Den-svenska-tundran-tinar300

Sveriges Natur 4/2010
Text och illustrationer: Mats Ottosson

Den svenska tundran tinar

Hösten har kommit till landets frusnaste hörn. Palsmyrar och dvärgbjörkshedar sprakar.
Tavvavuomas vidöppna landskap känns evigt, men framtiden är oviss. Permafrosten i den svenska tundran tinar inför forskarnas ögon.

– Jaha. Är du redo?
Britta Sannel ligger på knä på palsmyren med anteckningsblocket berett. Jesper – make och för tillfället även forskningsassistent – lägger GPS:en brevid det blivande borrhålet och börjar läsa upp koordinaterna: Nord sextioåtta, tjugosju, sjuhundraett …
På vanlig svenska betyder det: väldigt långt norrut. Det här är det svenska arktis, vårt eget Ultima Thule. När Jesper Sannel fattar släggskaftet och börjar slå tränger det hemmagjorda borrstålet lätt ner genom torven den första halvmetern. Sedan är det stopp. Därunder är det permafrost, is som aldrig smälter.
Det är nu det verkliga arbetet börjar. Slag för slag, millimeter för millimeter ska röret tränga ner i arkivet av djupfryst torv. Borrkärnan som hämtas upp ska Britta Sannel ta hem till Stockholms universitet. Tillsammans med de temperaturmätningar hon bedriver strax intill ska borrkärnan berätta om palsmyrens uppkomst och inre liv.
I värsta fall kommer mätningarna också att följa dess fall.
För även om studierna inleddes så sent som häromåret har man förstått en sak redan nu. Permafrosten är alldeles för varm för att garantera den här märkliga naturtypens överlevnad.

* * *

Sveriges frusnaste hörn är ett folkfattigt landskap av myr och lågfjäll som alltid kommer sist i alla kartböcker. Det sträcker sig genom väglöst land, norr om all barrskog, upp mot Treriksröset. Mitt i denna vidsträckta geografi ligger myrlandskapet Tavvavuoma. Få utsocknes är bekanta med området, de sörlänningar som känner till det tillhör med stor säkerhet någon av kategorierna flugfiskare eller fågelskådare.
Flugfiskepionjärer som Carsten Lorange och Hans Lidman har dragit legendariska storöringar och tvåkilosharrar ur Lainioälvens tillflöden och trampat upp drömspår längs deras stränder. Fågelskådarnas längtan hit är inte så olik flugfiskarnas. Det är drömmar om det orörda som ger Tavvavuoma dragningskraft; drömmar om det svårfångade. Jätteöringens vak. Fjällugglor och myrspovar, dvärgbeckasiner och blå kärrhökar.
Och där kommer plötsligt en kärrhökshane över palsmyren, blek blå i färgen som ett par riktigt urtvättade jeans. Den rör sig på lätta vingar över palsarna – de upp till sju meter höga och ofta tjugo meter långa torvkullar som ger området dess märkliga karaktär. Kullarna är överdragna av ett mångfärgat skikt av lavar, mossor och bärris som på sina ställen spricker upp och blottar torven i palsens inre, mustigt brun som riktigt kakaorik choklad.
De mjukt formade kullarna framstår nästan som levande. Det är ingen slump att Britta Sannel använder ordet embryon om små förstadier till palsar. Eller att de ofta jämförs med limpor av jäsande deg. Liknelsen är inte så dum. Och om palsen är en limpa, är det kölden som är jästen.
Processen börjar där terrängen av någon anledning höjer sig en smula över den platta omgivningen. Där bildas en vindblotta i snötäcket under vintern, och när marken är bar tränger kylan lättare ner. På sommaren är det tvärtom: torven i den lilla kullen är lite torrare än i omgivningen och isolerar bättre mot sommarvärmen vid markytan. Och så fortsätter det år efter år. Två samverkande processer öppnar famnen mot vintern och skyddar mot sommaren. Med tiden bildas en liten islins i torven (ett embryo, om man så vill) som drar till sig vatten från omgivningen, växer och skapar en allt kraftigare frosthävning.
När palsen nått mogen ålder kan den överjästa jättelimpan börja spricka upp och värme tränger då ner genom torven, islinsen smälter och hela köldbygget kollapsar. Resultatet blir en sänka, ibland till och med en vattenfylld palsgöl. Kunde man snabbspola århundradena skulle man se kullarna höja sig och sjunka ihop, vattenytorna öppnas och slutas. Det är detaljerna i denna levande dynamik som Britta Sannel försöker kartlägga.

* * *

Jesper Sannel släpper släggan och Britta lägger ifrån sig anteckningsblocket. De blir stående och följer den blå kärrhöken med blicken tills den försvinner. Sedan är de igång igen. Varje gång stålröret dras upp följer det med en bit frusen torv – inte olik perfekt avföring.
– Det luktar ungefär så också, säger Britta.
Hon skär upp torven i centimetertjocka skivor som noggrant förpackas och märks. Med jämna mellanrum spanar hon efter en lucka mellan molntrasorna. En envis regndroppe hänger från nästippen.
Annat var det vid första besöket sommaren 2004 när Britta och hennes handledare, professor Peter Kuhry, vandrade tre mil i trettiogradig värme på jakt efter en provtagningsplats, simmade över jokkar och fäktades med moln av mygg.
– Det var en chockartad introduktion. Men sedan dess har den här platsen blivit som ett gift för mig, jag är beroende av att komma hit några gånger per år.
I år blev resan en familjeutflykt. Jesper har tagit ledigt från jobbet som sjökortsritare för att assistera. Martin, 9, och Malin, 11, spelar sänka skepp i tältet några hundra meter bort medan regnskurarna drar förbi och föräldrarna stångas mot permafrosten.

* * *

Redan första gången Britta Sannel mätte temperaturen i marken här märkte hon att den låg mycket nära noll, vilket var flera grader varmare än man kunde förvänta sig av en plats såhär långt norrut och såhär högt över havet.
– Att permafrosten är så varm är väldigt anmärkningsvärt.
Men samtidigt stämmer det bra med mönstret runt hela norra halvklotet, säger hon. I Abisko har man exempelvis kunnat följa hur permafrosten tinat i myrarna.
Britta Sannel betonar att mätserien i Tavvavuoma ännu är för kort för att kunna visa förändringarna svart på vitt. Slutsatsen att permafrosten håller på att tina drar hon indirekt – det måste helt enkelt ha varit kallare förut, annars hade palsmyren aldrig bildats.
Hon betonar också att mätningarna som sådana inte säger något om orsaken till den stigande temperaturen: om den är naturlig eller vållad av människans fossilbränsleutsläpp. Men en sak är säker: tinar myrarna förstärks klimatförändringen ytterligare. Kol som legat bundet i marken blir tillgängligt för de naturliga nedbrytningsprocesserna och metangas (en mer än tjugo gånger kraftfullare växthusgas än koldioxid) frisätts till atmosfären. Det finns uträkningar som visar att det runt hela norra halvklotet finns 280 miljarder ton kol bundet i frusna torvmarker, så tillskottet kan bli mycket stort.
När regnet till sist upphör och en dubbel regnbåge välvs över myrlandet har Jesper och Britta nått 154 centimeter ner i permafrosten. Det får räcka för idag.
I solnedgången är himlen molnfri och temperaturen sjunker mot noll. Det ångar om andedräkten när familjen Sannel står utanför tälten och borstar tänderna. Den annalkande natten är en mäktig resonanslåda för myrlandets avlägsna ljud. Man blir stående stum.
– Lyssnar du också på sångsvanarna? viskar Martin.

* * *

Nästa morgon fortsätter Britta och Jesper neråt i samma borrhål – med växande oro. Stålröret är bara drygt två meter långt, om det inte når ner till marken under torven är arbetet förgäves. Man måste ha en fast punkt att nollställa mätseriens tideräkning mot, och den fasta punkt som finns här är den nakna sandbottnen som markerar istidens slut för 10 000 år sedan. Når man inte ner dit kan man lika gärna tömma alla påsarna med prover här på myren: då innehåller de ingen information, bara torv.
Röret dunkas allt djupare ner genom årtusendena. Allt mindre rör sticker upp. Allt mindre hopp återstår.
Det är som regisserat av Hollywood. I det näst sista torvprovet finns några sandkorn. Hoppet tänds. Och så i det allra sista provet, när bara centimetrar av stålröret återstår ovan jord, når de botten. Sand.
Efter två meter och tio tusen år av har de nått de dånande isälvarnas landskap, tideräkningens gryning för Tavvavuomas myrar.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300