Ett Sverige i konsten

Året är 1787. Det är mitten av maj, björkar och alar är nyutslagna och det knarrar om vagnshjulen när ekipaget rullar ut ur stankens, de trånga grändernas och de sjuhundra krogarnas Stockholm; ut genom Norrtull, förbi Stallmästargården och Haga och vidare ut på landsbygden och in i historieböckerna.
På kuskbocken sitter Jonas Carl Linnerhielm, den svenska litteraturens förste turist.
Det finns nog en och annan som tycker att denna etikett hellre borde klistras på den berömde Carl von Linné, som ett halvt århundrade före Linnerhielm reste i Sverige och skildrade det han upplevt. Men uppsåtet var ett helt annat. Linné reste för att kartlägga rikets resurser, han var den praktiska nyttans man. Linnerhielm däremot gör som senaste modet från England föreskriver, han struntar blankt i nyttan, han vill röras i själen av pittoreska utsikter. ”Tömmen föll mig ur handen och jag satt stum, fördjupad i stilla betraktande.”
Så ska en utsikt kännas, om Jonas Carl själv får bestämma.
Tio år efter den första resan utkommer debutboken Bref under resor i Sverige. Den och de följande reseskildringarna var uppskattade under hans samtid, men har sedan dess fallit i glömska.
– Linnerhielm skriver om sina upplevelser på ett känslosamt och ibland väl ordrikt sätt, och som grafiker skiljer han sig inte nämnvärt från de andra som var verksamma i hans samtid, säger Eva Nordenson, konsthistoriker med förflutet som chef för både Kulturen i Lund och Skansen i Stockholm.
Att Nordenson ändå ägnat sig åt denne vagabonderande författare och konstnär var alltså varken texternas eller de svartvita illustrationernas förtjänst. Det var hans akvareller hon föll för. De syntes aldrig av i böckerna eftersom man inte kunde trycka den sortens färgbilder på 1700-talet. Istället har Nordenson hittat dem i Nationalmuseums gömmor samt i en samling privatägda skissböcker.
– Jag blev jätteglad när jag fick se dem, de är ju så bra! Han var en underbar akvarellmålare.
Eva Nordensons bok ”Mitt förtjusta öga – J. C. Linnerhielms voyages pittoresques i Sverige 1787–1807” är rikt illustrerad. Man bläddrar och förstår snart att det inte var vilka vyer som helst som föll Jonas Carl i smaken. Det var lummiga lövskogar hellre än barrskogar; lantliga herrgårdar hellre än städer. Ögongodis för 1700-talets kulturelit.
På Linnerhielms tid var det konstnärens självklara kall att visa upp ”Landets åtskilliga Belägenheter” och ”det vackra i Naturen”. Och trots drygt tvåhundra års avstånd i tid känner man igen sig. Javisst, det är ju det här vi sysslar med fortfarande, vi journalister och fotografer som fyller resereportage och böcker med utsnitt av landskapet; utsnitt som ska tilltala den tänkta publikens förtjusta ögon.
Men konstnärerna, var blev de av? Finns det fortfarande konst som talar till reslusten? Det är med den frågan i bagaget jag börjar min färd genom århundradena.

I konsthistorien finns det en låda för sådana som Linnerhielm. Förromantiker. Inspirationen kom från England där gentlemannakonstnärer drog ut på scetching tours på landsbygden med sina färglådor. Man målade i det fria, i alla väder, och skrev gärna voyages pittoresques, ett slags reseskildringar som liknar guideböcker: just där ska man stå för att få den bästa vyn över just den pittoreska platsen.
Ordet pittoreskt betydde bokstavligen: det som är värt att konstnärligt avbilda. Det fanns en regelrätt manual för vad som ansågs glädja ögat tillräckligt mycket för att kallas pittoreskt: ett kontrastrikt förhållande mellan ljus och skugga, en viss sorts upplivande detaljer: en kärra, en roddbåt, en majstång. Scenerierna fick även innehålla människor, men då skulle det vara pittoreska människor, av typen herdar, fiskare och skördefolk, ”i vildare natur fick också rövare och jägare förekomma”, skriver Eva Nordenson.
Man hittar dock inga rövare i Linnerhielms akvareller, och vildmarken skymtar man bara under hans mest exotiska resa, den till Älvdalen. I övrigt föredrog han civiliserade trakter, hans Sverige ser för det mesta ut som en engelsk park.
Men snart mörknar det över de målade landskapen. Solsken och idyll byts mot månsken och ovädershimlar. Under den fullfjädrade romantikens 1800-tal målar man som Wagner komponerar musik: dramatiskt och storslaget. Istället för att skapa på plats i naturen står man i ateljén och arbetar i månader med att avbilda idén om den ultimata naturen. Marcus Larssons praktverk ”Vattenfall i Småland” – en påhittad, testosterondopad vildmark snarare än en bit verklig småländsk natur – målades till exempel i Paris på 1850-talet.
Det dröjer till slutet av 1800-talet innan en generation unga, arga konstnärer gör uppror mot ateljémåleriet. Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors med flera kånkar ut stafflierna igen, ut till de verkliga landskapen och till ett måleri som strävar efter sanningsenlighet. Realism, naturalism, impressionism och friluftsmåleri är etiketter som brukar klistras på den tidens konst.
– Man börjar måla som man senare kommer att fotografera: man fångar en ögonblicksbild.
Det säger Stefan Nilson, konstkritiker på Nerikes Allehanda i Örebro. Nilsons specialområde är dels fotokonst, dels det måleri som föregår fotografiets genombrott kring sekelskiftet 1900; ett måleri där den fotografiska blicken redan finns närvarande, menar han. Natur är inte ett statiskt idealtillstånd menar den nya generationen friluftsmålare; den är ett porlande, tassande, prasslande flöde som den skicklige konstnären kan fånga en nypa av. Stundens ljus blir viktigt, bilden fryser ett flyktigt nu. Ja, som ett fotografi.
Landskapsmåleriet blir nu mer autentiskt än under romantiken, men man målar fortfarande inte vilka miljöer som helst. Högst smäller Dalarna, som huvudstadens elit betraktar som ett oförstört Ursverige där man går i folkdräkt och ror kyrkbåt medan motsvarande traditioner i resten av landet och världen mals till grus av industrialismen.
Anders Zorns kullor och midsommardanser och Carl Larssons blonda björkskogar och familjeinteriörer var i högsta grad delaktiga i att bygga Dalarnas kultposition. Visst fanns det andra som målade sina landskap: Sörmland hade prins Eugen, Dalsland hade Otto Hesselbom, Värmland hade konstnärskolonin runt sjön Racken. Men ingen kunde mäta sig med nationalmålarna Zorn och Larsson när det gällde att göra ett landskap känt för den turistresande allmänheten.
Och ingen skulle någonsin komma att åstadkomma samma sak igen. För kring förra sekelskiftet inträffade något som landskapsmåleriet aldrig riktigt hämtat sig ifrån.

Man kan se det hända i Turistföreningens årsskrifter. Redan några år före sekelskiftet börjar man inleda dem med sviter av svartvita fotografier med samma natur- och nationalromantiska motiv som konstnärerna tidigare gärna målat: Kreaturen drivs hem från fäbodarna. Vallkulla blåsande i lur. Norra Ristafallet i Jämtland. Fotografiet tar helt enkelt över som landskapsskildrare.
För enskilda konstnärer var kameran kanske en ovälkommen konkurrent, men för konsten var den en välsignelse. Fotografin befriar måleriet från tvånget att avbilda, menar Stefan Nilson. När fotograferna tar hand om den yttre verklighetsbeskrivningen kan konstnärerna börja utforska ett mer privat universum.
– Där föds modernismen, säger Nilson.
I den storstädning som följer inom konst, litteratur och arkitektur kastas alla konventioner ut: Hör och häpna, en dikt behöver inte rimma och en tavla behöver inte vara en snygg sak att hänga på vägen. Man kan måla ångest (som Munch gjorde i ”Skriet”) man kan måla folkmord (som Picasso gjorde i ”Guernica”) man kan signera en pissoar och kalla det konst (som Duchamps gjorde i ”Fontän”). Det finns inga begränsningar … jo förresten det gör det visst, men det blir konstens uppgift att trampa över dessa gränser igen och igen och igen.
I den frontlinjen finns inget behov av okomplicerat, romantiskt landskapsmåleri.

I lugnvattnet bakom den stormiga fronten når en och annan konstnär berömmelse genom att rakt av måla Sverige, Eva Nordenson lyfter till exempel gärna fram Helmer Osslund, mest känd för sina fjällandskap i sprakande höstfärger. Men de har varit undantag, och idag är det svårt att hitta regelrätta landskapsmålare som räknas på kultursidor och prestigegallerier.
– Nu vill man ju inte så gärna måla figurligt och man målar absolut inte med förtjust inlevelse i landskapet. Möjligtvis kan landskapet symbolisera ett inre tillstånd av något slag, säger Eva Nordenson.
Landskap som mentalt tillstånd. Kanske är det Karin Mamma Andersson hon syftar på, en av Sveriges mest uppmärksammade samtida konstnärer. I ett samtal i boken ”Karin Mamma” inleder dramatikern Lars Norén med att fråga henne: ”Varför finns det så många landskap i ditt måleri?” Att frågan alls ställs är talande för hur udda motivvalet är.
Hon svarar att hon började så, helt enkelt. Det är ett barndomsspråk hon haft med sig, och när hon gick på konstskola och famlade efter ett sätt att måla, och samtidigt fick barn, fick hon upp ögonen för det vardagslandskap hon barnvagnspromenerade i.
”Och då började jag måla det eftersom jag inte hade tillgång till någonting annat. Bunden vid barnvagnen som jag var /…/ Jag tillbringade flera veckor på våren och på hösten med att måla landskap och efter en tid började jag märka att de – i synnerhet de som var lite halvdåliga – var en beskrivning av mig och då började jag sätta dit figurer och ett sorts berättande.”
Landskapen i Karin Mamma Anderssons tavlor är inga idyller. Man blir inte riktigt klok på dem, är de drömda eller verkliga, kommer någonting hemskt att hända? Samtidigt är de vardagliga. Om Linnerhielm en gång reste land och rike runt och letade efter vyer som det var någon särskilt med, så är detta landskap som det inte är något särskilt med.
Bilderna är förstås oanvändbara för den som vill locka turister. Vart isåfall? Tavlorna berättar ju inte om en plats, möjligtvis om en plats inuti Karin Mamma Andersson.
Samtidigt känns dessa landskap befriande; en motvikt mot det förtjusta ögats sökande efter insmickrande vyer – på samma sätt som Tomas Tidholms dikt ”Friluftsliv i strandområden” (passande nog återpublicerad i Karin Mamma-biografin) är ett motgift för den som börjar storkna på överspänd naturlyrik.
”En konstig sorts friluftsliv är när man går i konstiga mörka strandområden med alar i november eller januari om det är snöfattigt /…/ Fåglarna är borta eller har kommit bort på annat sätt och hörs inte, men man kan hitta en rutten brygga från den tiden. Trä är äckligt ibland om det är mycket blött, då kan man inte lita på det, då är det som svamp, och luktar.”

Fast det ”yttre” landskapsmåleriet har givetvis inte upphört att existera bara för att det hamnat under konstkritikens radar. Gå på en akvarellsalong och du ska finna att det frodas bland såväl halvproffs som skickliga amatörer, här finns hela skalan från sött beskrivande landskap till nästan abstrakta. Precis som på nationalmålarnas tid är vissa vyer mer målningsvänliga än andra, bohuslänska berg och skånska landskap med pappersvita husgavlar är till exempel säkra kort. De ser ut som en akvarellmålning ska se ut nu för tiden.
Bohuslän och Skåne har hög status inte bara som akvarellmotiv utan även som turistlandskap. Men att måleriet i sig skulle ha bidragit till det, som det gjorde på Anders Zorns och Carl Larssons tid, nej det tror inte Stefan Nilson. Fotografier, javisst, de är rapporter från verkligheten, de kan säga: åk hit så väntar dig en upplevelse. Men ett målat konstverk är sin egen upplevelse.
Men om målade konstverk inte längre fungerar som regionala dragplåster så kanske konstnärerna själva kan göra det. Österlens utveckling tyder på det. Detta fattiga och bortglömda hörn av Skåne har blivit Sveriges Toscana; att ett antal konstnärer slog sig ner där (bland annat för att det var så billigt att köpa hus) och med tiden startade Sveriges mest berömda konstrunda har säkert bidragit. Långtifrån alla målar österlenska landskap, men deras kollektiva närvaro har ändå gett trakten kulturell status som i sin tur bildat jordmån för gourmetkrogar och exploderande fastighetspriser.
Ingen av landets andra konstrundor har riktigt lyckats med samma sak. Men om man åker norrut till Karlstad kan man hitta någonting lika anmärkningsvärt. Där räcker det med en man och hans tavlor – en värmländsk enmans-konstrunda – för att skapa publikrusning.

Sommaren 2012 flyttade Lars Lerin sin fasta utställningslokal från Laxholmen i Munkfors till den klassiska dansrestaurangen Sandgrunds funkisbyggnad vid Klarälven i Karlstad. Publikintresset var stort från start och kommunstyrelsens ordförande Per-Samuel Nisser bjöd i pur förtjusning upp landshövding Eva Eriksson till en svängom på dansgolvet under invigningen. Den lågmälde konstnären såg som väntat mer besvärad ut i ståhejet.
En vanlig vardag några veckor senare kommer han insmygande i utställningslokalen och gör ett diskret hej hej-tecken – mer hinns inte med innan den första besökaren får syn på honom. Snabbt flockas de, några vill ha en autograf, någon vill be om en utställning till sitt norska galleri, några vill berätta hur gripna de är av utställningen, hur de nästan föll i gråt vid anblicken av vissa tavlor. Vi förflyttar oss, nästan flyr, upp till ett avskilt rum på andra våningen.
Lars Lerin är som Zlatan; han gör saker med pigment och vatten som man inte trodde var möjliga. Men det finns en varm innerlighet i bilderna också, och allt detta i kombination med några nakna dokumentärfilmer om hans livsöde har genererat en värme från publiken och en popularitet som är ovanlig i konstkretsar. Häromåret sågs en Lerinutställning av mer än 100 000 besökare på Waldemarsudde i Stockholm. Och trots att han till stor del målar landskap, utan ironi och utan dolda avsikter, hyllas han även på kultursidorna. Lars Lerin är helt enkelt ett enda stort undantag.
Har jag rentav hittat en konstnär som gör för sin landsända vad Zorn och Larsson gjorde för Dalarna? Det är ju inte bara den lerinska dialekten som är omisskännligt värmländsk, även måleriet har talat värmländska. Han tydde sig i tidiga tonår till Arvid i Jonhål och hans hushållerska Astrid, till Elsa i Skräddartorp med de 28 katterna och några andra äldre småbrukare i hemtrakten kring Sunnemo. Deras omgivningar var länge hans främsta motiv.
– Jag kände mig så udda som barn, och har sedan dess alltid haft en nostalgisk längtan till ett bekymmersfritt liv där man bara tänker på skog och mark och kor och så. Hos dem kände jag mig trygg. Och så var det ju rätt vâckert också.
– Fast det hade nog gått lika bra att måla Norrland, kanske ännu bättre för där är det ännu kargare, Värmland är lite sött.
Annars är väl sött knappast ett ord man förknippar med Lars Lerins konst. Landskapen är osminkade: ödegårdar i skogsbygder, rivningsmogna uthus, en övergiven husvagn i ett skogsbryn, spretiga kalhyggen mot mörka himlar och bleknade fotografier av släktingar som ingen längre minns namnet på.
Det är inte vyer som skulle få den gode Linnerhielm att tappa tömmarna. Vilket är helt logiskt, för måleriet har inte bara befriats från tvånget att avbilda, utan också från tvånget att vara vackert. I det moderna landskapsmåleriet som det ser ut i Mamma Anderssons och Lars Lerins (sinsemellan väldigt olika) bildvärldar har värdena bytt plats; fult är snyggt och snyggt är fult.
Pittoresk är det sista ord en samtida konstnär med anspråk vill höra om sin tavla. Där krävs det att man distanserar sig från insmickrande och romantiska föregångare. Måla vackert är väl ingen konst.

Att Lars Lerins bilder skulle betyda något för Värmlands status som besöksmål, nej det tror han inte. Och det är sannerligen inte därför han målar.
– Konsten står över sådana saker, säger han kort.
Laxholmen och Sandgrund ligger händelsevis i Värmland och det är kul att folk vill komma dit och titta på det han gör, men hans liv kretsar inte kring detta. Han gjorde sitt när han hängde tavlorna inför säsongsstarten, i tankarna och i måleriet finns han redan någon annanstans. Någon ambassadör har han inte för avsikt att bli.
Ärligt talat börjar jag bli alltmer obekväm i mina försök att klämma in hans konst under en värmländsk etikett. Han är lika mycket en kustmålare, med sina släktrötter och lyckliga barndomssomrar i Bohuslän och sin mångåriga själsliga kajplats i norska Lofoten, där fjällen stupar så dramatiskt rätt ner i havet. Och även den kategoriseringen är orättvist smal: på Sandgrund möter man varken särskilt mycket Lofoten, Bohuslän eller Värmland. Istället har han målat interiörer från naturhistoriska museer och landskapsmotiven kommer från Iran, Sibirien och Indien.
Kanske blir det mer Värmland nästa säsong, säger han, men jag misstänker att han säger det mest för att vara snäll mot en intervjuare vars tes börjar spricka.
– Det har inte så stor betydelse längre vad jag målar. Det är mer ett visst ljus eller en viss färgskala jag är ute efter. När jag var yngre åkte jag runt på värmländska småvägar och letade motiv, det gör jag inte längre, nu kan jag använda internet eller en turistbroschyr för att hitta någonting som jag kan hänga upp ljuset och känslan i bilden på.
Nej, jag får helt enkelt ge upp. Jag hittar inget måleri som både är konstnärligt spännande och samtidigt turismbefrämjande. Och lika bra är väl det, Lerin har nog rätt i att konsten ska stå över sådana saker.
En sak kommer man dock inte ifrån. Konstnären som person kan – förutsatt att han eller hon fått tillräcklig kändisstatus – betyda något för en regions balansräkning. Den glada lilla pardans som kommunstyrelsens ordförande och landshövdingen i Värmland bjöd på i somras tyder på det.