Djur slutar aldrig att fascinera mig (Marie Dacke)

Marie Dacke är professor i sinnesbiologi och ägnar sin tid åt att försöka förstå varför djur gör som de gör. Hennes mångåriga forskning om den bajsbollsrullande dyngbaggens inre kompass har gett henne världsrykte.

– Vi måste upp!
Ropet skär rakt genom det sydafrikanska nattmörkret på den ensligt belägna fältstationen. Marie Dacke, professor i sinnesbiologi (en av två med den titeln i världen), har vaknat till och genom tältets nätfönster upptäckt att det är mulet väder. Äntligen! Efter tre veckor med snudd på outhärdligt heta dagar och påföljande stjärnklara nätter är det fyra personer starka forskningsteamet ur sängarna på nolltid. De vet precis vad de ska göra och de vet att de måste vara snabba. Molnen kan skingras snabbt. Pannlampornas ljussken fladdrar hit och dit i mörkret när kollegorna småspringer runt och fixar vad som måste fixas. Någon bygger upp teamets försöks-arena, en annan hämtar anteckningar från tidigare försök, timer och ljusmätare. Ytterligare en person har hedersuppdraget att väcka dyngbaggarna, huvudrollsinnehavarna denna natt, och ge dem färsk dynga för att de ska komma igång. Snart är baggarna i farten med att göra matsäck – de rullar bajsbollar.
Året är 2011 och Lundaprofessorn är mycket nära en av sina största upptäckter i karriären.

Marie Dacke har i över femton år lett en internationell forskargrupp som studerar insekters syn och sätt att navigera – deras inbyggda kompasser. Teamet spenderar sex till åtta veckor i Sydafrika varje år för det är där de bajsbollsrullande dyngbaggarna finns till vardags.
– När vi började hade vi ingen aning om hur fantastiska de är, säger Marie.
Det är den nattaktiva Scarabaeus satyrus det i första hand handlar om. Den skaffar mat genom att flyga till en hög med färsk spillning, skrapar där ihop dynga till en rejäl boll och rullar sedan snabbt kutande på frambenen iväg den baklänges för att gräva ner eller äta upp den ett par meter bort från konkurrenterna. Det är en smart strategi för den som vill ha maten ifred.
Det märkliga och unika med den bajsbollsrullande dyngbaggen är att den såväl i dagsljus som mörker rör sig i en rak linje bort från högen med spillning. Hur är det möjligt?
Marie och hennes kollegor har visat att den håller kursen genom att läsa av himlen.
I dyngbaggens hjärna – stor som ett riskorn – finns ett slags himmelskompass som aktiveras så fort den har en bajsboll framför sig. Dagtid är det solen och vinden som styr den, på natten är det månen. Kompassen fungerar vid full-, ny- och halvmåne, men kan också ta hjälp enbart av det så kallade polariserade ljuset från sol och måne (ljusmönster på himlen som inte människan kan se). Så här långt är dyngbaggen det enda djur som man vet kan avläsa månens ljusmönster.
Men de små krabaterna hade förbryllat forskarna genom att i nattliga försök rulla rakt även helt utan månljus. Höll de riktningen med hjälp av avlägset ljus från eldar eller andra riktmärken i omgivningen?
För att ta bort alla sinnesintryck från sidorna fick de sydafrikanska baggarna rulla sina bajsbollar på en rund skiva med en meter höga väggar. De rullade rakt ändå.
– Den enda rimliga slutsatsen var att de använde stjärnorna, säger Marie.

Denna molniga natt 2011, utan vare sig mån- eller stjärnljus, ska hypotesen testas.
Bagge nummer ett kan inte rulla rakt. Inte nästa heller. Och inte nästa. Himmelskompassen fungerar helt enkelt inte utan ljusintryck från himlen.
Efter detta återstår bara en sista koll: forskarna (helt slut efter tre veckor med nattliga försök), dyngbaggarna (pålitliga som vanligt), färsk kodynga (ett måste) och allt annat som behövs flyttar in i den mörka, vindstilla och tysta miljön i planetariet i Johannesburg. Där kan forskarna tända och släcka enstaka stjärnor, ja hela Vintergatan om de vill. För att dyngbaggarna inte ska kunna se den konstgjorda men verklighetstrogna natthimlen i taket på planetariet sätter forskarna på dem miniatyrkepsar, vilket enligt Marie Dacke fick dem att se ut som mycket små pokerspelare.
Till priset av att hela planetariet luktar kodynga dygnet runt (även på dagarna när det är öppet för besökare) och några skrattanfall inför utmattade forskares oväntade insomningar på märkliga ställen vid minsta paus kan Marie och kollegorna fastställa något som aldrig fastställts förut: djur använder Vintergatan för att navigera.
– Det var en av de mest minnesvärda stunderna i min forskarkarriär, säger Marie Dacke.

Marie Dacke växte upp i skånska Löddeköpinge och samlade på djur redan som liten. När hennes två högt älskade kaniner Tarzan Apollo den förste och den andre togs av ett större rovdjur – kunde det vara varg? – när Marie var i tolvårsåldern kom experter från Lunds universitet hem till familjen för att tyda spåren. Det var hennes första kontakt med djurforskare.
– Jag minns att alla var män och att flera hade skägg, säger Marie.
Under en sex månaders djurskådarresa i Australien direkt efter gymnasiet insåg hon att det var biolog hon skulle bli. I slutet av utbildningen fick hon upp ögonen för sinnesbiologin. Examensjobbet handlade om hur stenhuggarspindeln (Drassodes cupreus) navigerar med hjälp av ljusmönster på himlen och förtjänade henne en artikel i den ansedda vetenskapstidskriften Nature. Karriären satte fart direkt.
Som professor i Lund arbetar hon för tillfället med olika arter av dyngbaggar, skorpioner, myror och humlor i navigationslabbet. Tjugo års grundforskning har bland annat lett till tillämpningar på enkla men driftsäkra styrsystem för robotar, men än finns mycket kvar att klargöra.
Hon undervisar och handleder studenter och – inte minst viktigt – sprider information om sin forskning till allmänheten, bland annat genom att regelbundet medverka i Studio natur på SVT, då och då i P1:s Naturmorgon och varje år i en populärvetenskaplig biologishow för högstadiebarn (sedan tio år tillbaka). Hon har dessutom vunnit tävlingen Forskar Grand Prix, ett slags ståupp-biologi-tävling, där det handlar om att på bara några minuter berätta om sin forskning.
Men det är fältresorna till Sydafrika som Marie håller högst när det gäller jobbet.
– Det är primitivt men underbart, säger Marie. Jag älskar det!
Under femton år har hon och kollegorna hunnit skapa vissa vanor, exempelvis när det gäller uppsökandet och infångandet av de stora bollrullande dyngbaggar som de oftast använder vid försöken. När mörkret fallit kör de en fyrhjulsdriven bil ut på en kofarmares ägor. Bilen stannas på lämplig plats, lämnas med vidöppna dörrar och ”Abba Gold”-plattan på högsta volym i högtalarna. Detta för att forskarna ska hitta tillbaka till utgångspunkten efter väl förrättat värv. Sedan sätter alla på sig pannlampor med rött ljus (för att inte locka flygfän, men ändå se själva) och sprider ut sig i markerna för att leta dyngbaggar. ”Satyrus!” skriker man när man hittar en.
– Minst hundra individer måste vi ha, säger Marie. Det kan gå på en natt men ibland är det en kamp på flera veckor, det är väldigt väderberoende.
Fältförsöken sker under den sydafrikanska sommaren. Värmen dagtid kan vara obarmhärtig, +40 grader i skuggan när det är som värst. För att skydda sig mot solen klär sig alla i långärmat, hatt och heltäckande skor. Hinkar med vatten står utplacerade här och där; att slänga vatten på sina kollegor är allmänt accepterat, ja faktiskt välkommet. Det händer att man jobbar i blöta kläder för svalkans skull. Men det finns mer än solen att akta sig för: giftormar och skorpioner bor också här.
Nattetid går giraffer, vårtsvin, piggsvin och gnuer genom eller förbi utanför lägret ibland. Apor och möss gör rackartyg och stjäl mat när de får chansen.
Ungefär så har det sett ut i femton år.
Men inte 2020. I år är resan till Sydafrika inställd på grund av corona-viruset.
Något annat är annorlunda också. Hon har under året kommit ut med sin första populärvetenskapliga bok: ”Trädgårdsdjur” (Roos Tegnér 2020, medförfattare Låtta Skogh).
Den är resultatet av ett av hennes fritidsnöjen: att försöka locka så många djur som möjligt till trädgården kring huset i Borgeby, nära Bjärred. Boken full av hennes och Låttas foton samt fakta och tips om hur man får fler vilda grannar. I april nästa år kommer en bok om igelkotten, en av hennes favoriter bland trädgårdsdjuren.
– Det är ett ständigt utforskande. Jag gillar ju att titta på djur, de slutar aldrig fascinera mig.