Narshalmen

Text: Mats Ottosson
Foto: Roine Magnusson
Turist nr 3/2015

En fyr för alla

Våren 2014 sätter sig Karin Åström ner hemma i Etelhem på Gotland och skriver en statusuppdatering på Facebook som hon har längtat i många år efter att få formulera:
”VI VANN!! Nu har vi backat både Försvarsmakten och Fortifikationsverket ända in i väggen. Vår JO-anmälan av Fortverket tog skruv /…/ nu är det dags att bygga Lilla Ottenby på Närsholmen …”
Några månader senare – när sommaren är som skönast – möter vi henne därute, mitt på den säregna udden på Gotlands sydostkust som hon och ett antal likasinnade vill visa upp för världen.
Det är som om någon sjösatt några kvadratkilometer afrikansk savann här, och hjälpligt förankrat den i fastlandet med en landtunga. Savann-associationen väcks av uddens pannkaksplatta profil, av de gulnade gräsvidderna och av att buskar och träd tuktats till akaciaform av Närböndernas betande boskap.
Såhär under högsommaren råder halvtidsvila i fågelvärlden. Häckningssäsongens brådska är över. Nyss såg vi ett par skärfläckor skymta i värmedallret ute på revlarna vid Kroken – den graciösa vadaren kan mycket väl vara Sveriges vackraste fågelart. Trutar och skarvar stod där också, i månghövdade sällskap, och gjorde just ingenting. De bara sträckte emellanåt på ett ben eller en vinge. De semestrar nu, helt enkelt. Man får en stark längtan att göra samma sak.
Ovanför strandlinjen ligger vall efter vall av kalkstensflisor som klirrar som tegelskärvor när man går på dem, och däremellan mångfärgade mattor av växtlighet där varje fotsteg istället för ljud river upp en kryddblandning av backtimjan och malört.
Och över detta sommarloja paradis vakar, längst ute på uddens södra spets, den rödvitrandiga Närs fyr vars trädgård inramas av en hög stenmur. Den lilla fyrkanten är liksom utstansad ur resten av Närsholmen. Udden i stort är ett omtyckt naturreservat dit en jämn liten ström av besökare kommer för att promenera, rasta hunden, fågelskåda eller bara sitta och se ut över havet. Men innanför murarna har en annan ordning rått. Där har andra myndigheter än de naturvårdande mutat in sin närvaro, och platsen har länge utstrålat ett mer eller mindre uttalat obehöriga-äga-ej-tillträde!
Men Karin Åström är inte den som låter sig hejdas.
– Det här är ditt och mitt, säger hon och kliver in i genom grinden till den lilla trädgård som striden har stått om.
* * *
Karin Åström och hennes man flyttade till Gotland 1994. Nog för att de var födda och uppvuxna i Stockholmstrakten, men i själen var de lantisar och när de fick barn ihop var måttet rågat.
Valet föll på Gotland. Karin hade varit på ön åtskilliga gånger som ung tonårig fältbiolog, vaknat med dagg på sovsäcken, värmt sig med blåbärssoppa, spelat limprugby på Faludden med kompisarna.
– Man köpte en limpa och virade in den hårt i snöre, sen sprang man. Det var så man hade kul förr, ingen hade padda, alla spelade limprugby!
Men mest av allt var det fåglarna som lockade den tonåriga Karin till Gotland, alla arter hon aldrig sett förut.
– Det var som att komma till ett korallrev första gången, jag hade ingen föreställning om att det ens FANNS så många fåglar. Spelande brushanar, stjärtänder i praktdräkt … varför hade ingen SAGT nåt?
Redan under hennes första vinter som bofast gotlänning upptäckte hon Närsholmen. Udden ligger bara två mil från hemmet i Etelhem och det har blivit oräkneliga utflykter sedan dess, under alla årstider, med tubkikaren eller med hunden i sällskap – eller båda delarna.
– Det är en magisk plats.
* * *
Karin Åström är skribent med miljöinformation som specialområde, men hon har också en förmåga att ständigt försätta sig i ideella engagemang av olika slag. Det har rört sig både om insatser på riksplanet (där hon bland annat varit ordförande för Fältbiologerna och vice ordförande för Naturskyddsföreningen nationellt) och lokalt där hon härjat med politiker och tjänstemän för att rädda traktens skola, bland mycket annat.
I gränslandet mellan hennes yrkesroll och hennes ideella engagemang uppstod redan för tio år sedan tanken att hennes magiska plats skulle kunna göra nytta för många fler. Inspirationen kom från grannön Öland där man har kommit betydligt längre när det gäller att locka naturintresserade besökare i allmänhet och fågelskådare i synnerhet.
– På Öland är varenda uthyrningsstuga bokad från april–maj fram till september–oktober, säger Karin Åström.
Även Gotland skulle behöva förlänga sin turistsäsong, menar hon – som ett sätt att skapa sysselsättning och hålla landsbygden levande. Det saknas inte möjligheter till stora fågelupplevelser, där har Gotland lika mycket att erbjuda som Öland. Det som fattas är traditioner. På Närsholmen finns allt man behöver för att skapa någonting i stil med vad Ottenby är för Öland – en portal till fågellivet på ön. Det finns vacker natur och ett rikt fågelliv. Och det finns perfekta lokaler där man kan inhysa utställningar, guider och kafé – nämligen fyrvaktarbostaden och de andra byggnaderna i fyrträdgården.
Problemet har varit att husen och trädgården varit paxade av en väl inbodd hyresgäst som inte har för vana att retirera frivilligt. Försvarsmakten.
* * *
Att utsocknes krafter råder över Närsholmen är inget nytt. Redan från början av 1500-talet finns det uppgifter om att marken tillhörde munkarna i Roma kloster mitt på Gotland, som höll sina får här. När kronan konfiskerade klostrets egendomar tog Roma Kungsgård över betesmarkerna och tillsatte speciella tillsyningsmän – holmvaktare – som bodde härute med sina familjer. Betet var uppenbarligen en tillgång värd att hålla ett vakande öga över, platsen lovordades för att kreaturen som betade här ”till hösten blivfa smäckfeta”.
På 1860-talet övertog statliga domänverket förvaltningen av marken och i början av 1870-talet byggde Lotsverket en fyr längst ut på Närsholmen. Fyrbygget var en del av en global rörelse vid den här tiden. Ljus efter ljus tändes i ingenjörskonstverk längs världens kuster; ljus som skulle leda fartygen tryggt över haven. (Fast skepparen på det holländska fraktsegelfartyget ”Vrouve Martha” hade otur. Ingen hade informerat honom om att en ny fyr skulle tändas på den gotländska sydostkusten den tredje december 1872. När han blev varse blänket från Närsholmen trodde han att det var Hoburgens fyr han såg. Han navigerade fel och fartyget strandade.)
Artonhundratal blev nittonhundratal och världskrig kom och gick. Även om Sverige stod utanför striderna kom kanonmullret ändå nära. Personalen på Närs fyr kunde följa hur ryska pansarkryssare i juli 1915 jagade och besköt den tyska minkryssaren Albatross långt inne på svenskt vatten. Under andra världskriget tog fyrens anställda hand om flyktingar österifrån och en kväll i april 1960, när kalla kriget var som kallast, stod plötsligt den unge litauiske befälhavaren Jonas Pleškys från det sovjetiska örlogsfartyget MBSS 136150 på stranden nedanför fyren och bad om asyl. (Avhoppet lär ha inspirerat Tom Clancy att skriva romanen ”Jakten på Röd oktober” som sedermera blev film med Sean Connery som god sovjetisk ubåtskapten och Stellan Skarsgård som ond dito.)
Det var kort sagt orostider i Europa och det var kanske inte så konstigt att försvaret tog över byggnaderna i fyrträdgården på Närsholmen när fyren automatiserades. Endast fyrtornet förblev i Sjöfartsverkets ägo.
* * *
Men tiderna förändrades och det svenska försvarets pengapåse krympte. Någon militär verksamhet av betydelse tycks knappast ha förekommit i fyrträdgården på Närsholmen. Det enda som tycktes hända var att byggnaderna stod och förföll, till sorg för många ortsbor. Agneta Hörnsten, inflyttad företagare i När, brukade rasta sin jaktbeagle Hugo här och hon råkar vara en människa som vet precis hur man talar med statliga byråkrater. Hon har nämligen själv varit en. Bland annat har hon varit utredare på statskontoret – regeringens egen stabsenhet. Ungefär samtidigt som Karin Åström började skissa på sin vision om fågelön Gotland fick Agneta Hörnsten nog av förfallet kring fyren och började ställa frågor om vem som egentligen rådde om husen, och vilken slags verksamhet som pågick där egentligen.
– Svaret blev alltid: ”det kan vi inte prata med dig om, det är hemligt”. Man blev riktigt full i skratt, det var som om de lekte Hemliga armén därinne. Men för oss ortsbor såg det inte direkt ut som om det som pågick därinne hade med rikets säkerhet att göra, det verkade mest vara en semesterbostad för försvarsmaktens anställda.
2007 påbörjade Fortifikationsverket (den myndighet som förvaltar försvarets fastigheter) en rejäl upprustning av byggnaderna. Och Agneta Hörnsten, Karin Åström, representanter för ortens stridbara hembygdsförening och andra likasinnade fortsatte – i takt med att rum efter rum målades och tapetserades, kakelugnarna restaurerades och skinnmöbler och platt-tv bars in – att ifrågasätta varför ett fåtal semestrande försvarsanställda skulle ha ensamrätt till en plats som borde komma alla till nytta.
2010 sade Försvarsmakten upp hyreskontraktet men följden blev bara att Fortifikationsverket nu istället själva tog över.
– Men vad ska ni ha stället till, undrade jag, säger Agneta Hörnsten.
Det talades lite vagt om konferenser, men i praktiken fortsatte uthyrningen av semesterveckor, nu till Fortifikationsverkets anställda istället för Försvarsmaktens.
– Jag blev förbannad! Karin, jag och några personer till bildade Föreningen Närsholmen och hösten 2013 JO-anmälde vi Fortifikationsverket.
Dessutom åtalsanmäldes Fortifikationsverket av Länsstyrelsen för att det hade gjort grävningar i och runt trädgården utan att begära tillstånd. Närsholmen blev en allt hetare potatis. Kanske fick verket till slut nog av besvär och uppmärksamhet i lokala medier. Våren 2014 – innan Justitieombudsmannen hann komma med ett utslag om hur verket har rätt att använda byggnaderna – meddelade Fortifikationsverket att det släpper Närsholmen och överlåter fyrbyggnaderna och trädgården till Fastighetsverket, vilket i praktiken öppnar dörren för Föreningen Närsholmen.
Halva segern var därmed vunnen. Karin Åström jublade på Facebook. Både Länsstyrelsen, Fastighetsverket och de nya ansvariga på Fortifikationsverket har uttalat sitt stöd för planerna. Nu återstår att ordna finansiering för att bygga en utställning i fyrvaktarbostaden, ställa upp några tubkikare i trädgården och anställa någon som kan hålla öppet och guida.
* * *
Inne i fyrträdgården tjattrar hussvalorna tätt över våra huvuden, de har alltid haft sina bon under takutsprången oavsett vilka människor som bott här. Trädgården är en blommande äng, man behöver inte leta länge för att hitta backsmultron, en ännu sötare och godare släkting till vanligt smultron. Det är bara att ta för sig, de är ju allas.
Karin pekar i alla väderstreck och målar upp en bild av platsens företräden som fågellokal.
– Det första man gör när man kommer hit är att kolla av buskarna i trädgården efter spännande tättingar. De gillar att det är lite läigt här innanför murarna. Därborta kan man stå när solen går upp ur havet på våren och titta på insträcket söderifrån. I den viken kan det ligga 120 salskrakar om vintrarna. Och därifrån brukar havsörnarna komma.
Hon är så hemma här på Närsholmen, och trivs så bra i tystnaden och ensamheten som råder härute för det mesta, att man kan förstå att hennes man brukar fråga henne varför hon egentligen jobbar så hårt för att locka hit fler människor. ”Du vill ju inte ha folk därute”, säger han, ”du vill ju vara ensam.”
– Men jag tror att det enda sättet att rädda världen är att väcka naturkärlek. Det räcker inte att veta att det går åt pipan, att allt riskerar att bli förgiftat och förstört. Man måste ha positiva krafter också, man måste drivas av kärleken till någonting, inte bara rädslan för undergång. Därför jobbar jag på alla möjliga plan för att få ut folk och få dem att känna att det är en rik, rik värld vi lever i. Om det betyder att de kommer till mitt favoritställe, ja då får det väl vara så.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300