Drabbad av den vilda trädgården

Ja, den biologiska mångfalden bjuder in sig själv i trädgården, vare sig vi vill eller inte. Berikar. Och komplicerar.

– Det känns skönt att släppa kontrollen ibland och se vad som händer, säger Gabriella Dahlman, trädgårdsfotograf och författare. Ofta händer något kul.
Det är morgon i familjen Dahlman-Larsens nio tusen kvadratmeter stora trädgård i Hammenhög på Österlen. Blek sol, daggen ligger som pärlor i gräset. En bastant ek vaktar orörlig och tyst den klippta rundeln bakom huset, flankerad av fläder, körsbär och rhododendron.
Men bakom den resliga buskridån finns något annat: en lövsal – en grön katedral. Där lyser bestånd av strutbräken ljust gröna, som lyktor, mot trädstammarnas fötter. Några feta almar har fallit för almsjukan och ligger tungt och väntar på att bli ved. Träden står tätt. Det är faktiskt ingen ordning alls.
– Det är som om de som planterade träden inte förstod hur stora de skulle bli en gång, säger Gabriella Dahlman.
Huset stod klart 1907 och skulle fungera som bostad åt rektorn vid lantbruksskolan intill. Fyra trädgårdsmästare skötte trädgården då. Men ingen hade vårdat den på länge när Gabriella med familj flyttade in i det stora huset för åtta år sedan. Hon lämnade en genomarbetad trädgård i Ingelstad (som hon skildrat i boken ”Gabriellas trädgård”) och flyttade hit; genom maken Jonas som är glaskonstnär fick de möjlighet att köpa både hytta och hus på området.
De anlade ett trädgårdsland, en gräsmatta och några rejäla, tätt planterade blomstersängar med perenner och gräs, på baksidan av huset. Resten fick i princip vara: lunden med sina höga träd och den vildvuxna ängen.
Det räcker till med arbete i alla fall. Gabriella gillar verkligen att trädgårdsarbeta – det är inget hon vill slippa – och det kan hon göra närmast huset. Men så får hon och maken Jonas ett ryck då och då och plantera en hagtornsbuske i lunden eller körsbärsträd på ängen, ställa ett utebadkar i ett lämpligt snår eller klippa en strikt gång genom högt gräs. Vackra fotomotiv saknas aldrig, många av dem finns med i Gabriella Dahlmans bok ”Den vilda trädgården”, och i den senaste boken ”Grönska”.
Men i princip sköter den vilda delen sig dock mer eller mindre själv; på våren frodas vitsippor, lungört och vintergäck i massor under trädkronorna, sen tar nässlor, vintergröna och ormbunkar över. Fåglar och insekter stortrivs förstås. Men det gör faktiskt Gabriella också. Numera.
– Det tog tid att vänja sig. Jag var van vid det öppna slättlandskapet, vid att se vackra solnedgångar. Här kändes det så mörkt med alla höga träd.
Stigen fortsätter bort mot den öppna ängen som så här års är ansad med gräsklipparen. Björnbär lyser fuktigt mörkblå i låga, vilt expanderande snår i vänsterkanten, stigen kantas av torra högresta hundlokor, vissnade rallarrosor och så lite uppiggande gult – johannesört som blommar än.
– Hallonen där borta lever sitt eget liv. Vi gör inget åt dem utom att försöka hålla björnbären borta, men vi får ändå jättemycket hallon varje år, säger Gabriella.
Krustistlarna har helt tagit över ett skelett till växthus som står och väntar på sin uppgift i utkanten av ängen. En vit vresros – Blanc double de Coubert – blommar vackert, som en hermelin bland katterna, strax intill.
– Jag vill inte kalla det här för natur. För mig är det en trädgård även om den är vildvuxen, säger Gabriella.
Det rasslar till lite när vinden tar tag i silverpoppelns ljusa bladverk, en och annan bofink visslar förstrött, råkorna gapar – det blir stilla en stund.
Sedan kommer ösregnet.

En trädgård som Gabriella Dahlmans känns som rena naturreservatet. Det är ingen som har inventerat artrikedomen i Hammenhögs vildaste trädgård, men man kan vara säker på att den innehåller mer än man kan ana. Och betydligt mer än vad man kan se.
Det gör också högst ordinära trädgårdar. Trots det är det mycket vanligare att man inventerar skogar, jordbruksmark, dikesrenar, hagar och ängsmarker i det vilda, än att man undersöker den odlade trädgårdens biologiska mångfald. Det finns dock undantag.
Den engelska biologen Jennifer Owen har sedan 1970-talet närstuderat och inventerat sin egen högst ordinära 741 kvadratmeter stora trädgård i en förort till Leicester. Bara under de första femton åren fann hon 1782 djurarter och 422 växtarter totalt, något som hon beskrivit i boken ”The ecology of a garden – the first fifteen years”. Under åren har hon hittat cirka tjugo arter som ingen tidigare skådat i landet, varav fyra som ingen sett någon annanstans i världen!
När forskare från universitetet i Sheffield på senare år har räknat arter i stadsträdgårdar på andra platser i England har de kommit fram till siffror som stämmer väl överens med de som Jennifer Owen anger. De menar att det är så det ser ut. Att det är genomsnittligt för England.

Jo, det händer att biologer intresserar sig för trädgårdar. Även i Sverige, faktiskt.
– Så fort de kom in här på området slet de upp sina håvar och sprang omkring som barn på ängarna.
Det var den 17:e juni 2008 som Lars Krantz på Wij trädgårdar i Ockelbo fick besök av några biologer från Uppsala universitet. Han blev verkligt överraskad. Inte av att de kom, men av vad de fann.
På artportalen.se kan man än idag läsa om besöket: vallhumla, klöverhumla, backhumla, trädgårdshumla, haghumla, hushumla, blåklockshumla, åkerhumla, ängshumla, örtagårdsbi, ärtsandbi, rödklöversandbi, gårdscitronbi, ängscitronbi, mysksmalbi, storsovarbi, ängsbandbi, örtagårdsbi, sobersandbi, väggsidenbi, blåmurarbi, skogssmalbi, hedsmalbi, ängsbandbi, bronssmalbi, kölcitronbi, äppelsandbi, smalkägelbi, vialsandbi, veronikasandbi, lundsandbi, bred narcissblomfluga, kompostblomfluga, pendelblomfluga, borstfotblomfluga, ängsgetingfluga, ljus fotblomfluga, kärrdvärgblomfluga, gulfotad slamfluga, storslamfluga, lillslamfluga och så vidare.
– Att det hittade så många arter var en väckarklocka för mig, säger Lars Krantz.
Men i Wij trädgårdar har man ändå bara delvis avsikten att skapa biologisk mångfald, säger han. Trädgårdsmästarna styr ganska hårt.
– I en trädgård sätter man trots allt människans behov främst. För mig är inte en trädgård natur. Snarare kultur.
På Wij trädgårdar leker man med det där. Vad är natur? Vad är trädgård?  Den som kommer dit ser det direkt. Den som inte varit där än kan besöka trädgården sittande i läsfåtöljen genom den nya boken ”Wij trädgårdar – en vision i Ockelbo”.
– Vi hämtar inspiration och förlagor från naturen, men förvandlar dem så att de blir tillgängliga. Trädgård är ju långt ifrån bara hortikulturella sensationer.
I Skogens trädgård – 108 meter lång och tolv meter bred – har den världsberömde trädgårdsarkitekten Ulf Nordfjell tagit in den omgivande naturen och gett den en stram, minimalistisk form. Det är sju små trädgårdar på rad, kan man säga, var och en med ett eget tema.
Här finns en stiliserad tjärn, omslutande granar, ett skogsbryn, en myr och en boplats bland annat. Ganska få arter, ett stilla, stilrent stycke natur, eh förlåt, kultur.
– När människor ser tuvullen på myren som vajar lite i motljus i sydvästbrisen med granridån i bakgrunden får de en upplevelse av världsklass. Eller när de ser en liten rosling, eller ett hjortron. På så vis blir naturen tillgänglig även för den som inte är fältbiolog eller specialist.
Krantz och hans medarbetare skapar trädgård på dialekt i Ockelbo; man tar den största hänsyn till jordmån och klimat. Det är en aning kärvt, men resulterar i en trädgård som sjunger om sin trakts natur. Och även om man också bjuder på en makalöst vacker rosenträdgård som trotsar alla naturlagar vad gäller klimatzoner för odling och mycket annat trädgårdsgodis, så är det kanske den där respekten man visar ockelbonaturen som sätter sig.
Och det passar Lars Krantz alldeles utmärkt.
– För mig är naturen trots allt bäst. Trädgård som konst och kulturyttring är inget annat än ett sätt att lära sig läsa naturen. I en trädgård kan man öva förmågan att tillgodogöra sig naturen.
– Om trädgården är förspelet så är naturen själva extasen; själva livet, kan man säga. Därför ska vi inte smeta in trädgården i för mycket trygghet, harmoni och livsbejakande. Naturen, och trädgården, måste få vara lika eländig –­ och fantastisk – som livet.
Att anlägga en trädgård är att ta på sig en pedagogisk uppgift, enligt Krantz. Det är inte främst ett sätt att snygga till världen, som han ser det, utan ett sätt att skaffa verktyg för att uppleva den vilda naturen. Eller att vårda sin relation till naturen.
– Jag går och funderar en hel del i de här banorna nu. För mig är det ett ganska nytt sätt att tänka, säger han.
Under många år som trädgårdsmästare och odlingsguru har Lars Krantz varit med om ett och annat. Han säger att damtidningsträsket har snott hela fenomenet trädgård. Nu vill han gärna utveckla tänkandet kring trädgårdsodlingen; föra det vidare. Djupare. Han söker ett nytt förhållningssätt: zoomar in, fokuserar, filosoferar.
– Man vill ju gärna att det som man har gjort genom åren ska ha någon existentiell mening, säger han.
Visserligen är trädgårdsarbetet för honom själv lika viktigt och vardagligt som att borsta tänderna, men han har också använt umgänget med trädgården för att ta sig ur downperioder.
– Då är det som om sinnena liksom krymper ihop, det fungerar som en skyddsmekanism. Trädgårdsvistelsen blir ett sätt att ta del av livet igen, via sinnena. I grunden är det en väg till hälsa.
Men när naturen tränger sig på då? När den objuden tar sig in i de relativt sett mycket strukturerade trädgårdsodlingar som han arbetar med?
Ogräs är ibland en företeelse som han rensar bort, ibland något som han lyfter fram. Det beror på sammanhanget. Ibland gör framfusiga växter att annat inte får plats. Då kan han göra en insats för att hjälpa den svagare, om man säger så.
– Ogräsen kan ju vara lite svårare att bli förälskad i än andra växter, säger Lars Krantz. Det brukar inte gå så långt som till ren antipati, men ibland kan jag bli lite småförbannad.
Och djuren då?
– Det har funnits tillfällen när jag sett vackra varelser som rådjur som odjur – när de just har förgjort något i min trädgård. Men med tiden har jag släppt det där behovet av att kontrollera. Det känns helt enkelt inte lika viktigt längre. Naturligtvis är det problematiskt om allt blir nermejat Men nu kan jag se skönheten i ett rådjur även om det står i min trädgård. Jag har en mer förlåtande attityd – det får gå som det går liksom.

Ett paintballgevär. Det var vad Anita Ekenstam rent spontant ville ta till för att få bort rådjuren från sin nya trädgård. Men så såg hon en mamma med sitt kid i trädgården. De var inte alls rädda.
– Då tänkte jag att det är väl ett framsteg att vi som är olika arter inte är rädda för varandra. Och att vi människor ska anpassa oss och inte vara så mordiska.
De flesta av grannarna i villaområdet Stadsvall på Värmdö utanför Stockholm verkar tänka likadant.
– Man sätter liksom inte upp några staket mot rådjuren här, säger hon.
Den ekenstamska trädgården på 3000 kvadratmeter har sjöglimt och ligger i en torr skogsbacke med en hel del tallar. Här finns gott om naturliga boplatser för fåglar. Strax utanför tomten kan man plocka blåbär, vildhallon och svamp. Hon och barnbarnet Theo plockade en liter smultron på en timme här i somras.
– Jag tycker att vår trädgård är vacker. Naturen är ju vacker. Här är faktiskt fint utan att man gör något. Och eftersom det är proppat med rådjur här så kan man bara odla sådant som de inte gillar om man vill ha det kvar.
Anita, som är psykoterapeut, säger att om man stör sig på rådjuren men samtidigt inte gör något åt dem så är det värst för en själv.
– Det är lika bra att anpassa sig till en verklighet som man inte kan ändra på. Att släppa kontrollen och låta det vara som det är. Annars blir det så mycket besvikelse.

Efter två korta ösregn med sol emellan verkar vädret ha bestämt sig. En rödbrun snigel förflyttar i maklig takt sin lekamen över den blöta gräsmattan. Känner sig fram med sina tentakler, växelvis, än den ena, än den andra. Den har lite slem på bakkroppen. Den är ganska snygg men impopulär som få andra gäster i svenska trädgårdar. Den kallas mördarsnigel, men egentligen heter den spansk skogssnigel. En invandrad marodör, en trädgårdsmästares mardröm om man ska tro vänner, bekanta och olika trädgårdsforum på internet.
Denna snigel är inte ensam. Lite längre bort stöter jag på en till. Och en till.
Gabriella Dahlman suckar lite. Grönsaksodlingarna blev det inte mycket av i år.
– Sniglar, liljebaggar och andra skadedjur, de kommer ofta i horder. Det är bara ett faktum. De finns där.
Gabriellas allmänna inställning är att fördra det som dyker upp. Det gör inget om det går åt helsicke ett år – man kan alltid komma igen nästa.
– Den spanska skogssnigeln tror jag inte att jag skulle tycka om även om jag bara hade en enda. Men vi får anpassa oss. Det finns ju växter som den inte går på.

Det finns inget staket.
Den där romantiska, lite vackert rufsiga trädgården existerar inte oberoende av det vilda och okontrollerbara därutanför.
Rätt brukad är trädgården en ständig träning i tolerans och delaktighet; trädgårdsarbete ett pågående träningsläger för själva livet.
Vi vet att vi har ett överläge, om vi verkligen vill betala vad det kostar är det vi som bestämmer. Men vi kan välja att avstå, att låta vara, att acceptera ett visst mått av kaos.
Det är spännande. Det är jobbigt. Det är bra för den biologiska mångfalden. Alltså för oss. Det finns inget staket.