CIMG75101

Text och foto: Mats Ottosson
Fauna & Flora 3/2012

* Alkor och pingviner är inte nära släkt med varandra, familjen Alcidae tillhör ordningen vadarfåglar medan pingvinfamiljen Spheniscidae ensam utgör hela ordningen pingvinfåglar. Men eftersom alkornas ekologiska roll är så lik pingvinernas, har de av evolutionen formats till snarlik fason. Alla nu levande alkor kan dock till skillnad från pingvinerna flyga. Garfågeln som utrotades på 1800-talet saknade däremot på pingvinvis flygförmåga. En imponerande rekonstruktion av denna jättealka finns i museet på Stora Karlsö, som en påminnelse om att man hittat benrester av garfågel i grottan Stora förvar.

Folkbildning i paradiset

Stora Karlsö är central i den svenska naturvårdens historia, men känns samtidigt som ett exotiskt utland.
Mats Ottosson stiger iland för första gången och hamnar på samma kurs som en brokig skara fågelskådare, orkidédyrkare och livsnjutare.

Förmiddagsbåten till Stora Karlsö har denna dag – tack vare en skolklass från Lyckåkersskolan i Visby – något av måskoloni över sig. Uppspelta ungar mäter matsäck med varandra, de vuxna hanarna och honorna övervakar och deltar, energi- och ljudnivån är hög. På akterdäck står två fjärdeklasskillar och bluffar inlevelsefullt för en tysk turist.
– Look, penguins! I loooove penguins.
Tysken ser misstänksam ut, med rätta. Fullt så långt borta är vi inte att det finns pingviner här. Men nog känns Karlsöarna som utrikes ändå. Att komma till Gotland för en fastlänning är redan det bortom normaliteten. Att sedan ta båten från Klintehamn till Stora Karlsö (eller från Djupvik till Lilla Karlsö) är att ta ytterligare ett steg bort från det urbergssvenska och invanda. Det är de irländskt gröna hedarna och det grekiska havet: turkost mot vitgrå kalkstensklippor. Det är orkidéängarna. Det är alla dessa alkor; flygande på svirrande vingar, simmande, dykande, ruvande, knorrande*. Och över detta en sol som lyser oftare än hemma.

Av oförklarliga skäl har det tagit mig nästan femtio år att komma fram till detta första besök. Risken att bli återfallsbesökare är extremt hög, har jag förstått. Aldrig har jag fått starkare reaktioner från folk inför en resa än när jag berättat att jag ska till Stora Karlsö.
”Det är min paradisplats på jorden”, säger en som hittade kärleken där.
”Stora Karlsö är mitt andra hem på jorden, eller kanske till och med mitt första”, säger en som hittade kärleken på annan ort men gifte sig med honom i grottan Stora Förvar på ön.
Malmöiten Rolf Liedholm är på ön för femte gången, men i år tänker han uppleva den mer fullödigt än tidigare; i år har han anmält sig till Gotlands folkhögskolas kurs ”Flora och fauna på Stora Karlsö”.
– Det är roligt att vara här hela dagarna, istället för att bara komma som dagsgäst till ön, säger Rolf Liedholm.
Både kursen och kursledarna – entomologen Håkan Elmqvist och entomologen/ornitologen Lars Imby – är moderna klassiker. Håkan höll sin första kurs på ön 1984, Lars anslöt -91. De ger Liedholm och de andra deras lystmäte av fullmatade dagar. Igår var de igång elva timmar. I morse var hardcore-deltagarna åter uppe i soluppgången, tittade på fåglar med Imby och vittjade ljusfällan med Elmqvist. Sedan har hela den artonhövdade gruppen hisnat ovanför sillgrisslorna och tordmularna vid Stornasar, vandrat bland krutbrännare och toppjungfrulin och tungvrickat sig igenom fjärilsnamnet snäcksäckspinnare. Bland mycket annat. Somligt läggs på minnet, annat inte.
– Vill man lära sig något får man göra det, vill man inte låter man bli. Jag kan inget om insekter, jag gillar inte insekter, men jag har lärt mig massor om fåglar, säger Cecilia Lokind från Odensala.
Hon fick tipset om kursen av en syssling som kallade den ”en kurs i paradiset”. Andra har hittat hit med slumpens och en kurskatalogs hjälp. De fyra vännerna från Nyköping – Christina Bremfält, Agnetha Pettersson, Eva Kling och Anna-Maria Kvist – har som nystartad tradition att åka på sommarkurs på folkhögskola. Förra året var det Taube-kurs på Västkusten, jösses vad de sjöng. Nästa år blir det något med hantverk. Nu råkade det bli fauna och flora.
– Vi är lite udda här, vi är inte så intresserade av natur egentligen. Men vi har kul! säger Christina Bremfält.
Andra deltagare är sedan länge inbitna naturvänner, som nyss nämnde Rolf Liedholm (”för mig är fågelskådning ett tillstånd”) och de nyblivna kompisarna Berit Wijk från Järfälla och Lena Hagberg från Norrköping (”vi är utan tvekan de största orkidénördarna på kursen”). De kan en hel del inom sina respektive specialområden, men får tack vare kursens blandade innehåll en chans att kliva över gränsen till nya domäner.
– Det är roligt att lära känna nya fågelarter, att det finns någon som kan säga vad de där små gråbruna är för några: knepiga arter som törnsångare och rariteter som lundsångare, sådana där som man aldrig skulle klara på egen hand, säger Lena Hagberg.
Vitsen med att man vet namnen på arterna? Lena ser ut som om svaret är den självklaraste sak i världen:
– Annars blir man ju inte lika glad. Känner man igen näktergalen och vet hur den låter så får man varje vår tänka: ”Åh, nu har näktergalen kommit”.

Och näktergalarna har sannerligen kommit till Stora Karlsö. Inte ens mörkrets inbrott får dem att tystna, minst en hane håller igång galenskapen natten igenom. Såhär års finns liksom ingen ro, genernas fortplantningsbudskap hetsar, allt pågår dygnet runt. I de sena kvällsstimmarna hörs fortfarande sjöfåglarnas vardagsljud: plasket när de tvättar sig, ejderdagisfröknarnas skrockande och dunungarnas små kycklingljud. Silvertärnor snor som fladdermöss över natthimlen. Vid elvatiden reser sig flaggan på tunet vid Norderhamn och slår till som en fiskstjärt, det är väderomslag på gång.
Nästa morgon är det mycket riktigt svalare, vilket inte hindrar kursdeltagarna från att följa Lars Imby till sluttningen ovanför Norderhamn, där rosenfinkarna artigt bevakar sina revir (enligt engelsmännen sjunger de ”pleased to meet you”) och höksångarna kastar sig från buske till buske.
De kursdeltagare som håller sig med artlistor börjar närma sig sextiotalet fåglar. Malin Dufmats har köpt en fältbestämningsbok och gör ett kryss och en anteckning för varje ny art. Hon är glad att hon inte lät sig övertalas att bjuda på whisky för varje kryss.
– Då hade jag varit ruinerad nu.
Så går timmar och dagar; folkbildning och livsnjutning i skön förening. Man förstår vad Håkan Elmqvist menar när han säger att valet av Stora Karlsö är strategiskt.
– En sådan här plats gör vilken kurs som helst lyckad, det är nästan oundvikligt att folk får en stark upplevelse.
Valet är listigt av ett annat skäl också. Det ger även kursledarna chansen till en rejäl vistelse på Stora Karlsö varje år.
– Jag vill så väldigt gärna komma hit, säger Håkan Elmqvist som kombinerar kursledandet med ett mångårigt inventeringsarbete av öns fjärilsfauna.
Han är bara en i en lång rad. Rutger Sernander, Gustaf Rudebeck, Bengt Hubendick och Nils Linnman har alla nystat i olika ändar av öns djur- och växtliv. Bengt Berg och Arne Sucksdorff tillhör dem som skildrat ön i bild och text. Frågan är om det finns någon svensk plätt natur – det skulle vara Sarek isåfall – som har haft en lika speciell status de senaste hundra åren.

Allt börjar 1880, då begreppet naturvård knappt existerar och det ännu är nästan trettio år kvar innan de första nationalparkerna instiftas.
Den på Gotland bosatte tyskättlingen Willy Wöhler – en rakryggad herre i jägarhatt med fjäder, kejsar Wilhelm-mustascher och en grov påk istället för käpp – bestämmer sig för att göra något åt att fågelbergen är på väg att tömmas på liv genom jakt och äggplockning. Han får en prins, fem grevar, tre baroner och en rad andra infytelserika herrar med sig i bildandet av ”Carlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB” som undan för undan köper upp marken på Stora Karlsö. Ön brukar tack vare detta ibland kallas världens näst äldsta naturskyddade område, efter Yellowstone i USA. (Allt var dock inte fredat, som tack för aktieköp á 100 kronor styck fick aktieägarna delta i årliga jakter på öns inplanterade skogsharar.)
Avskogning var ett av det sena 1800-talets mörkaste samhällsproblem, och i den andan planterade man in nya främmande trädslag på ön. (Vejkseln, växten vars ibland krypande, ibland trädbildande buskage står i skyar av vit blom såhär års, är en vacker men outrotningsbar påminnelse om det riskabla i ett sådant förfarande.) För att måna om de efterlängtade trädens återväxt utsågs fåren, som betat på ön i kanske 3 000 år, till marodörer och 1887 vräktes de från Stora Karlsö. Det skulle ta mer än hundra år innan det misstaget rättades till.
Men man kan knappast klandra dåtiden för att dess klokskap i efterhand visar sig vara mindre klok. Och faktum kvarstår att aktiebolaget räddade en bit unik svensk natur undan exploatering; en ö som kan fungera som en lins varigenom man kan betrakta mer än hundra års förändringar i människans relation till naturen.
I aktiebolagets tidiga historia protesterade man (förgäves) mot bygget av ett nytt fyrhus. Det skulle störa öns vilda karaktär, menade man. Idag är det vandrarhem i åtskilliga av öns byggnader och trerätters med vin i restaurangen och den närmast ikonliknande bilden av fyrhuset på krönet av Västerberget är ett av öns främsta dragplåster, vid sidan av grisslorna och tordmularna på fågelbergen. Båttrafiken, vandrarhemmet, guidningar och andra turistverksamheter är idag helt centrala för aktiebolaget, eller Karlsöklubben som det dagligdags kallas.
Det finns även annat som en aktieägare från slutet av artonhundratalet skulle ha svårt att känna igen sig i idag. Någon uppfriskande nöjesjakt på sillgrisslor och tordmular har det inte varit tal om sedan 25 juli 1942 (då 425 alkfåglar varav 15 tordmular miste livet). Fågelbergens invånare är istället strikt skyddade av tillträdesförbud. Och rovfåglarna, de dåtida jägarnas illa sedda konkurrenter, har fått idolstatus. I Turistföreningens årsskrift kunde man för hundra år sedan läsa att ”Bland roffåglar märkas på Storön pilgrimsfalken (Falco Peregrinus), en ståtlig fågel, men ett svårt skadedjur. Någon gång händer det, att en eller annan kungsörn gör ön ett ovälkommet besök; ovälkommet, ty kungsörnen slår i regel en hare om dagen!”. Numera jublar alla på ön när en gotländsk kungsörn eller pilgrimsfalkarna från reviret på Lilla Karlsö kommer på besök, och inne på museet i Norderhamn visar konservatorn Birger Nordahl den monterade falkfamiljen med särskild kärlek.
– Jag hittade de uppstoppade pilgrimsfalksungarna i ett skåp i Hien. Fasen sa jag, ska vi inte försöka få hit några vuxna pilgrimsfalkar från riksmuseet? Där låg mycket riktigt en hane och en hona i en frys som jag kunde använda.
Birger har själv ett mångårigt förflutet på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm men driver nu egen verksamhet som konservator och ställer sedan ett antal år sina tjänster till Karlsöklubbens förfogande och har därmed sina egna skäl att återvända till ön med jämna mellanrum, med sin hemliga låda med medikamenter.
– Jag har just piffat upp sillgrisslorna litegranna. Det går ganska bra med rödsprit. Och så har jag sminkat bena på strandskatorna och skrattmåsarna, de bleks ju av solljuset.
Nu är han nöjd för tillfället. Men han kommer tillbaka.
– Örnen här är en gammal ful jävel. Jag har en ny i frysen hemma.

Deltagarna i fauna- och florakursen har förstås redan hunnit med en genomgång av fåglarna i museet. Idag är det istället dags att bekanta sig med insektssamlingen. Men då smiter Lena Hagberg och Berit Wijk. Insekter och fåglar i all ära – herregud, orkidéerna blommar ju.
Det bär iväg över heden där kalkstensgrå, nästan fossiliserade enestubbar vittnar om hur långt igenväxningen av ön hade gått innan röjsågar och får släpptes lösa igen under 1990-talet.
Adam och Eva, Sankt Pers nycklar och krutbrännare syns lite överallt, men allra tätast och praktfullast står de i närheten av Björkar. Det är dit de är på väg.
– Det spelar ingen roll att man har tvåhundra bilder på dem redan hemma. Man måste ändå ta en till, säger Lena Hagberg.
Det är något med orkidéernas säregna utseende och deras lagom stora antal, knappt femtio arter i Sverige, som gör att man vill se dem alla, menar Berit Wijk.
– Först försöker man hitta dem som finns i närheten, sen åker man till Gotland och Abisko och till slut fattas bara några på listan.
– Skogsfru? frågar Lena.
– Nej, skogsfru har jag sett, säger Berit, men norna och brunkulla fattas. Jag får nog ta och åka till Östersund i år.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300