogar var på väg mot sitt slut. Paradoxalt nog gick det an att leva där så länge man levde isolerat i väglöst land, så länge byn var mittpunkten i sitt eget universum.

– Vi hade smör, ost och mjölk och vi hade fisk till överflöd i alla kulörter. Inte märkte vi att vi saknade något.
På sommaren slog man myrar och ranningar, och ibland var det så blött att man fick gå på skidor för att inte sjunka. Eller så tog man ett par rejält utslitna näbbkängor med så stora hål att vattnet rann ut lika fort som det rann in.
Hösten 1936, när han var fjorton, började Bror Erik i skogen.

– 1939 förstår du, då högg vi här i skogarna. Slipers, åtta komma fem tum. En del tallar nådde man inte igenom ens med en 39-tums svans.

Det var samma år som familjen lämnade Nausta och flyttade till Tårrajaur, 2,5 mil och flera årtionden närmare resten av samhället. Det var som i resten av de svenska fjällnära nybyggarbygderna: ju närmare omvärlden kom, desto längre ut i periferin kände nybyggarna att de bodde. Att vägen kom till väglöst land gjorde inte att det blev lättare att bo kvar, det blev svårare. Vägen ledde bort, inte till.

I början av femtiotalet dök militären upp i Udtja och bröt väg med bandtraktor rätt ut i skogen ditlockade av de obrutna vildmarkernas löfte om diskretion. Det gav jobb åt händiga lokala förmågor som Bror Erik som målade baracker, gjöt betongfundament eller hängde i repstege under en helikopter och röjde landningsplatser med yxa.
1956 var det så dags för Sverige att ta ett första steg mot innehav av egna taktiska kärnvapen. En trotylbomb så stor att den skulle motsvara en sjundedel av en liten atombomb skulle sprängas i Udtjas skogar, nära Nausta by. Från denna smäll skulle man kunna dra slutsatser om hur en riktig atombomb fungerar utan att behöva utsätta sig för radioaktivitet.

Vi är framme. Vi parkerar bilen på en liten grusås invid en myr. Grå moln speglar sig i Foajaures vatten.
Man började med en liten laddning. Sedan ökade man laddningens storlek till fem ton, och därpå var det dags för storsmällen, den som gick under kodnamn Sirius.

– De backade upp med en lastbil lastad med trotyl i sexkilosburkar, och vi bildade langarkedja.
Till slut hade man, enligt Bror Erik Karlsson, staplat 56 ton sprängämnen i en enorm hög. 61 ton enligt Wilhelm Agrells bok ”Svenska förintelsevapen”. Hursomhelst, en jävla smäll blev det, som Bror Erik uttrycker det. Ett stort eldklot steg mot himlen och vidgades till ett svampmoln och i marken bildades ett väldigt och sedermera vattenfyllt hål. Foajaure.
– Det var många i trakten som funderade över det där svampmolnet, en kvinna bra långt neråt Vidsel hade sett det.
1957 års bomb, kallad Vega, placerades i ett 14 meter högt torn, efter förebild från de amerikanska provsprängningarna. För att studera tryckkraften från bomben placerades mängder av militär materiel kring laddningen, allt från utrangerad radioutrustning och ammunition till J29-flygplan och en Centurion-stridsvagn. Samt kaniner. Levande kaniner, i nedgrävda masonitlådor på olika avstånd från bomben.

– Det sprang kaniner överallt efter smällen. De blev obducerade sen, av en från Stockholm, vi kallade honom Kanindoktorn.

Samtidigt som Vega sprängdes hade FOA börjat planera för ett fullskaleprov – en riktig kärnvapensprängning. Man räknade med att det skulle kunna ske hösten 1964 eller 1965, i en öde trakt någonstans i Sverige. En sådan som Udtja. Men innan så skedde lades frågan om en svensk atombomb i malpåse av Tage Erlander och 1968 avskrevs den för gott. Foajaure blev en parentes, en bit svensk nittonhundratalshistoria vid vars strand vi står tillsammans med en som var med. Och som gärna berättar. När vi hittar ett av de äggformade skyddsrummen i en vägkant blir han riktigt full i skratt. ”Det där jävla ägget”, säger han och garvar.
Det blir svårare sen, när vi åker till barndomsbyn.

Han säger det redan på vägen mot Nausta:
– Jag har lätt å bli ledsen när jag kommer tillbaka.
Nybyggarbyn evakuerades när området avlystes 1965. Byggnaderna sågades sönder och brändes upp, av bostadshusen står bara Petter Huvva Pålsson Pavvasson Piraks stuga kvar, brädslagen och förvandlad till militärt fritidshus. På Bror Eriks barndomsgård återstår blott höladan till vinterladugården, där RFN-personal nu förvarar sina fina skotrar, rejält nedskitna av ladusvalorna som flyger ut och in genom en öppning i timmerväggen.
Bror Erik gör ett 360-graders svep runt den forna gårdsplanen, återkallar minnet av de andra byggnaderna på gården och indirekt det liv som levdes i och kring dem. Det blir en lång lista: vinterladugården, stora båthuset, smedjan, jordkällaren, bagarstugan, två häbbren, en kornlada, stall-ladan och stallet, en kornlada, ett lapphäbbre, själva stugan, brunnen, fårhus och hölada samt en stor vedbod.
– Har jag glömt något?
Bror Erik Karlsson ser sig omkring. Ögonen grumlas, och det är inte starr, det är minnen.
– Jag tror säkert att jag hade velat bo här nu, om jag hade kunnat. Allting var så fritt här, inget var bestämt.
– Nähä, vars fan var jag nu … Jo!
Och så fortsätter han berätta om den värld som inte längre är, om Amund i granngården som inte hade häst utan handdrog veden från skogen på vintrarna och som ordnade grammofondans för ungdomarna och tog betalt 25 öre per låt; om hästen som blev ihjälbiten av myggen; om getaren Sara Norssa som fick tuberkler och for till Skåne på sanatorium.
– När hon kom tillbaka hade hon glömt svenskan, hon kalla potatis för pantoffler.

Efter ett besök i Nausta kan man få intrycket av att robotfältet konserverat en levande natur, till priset av en utslocknad kultur. Men den bilden justeras när vi reser ännu djupare in i Udtja, till den samiska bosättning som bär samma namn som området i stort. Det är en resa jag läst om, men då gjordes den i en annan tid och under andra förutsättningar:
Samma år som Bror Erik Karlsson föddes, 1922, kom två underliga vandrare med tung packning längs stigarna till Nausta by. De inkvarterades över natten och mor i stugan ringde och förvarnade folket i Udtja by som var nästa anhalt på gästernas vandring: ”Dem är såna där náturforskare. Dem fotograferar fåglar och så där.”
Vandrarna var författaren Carl Fries och en god vän, lockade av ryktet om den mångmila ödemarken och de okända skogslapparna som aldrig gick till fjälls med sina renar.
Två år senare kunde man läsa Fries berättelse om ”Skogslapparnas land” i STF:s årsbok:
”Natten var förbi när vi fortsatte mot Udtja. Den sista dagsleden blev sugande lång. Allt vidare bredde sig myrarna. Stigen var ej längre spångad; vi sjönko ibland till knäna i sumpmarken /…/ Mot kvällen hälsade oss Udtjas hundar, och en stund senare voro vi inkvarterade i vinterstugans kammare hos den gamle Teilus, huvudmannen för byns lappar…”.”
Nu åker Tor och jag samma sträcka på en halvtimme, och hälsas till Udtja by av hammarslag. Det är Robert Teilus, brorsbarnbarn till gamle Lars Teilus, som ligger på taket till ett häbbre med en låda spik.
Hans pappa Alf är där också, samt Alfs kusiner Nils-Henrik och Elsa Teilus, alla över åttio. Till vardags bor de i Kåbdalis, men igår flyttade de ut för sommaren. Och idag kom grannarna, som de kallar dem. Myggen. Jag tar ett tag åt nacken med myggstiftet och frågar Alf Teilus om han vill ha. Han skakar på huvudet. Han nyttjar inte.
– Det är värst de tre-fyra första dagarna, sen vänjer man sig.
I utomståendes ögon är renskötsel liktydigt med renhjordar i årlig vandring mellan vinterbeten i skogslandet och sommarbeten på kalfjällets fria vidder. Sådan är den gängse bilden. Men det finns samebyar som sedan gammalt håller sina djur i skogen året om. Som avvikare från normen lever skogssamerna ett liv i skymundan, och inga lever mer i skymundan än dem i Udtja sameby, som har sitt sommarviste och en stor del har sitt renbete innanför robotfältets gränser.
När robotfältet spärrades av och nybyggena utrymdes gjordes en överenskommelse med skogssamerna. De fick fortsätta bedriva renskötsel och bo kvar i Udtja by om de i gengäld utrymde området på kort varsel när RFN:s övningar så krävde det. Idag ser de tillbaka på överenskommelsen med jämnmod.
– Första tiden var jobbig, man var tvungen att anpassa sig, det kändes som ett intrång i ens personlighet, säger Alf Teilus.
Å andra sidan fick man ett väl utbyggt och av kronan finansierat nät av grusvägar, och hänsynen är ömsesidig. RFN anpassar sitt schema efter kalvmärkningar och renskiljningar.
– Först var det lite sisådär, det var folk söderifrån som bestämde och de hade inte nåt begrepp om renskötsel. Men nu fungerar det bra, säger Nils-Henrik.

Att komma från Nausta till Udtja är en befrielse. Ett skogslandskap där skogens människor är undanstädade är – hur imponerande själva skogarna är – ändå ingen riktigt levande landskap. När Bror-Erik Karlsson återvänder till Nausta lyser minnena upp en kort stund, men annars är den platsen stum. I Udtja by finns levande människor och därmed levande minnen. Och som ett yttre tecken på denna levande kontinuitet står alla de grånade timringarna där, de karaktäristiska skogssamiska timmerkåtorna (rágnogoahte ) och häbbren på fyra ben (ájtte)som har restaurerats på ett sätt som ger kulturvårdarna på samemuseet i Jokkmokk gåshud av vällust. Alf pekar mot ett av häbbrena. Därinne har hans syster samlat lite gammal bråte, säger han. ”Hon är ju kulturell av sig.” Själv försöker han se ointresserad ut men snart stoppar han in huvudet och pekar på ett av de gamla föremålen.
– Ser du björnspjutet? Farfars far stack en björn med det.
Elsa Teilus minns kvinnoarbetet med korna, fåren och getterna.
– Man älskade ju att sova när man var ung. Det var en pina när mamma väckte en och korna skulle ut i skogen. Sen kom de tillbaka till sommarladugården på kvällen när de ville bli mjölkade. Tala om ekologisk mjölk!
Kanske är skogssamerna de människor i hela Sverige som lever i starkast förbund med skogen. De lever och färdas ı skogen, inte kring den, även om man numera inte skidrar och går till fots utan åker skoter och fyrhjuling. Och de kan sina marker, sina jättetallar.
– Här finns en, säger Alf och pekar på kartan. Den är fyra å tjugo runt om, jag mätte han med kastlinan. Den är lätt att finna, när man vet om den.
Och det viktigaste av allt har förblivit oförändrat. Renarna är det nav som tillvaron kretsar kring. Än så länge.
– Jag törs inte sia om framtiden, säger Robert Teilus. Jag har fyra pojkar, men det är osagt om någon av dem vill ta över.
När mobiltelefonen plötsligt ringer får Robert dock bråttom att åka de tio milen till Älvsbyn för att hämta sönerna. Samtalet var från Tuorpon, grannsamebyn. De håller kalvmärkning ikväll vid Naustadammen, och renar vet inte av några gränser, en del Udtja-djur brukar alltid förena sig med grannbyns.

Hjorden kommer norrifrån in genom öppningen till gärdet, pådrivna av helikoptern som far som en ilsken jättebroms över myrlandet. Lugnt och stillsamt, utan panik, rinner renhjorden in i inhägnaden som stängs när alla är inne. Hägnet är runt som ett dansgolv, som en rotunda. Kvällen fylls av grymtandet från djupet av renstrupar och det typiska klickandet från klövarna, som klappret från miniatyrkastanjetter. Runt, runt rör sig djuren, motsols, alltid motsols. Ingen för, alla följer.
Renskötarna står stilla, ögonen fixerade på djuren. Robert Teilus och hans söner är där, Nils-Henrik också, och Alf med sitt onda ben. ROOOBERT, ropar han med tordönsröst när han ser en omärkt kalv i sällskap med en vaja med egna renmärket. Och Robert kallar i sin tur på äldste sonen. Ut med spöet och in med snaran under ett bakben. Det liknar fiske mer än jakt. Omkull med kalven och ner på knä. Floden av renar delar sig runt renskötaren och kalven som vatten runt en sten, aldrig att det blir en kollision.
Renflocken är inte så stor, efter ett par timmar är kalvarna märkta. Omärkligt övergår det hela i en social tillställning, man står lutade mot spöna, skjuter upp kepsen i pannan, snackar. Renarna stillnar, bara myggorna dansar.
Det är mindre än en vecka kvar till midsommar. Det har blivit sen kväll och mörkret faller inte alls över skogarna och människorna i Udtja Tjavelk.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300