En-insekt-i-sekunden300

Naturskyddsföreningens årsbok “Vem ska bort? 2011
Text: Mats Ottosson

FAKTA
Flugfällan
Det säger sig självt att man inte förmår samla in fyrtio miljoner insekter för hand, med håv. Istället har Malaisefälleprojektet använt sig av fasta fällor av en typ som konstruerades av den svenske särlingen, entomologen och världsresenären René Malaise (1892–1978).
Idén var enkel berättar blomflugesamlaren och författaren Fredrik Sjöberg i “Flugfällan” (Nya Doxa 2004): “Under någon av sina vidsträckta resor i fjärran länder noterade han bara att det kom in väldigt många insekter i tältet, samt att de inte hittade ut igen, i alla fall inte genom tältöppningen. En gång hände det sig emellertid att ett mindre hål hade uppstått i ett av tälttakets hörn, och genom detta hål återfann alla flygfän helt obesvärat sin frihet.”
Från detta var steget inte långt till den färdiga konstruktionen, en tältliknande sak i tunt tyg med en fångstburk placerad i en öppning i tälttakets hörn. En skräddare i Rangoon sydde de första fem fällorna åt Malaise. Numera tillhör Malaisefällan standardutrustningen bland entomologer världen över.

En insekt i sekunden

De har samlat in en skatt i fyrtiomiljonerklassen och nu pågår sorteringen, en insekt i sekunden. Kajsa Glemhorn får gåshud när hon berättar om Malaisefälleprojektet som – delvis ideellt – kartlägger Sveriges okända biologiska mångfald.

Det spritdränkta grumset av småkryp på sorteringsbrickan ser inte mycket ut för blotta ögat. Men det räcker med tolv gångers förstoring för att det ska förvandlas till en mångskiftande värld av varelser. Individer med ögon, ansikten och karaktär svävar i den glasklara vätskan. Varje borst, varje vingribba framträder. Djuren är så välbevarade att de fortfarande ser lite levande ut.
När biologen Kajsa Glemhorn försiktigt skjuter skålen från höger till vänster gungar de som sjögräs i lätt dyning.
– Titta där, bladloppor – man tänker inte på att de är så fina.
– Och spindeln där, kolla in ögonen.
Hon vänder den uppåt med pincetten så att man möter dess blick. De åtta spindelögonen är som glittrande strass-stenar infattade i det lilla huvudet.
– Det är svårt att inte bli berörd av mångfalden när man ser det här. Jag förundras fortfarande, fast jag jobbat med det i fem år.
Där är spindel till, och en till. Där svävar är en mycket liten skalbagge. Och nu dundrar ett stort och buffelliknande, pälsklätt huvud in från höger – ett nattfly. Men det som mer än något annat dominerar synfältet är det bevingade småfolket i insektsordningarna diptera och hymenoptera. Flugorna, myggorna och steklarna. Dem som folk i gemen irriterat viftar bort – om de alls ser dem.
Att verkligen se de små och förbisedda, det är själva essensen i vad som just nu pågår i ett laboratorium på Station Linné i Ölands Skogsby.

Det som just nu ligger under luppen är ett matskedsmått konserverat sommarsurr från en järnvägsbank i Ransäter i Värmland. Där stod en så kallad malaisefälla uppställd i tre år – en av 75 fällor av samma typ som utgjorde infrastrukturen i det stora Malaisefälleprojektet. Poängen med de tältliknande tygfällorna är att de med små arbetsinsatser genererar stora fångster. Väldigt stora. Enligt den officiella uppskattningen har Malaisefälleprojektet fångat och sparat fyrtio miljoner individer.
– Men fyrtio miljoner är ett höftskott, det kan säkert diffa på en och annan mille, säger biologen Pelle Magnusson.
Det är han, projektledaren Kajsa Glemhorn och kollegorna Jon Eriksson, Kristian Ödegården och Nino Pettersson som just nu arbetar med att gå igenom alltihop, sortera insekt för insekt och därmed göra mångfalden tillgängligt för forskning.
Allt började 2002 när ArtDatabanken fick uppdraget att beskriva alla Sveriges djur-, växt- och svamparter, och dokumentera dem i bokform. För att kunna göra det måste man först veta vilka arter som finns. Det gör man inte när det gäller många grupper, bland annat de insekter som lite vanvördigt kan buntas ihop under beteckningen små flygfän – vissa steklar (främst parasitsteklar) och tvåvingar (framförallt de minsta flugorna och myggorna).
Fredrik Ronquist och Thomas Pape, ledande namn inom systematisk entomologi, tog initiativet till ett stort insamlingsprojekt för att fylla i kunskapsluckorna. Efter ett inspirationsmöte 2002 med den amerikanske professorn Paul Hanson, som kartlagt Costa Ricas stekelfauna med hjälp av malaisefällor, började man välja svenska fångstplatser.
– Det här är ett unikt projekt. Hanson koncentrerade sig på steklar, vi samlar och sparar allt. Det är så stort att ingen tidigare vågat tro att det är möjligt att genomföra, säger Kajsa Glemhorn.
Dock insåg de svenska pionjärerna sina begränsningar. De ursprungliga 140 förslagen på fångstplatser krymptes rejält, av praktiska skäl. Dels fick fällorna inte vara fler än att man kunde hitta ideellt arbetande fällskötare som kunde tömma dem regelbundet, dels insåg man att man inte kunde samla på sig ett hur stort material som helst.
Någon ska ju en dag sortera och artbestämma alltihop.

Det råder tyst koncentration i labbet. Det är P3 på radion, försommar i luften och brun kärrhök utanför fönstret. Kristian Ödegården sitter med pincetten i näven och blicken fäst vid stereomikroskopets okular. Han började anställningen för tre veckor sedan och är rookie i sammanhanget. Den första veckan flimrade det av sorgmyggor och gallsteklar framför ögonen på honom när han skulle sova. Nu börjar han få in säkerheten och snabbheten.
– Men ibland måste man sitta och fundera en stund.
– Kan du titta på den här, säger han till Jon Eriksson som sitter strax intill.
Jon lägger den svarta pricken under sitt mikroskop, tar en snabb titt och frågar Kristian vad han själv tror att det är.
– Sorgmygga?
Jon nickar bekräftande. Rätt.
– Men den är så himla stor, den är fet som en gris.
Storvuxen eller inte hamnar den i röret näst längst upp till höger i ställ två, det som enligt sorteringsschemat innehåller Diptera:Sciaridae, sorgmyggor.
Kristian Ödegårdens arbetsuppgift befinner sig ungefär halvvägs mellan start och mål i det flödesschema som Malaisefälleprojektets mångmiljonskatt följer från fällfångst och tömning via grovsortering och finsortering till slutlig artbestämning.
Det började ute i fält under fångstsäsongerna 2003–2006. Med jämna mellanrum – ibland så ofta som var femte dag – tömdes fällornas fångstburkar av fällskötarna. En heroisk insats, betonar Kajsa Glemhorn. En gång per år åkte Malaisefälleprojektets dåvarande projektledare, Dave Karlsson, Sverige runt och hämtade kartongvis med sprit- och småkrypsfyllda plastpåsar. Påsarna tömdes i glasburkar och registrerades, etiketterades och lagrades i Naturhistoriska riksmuseets källare.
Från detta bankvalv för biologisk rikedom hämtas nu nya laddningar med jämna mellanrum till frysskåpen i det öländska labbet. En glasburk per tömningstillfälle, var och en med sitt unika collection id, en insamlingskod som kommer att följa varje individ i evärdlig tid. Tack vare detta id-nummer kan man om hundra år veta att just den puckelflugan infångades i Drakamöllan i Skåne i september 2003, och just den myggan fångades i Abisko nationalpark i Lappland i juli 2005.
Vissa av de sammanlagt 1878 burkarna innehåller bara ett bottenskrap av småkryp som klaras av på tio minuter, andra är sprängfyllda med en brunsvart massa som det tar veckor att gå igenom. GP kallas de sistnämnda på intern slang. GP som i grisprov.
Kajsa Glemhorn har en favoritburk som hon brukar ta fram och visa besökare, ett genuint grisprov insamlat under en och en halv vecka i en fälla i Roleks på Gotland. Kanske innehåller burken 50 000 insektsindivider, kanske fler. Denna burk får ingen börja sortera, den ska sparas för uppvisningsändamål in i det sista, har hon bestämt.
– Men jisses vad det kliar i fingrarna, säger hon. Man vet att innehållet är jättespännande.
Pelle Magnusson nickar så att skäggflätan kommer i gungning:
– Särskilt när man tagit sig förbi de stora insekterna och kommer ner till de minsta som ligger underst, som sediment. Där finns det göttaste. Sorterandet tar längre och längre tid när man kommer ner mot botten, men det blir roligare och roligare.
Sked för sked, individ för individ, gås varje burk igenom av grovsorterarna. Ett exemplar var tredje sekund ska var och en klara av om det tänkta tidsschemat ska hållas. Betänker man att ungefär två och en halv personer jobbar med uppgiften (Nino Pettersson, Kristian Ödegården och under småstunder även projektledaren Kajsa Glemhorn), hamnar man på ett tempo av ungefär en individ i sekunden när man är full arbetsstyrka. Det hela sorteras i spritfyllda rör: skalbaggar där, fjärilar där, blomflugor där, sorgmyggor där och så vidare. När hela provet är genomgånget vidtar den mer specialiserade genomgången. Pelle Magnusson finsorterar steklar i familjer och (i vissa fall) underfamiljer – samt i ett UFO-rör för unidentified flying objects. Jon Eriksson gör samma sak med tvåvingarna.

Till dags dato har ungefär 39 procent av det insamlade materialet sorterats – 39 procent av 40 miljoner. Siktet är inställt på 70 procent vid utgången av 2012 och 100 procent vid nyåret 2015/16.
Ändå är detta bara början.
Ska det bli några Nationalnycklar om små tvåvingar och steklar måste materialet bestämmas ner på artnivå, och släktskapet mellan arterna redas ut i detalj.
För det krävs specialiserad taxonomisk expertis. Kajsa Glemhorn kan med glädje konstatera att Malaisefälleprojektet verkar fungera som en nystart för svensk entomologi, unga doktorander (i flera fall kvinnor) har börjat ta sig an förbisedda insektsgrupper. Men det behövs många fler innan en heltäckande expertis finns inom landets gränser.
Följaktligen har Jon Eriksson spenderat de två senaste arbetsdagarna med att göra i ordning en sändning med 394 rör innehållande ett antal olika flugfamiljer och adresserat det hela till flug-experten Phil Withers i Frankrike. Andra djurgrupper skickas till Rumänien, Ryssland, USA, Tyskland, Danmark, Tjeckien och så vidare.
Samtliga de anlitade taxonomiska experterna – svenska såväl som utländska – jobbar ideellt. Materialet som Malaisefälleprojektet samlat in och sorterat är av så hög klass, innehåller så mycket taxonomisk information och så många hittills obeskrivna arter, att själva informationsvärdet är betalning nog för deras arbete. Nöjet av att tränga in i det okända – och samtidigt bli en smula odödlig genom att upptäcka och namnge nya arter – ska inte underskattas som drivkraft.
(Exakt hur belåtna de är över att få ta del av materialet syns ibland i de färdiga artlistorna. Bland ett antal nybeskrivna gallmyggesteklar finns tacksamhetsbevis i form i form av bland annat en Platygaster glemhornae döpt efter Kajsa, en Platygaster karlssoni efter Dave och en Synopeas magnussoni efter Pelle.)
I utbyte för att de förser taxonomerna med ett spännande material får Malaisefälleprojektet det man mest av allt önskar: kompletta artlistor på innehållet. För varje rapport växer den kända biologiska mångfalden i landet – uppskattningar pekar på att projektet till slut kommer att öka den kända insektsfaunan i landet från 25 000 till mer än 30 000 arter. Dit är det långt kvar, endast bråkdelar av materalet är genomgånget ner på artnivå. Men det som gjorts ger fingervisningar om potentialen. Den specielle puckelfluge-experten (som varken finns i USA eller Ryssland utan i Alsterbro i Småland) ligger långt fram i arbetet, fjolårets sammanställningen stannade på 523 arter som är helt nya för vetenskapen och han rapporterade häromdagen att mer är på väg.

En annan uppgift som de oavlönade experterna har, vid sidan av själva artbestämningen, är att bidra med monterade exemplar till den referenssamling som Malaisefälleprojektet håller på att bygga upp för tidigare förbisedda insektsgrupper.
– Kolla här, säger Kajsa Glemhorn och drar ut en låda i ett insektsskåp.
Där sitter hundratals noggrannt nålade och etiketterade brokparasitsteklar. Närmaste motsvarigheten finns på Natural History Museum i London.
– Det här kommer att få till och med London att se blekt ut. Men det tar nog några år, säger Pelle Magnusson med ett litet leende.
En av steklarna är försedd med en röd etikett. Det betyder att den är en ny art för vetenskapen och att den tyske läkare som lagt sin fritid på att artbestämma materialet har byggt sin beskrivning av arten just på detta typexemplar.
– Linnés samlingar är fulla av sådana röda lappar, säger Pelle Magnusson.
Kajsa Glemhorn skjuter in lådan och de blir stående tysta. Plötsligt känns allt så stort; kopplingen bakåt i tiden till Linné och banden till framtida forskare som kommer att ha nytta av det här materialet i kanske hundratals år; utbytet med de oavlönade fällskötarna från Sandhammaren i söder till Abisko i norr och med de taxonomiska experterna från i Emilia i S:t Petersburg till Sven-Olof Alsterbro.
Kajsa visar sina brunbrända armar. Håren står på ända.

Kajsa Glemhorn kom till fältstationen på Öland för att genomföra sitt examensarbete om fästingens ekologi. Någon lade märke till att hon var av det rätta virket, det vill säga kunde sitta nästan hur länge som helst vid stereomikroskopet. 2005 handplockades hon till Malaisefälleprojektet och när den dåvarande projektledaren Dave Karlsson slutade blev Kajsa Glemhorn hans ersättare.
Envisheten och noggrannheten är något som förenar dem som är bra på jobbet vid mikroskopen, menar hon.
– Vissa är jätteduktiga på insekter, men för slarviga. Man måste vara helt skärpt hela tiden.
Men visst råkar även den noggranne ut för olyckor. Kajsa Glemhorn minns med stor olust den dag då hon slarvade bort elva dvärgsteklar av familjen Mymaridae. Dessa parasitsteklar är så små – ner till 0,2 millimeter – att de inte flyger i vanlig bemärkelse utan till hälften paddlar sig fram på luftmolekylerna, till hälften driver omkring som luftplankton.
Kajsa hade dvärgsteklarna i sprit under stereomikroskopet. Men spriten dunstade i värmen från den starka belysningen. I takt med att de torkade lyfte elva dvärgsteklar som dammkorn och svävade iväg i rummet.
– De kanske finns här hos oss någonstans än idag, säger Kajsa Glemhorn och ser ut över labbet med ett plågat leende.
Man skulle kunna tro att sorterarnas pilliga urmakarjobb, som dessutom kräver en felprocent på nära nog noll, skulle vara extremt tröttande. Hur orkar man en hel dag? Gänget i labbet förstår knappt frågan, problemet är snarare att få dem att sluta.
– Jag tycker det är avkopplande, man blir så inne i det man gör att timmarna bara flyger iväg, man glömmer tid och rum, säger Kajsa.
– Äh, bara en sked till, tänker man. Och en till.
Även om man sett somliga djur ett antal tusen gånger, finns alltid spänningsmomentet där: möjligheten att något avvikande, något svårt och konstigt, ska dyka upp. Det är då – när man inte vet vilken burk man ska stoppa insekten i – som hjärtat börjar bulta.
– Det är då man tar ett foto och mailar det till någon av superexperterna, säger Pelle Magnusson.
Ibland är svaret riktigt skojigt. Som när Gavin Broad i England meddelade att Pelles oidentifierade flygande föremål tillhörde en för Sverige ny underfamilj av brokparasitsteklar. Pelle Magnusson har nu själv gett underfamiljen det svenska namnet plattläppsteklar, det är ett privilegium som tillkommer upptäckaren.
Just i det här fallet är han för övrigt upptäckare i dubbel bemärkelse. Steklarna fångades i en malaisefälla som stod mellan hagtornshäcken och trädgårdslandet hemma i Påboda utanför Kalmar.
– Än så länge har de inte hittats någon annanstans i Sverige än i min trädgård.

Eftermiddagstimmarna går i labbet. Den bruna kärrhöken gör nya lovar utanför fönstret. Programledarna på P3 avlöser varandra, men sorterarna sitter kvar på sina platser vid stereomikroskopen. Så bryts den stillsamma lunken plötsligt, men inte av ett sensationellt fynd utan av att Mathias och Catrin Jaschhof dyker upp med famnen full av glass. De tyska forskarna studerar gallmyggeunderfamiljen Lestremiinae på Svenska Artprojektets uppdrag, både genom att plöja igenom Malaisefälleprojektets material och genom att själva turnera Sverige runt med sina håvar. Nu är de klara i labbet för den här gången och bjuder på hejdå-fika innan de drar ut på de svenska vägarna i sin skåpbil, precis som de annars drar världen runt på jakt efter sina gallmyggor.
– Det här är vårt liv, säger Mathias.
När de berättar om sitt arbete kan man se dem framför sig; två upptäcktsresande på den mycket lilla kontinenten Lestremiinae. Överallt de tittar hittar de nya arter, de har redan fördubblat det kända artantalet i Sverige från 100 till 203.
Den oundvikliga frågan hamnar på fikabordet intill glassarna och kaffet: Varför viger man sitt liv åt en oansenlig insektsgrupp som ingen annan knappt märker? Vad är egentligen nyttan?
– Vad är nyttan med att någon tillverkar glass, och att någon annan äter upp den – och sedan får ont i magen? kontrar Mathias.
– För oss handlar det framförallt om ”the great unknown”; om att utforska världen. Det är vits nog att vi lär känna varelserna omkring oss, det är vår plikt, människan är den enda arten på jorden som kan göra det. Dessutom utgör dessa små djur en betydande del av den biologiska mångfalden omkring oss, så fort vi går ut får vi håven full. De måste spela någon sorts viktig roll i ekosystemet även om vi inte ännu vet vilken.

Även Kajsa Glemhorn har haft anledning att fundera över nyttan med den biologiska mångfalden. Frågan kommer ofelbart upp när hon håller sin återkommande fästingsafari för allmänheten: Varför finns fästingar egentligen, vad är de bra för?
Tja, varför finns du? svarar Kajsa, och så är diskussionerna och tankarna igång.
Vi sitter i hennes lilla arbetsrum mot slutet av arbetsdagen. Hon har klickat upp en bild på sin dator; en skinnbagge hon stötte på under sitt första år i Malaisefälleprojektets labb. Hon hade suttit åtta timmar vid mikroskopet när blicken föll på djuret och dess perfekt hjärtformade teckning på ryggskölden. Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Då förstod jag att jag hade hittat rätt jobb.
Kajsa Glemhorn menar att det är en poäng att Malaisefälleprojektet har sitt högkvarter på Öland, på en publik plats som Station Linné. I stan skulle allt detta drunkna i utbudet, här har besökarna tid och ro att ta till sig vad de upplever.
Låta det nå hjärtat.
– När allmänheten kommer hit och får se det vi gör, och får en inblick i variationen som finns därute, då händer det något med dem. Vi människor är vana att tänka att vi är högst, bäst och vackrast, men det här mötet kan leda till en slags ödmjukhet: en känsla av att wow, vi är en bland många andra i den här artexplosionen.
– Jag tror att man blir en lite bättre människa av att få den helhetsuppfattningen.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300