IMG_6502

Ur Turist nr 6/2016
Text: Mats Ottosson
Foto: Roine Magnusson

Ishavsdrömmarens lästips
Arktiska drömmar. Barry Lopez. En fantastisk reseberättelse om naturen, landskapet och människorna längst uppe i norr.
Fröken Smillas känsla för snö. Peter Høeg. Smilla Qaavigaaq Jaspersen har inte bara en överlägsen känsla för snö utan också för havsisar. Samt ett absolut lokalsinne. Därför överlever hon mot alla odds denna halsbrytande thriller.
Rysk is. Lars Lerin. Den arktiska färgskalan är som gjord för akvarellmåleri. Ingen behärskar konstarten bättre än Lerin.
Expeditionen: min kärlekshistoria. Bea Uusma. Författarens djupdykning i den ballongburna André-expeditionens miserabla öde botar med besked all överdriven ishavsromantik.

Gävlebuktens horn

Ibland känner man att man bara måste ha ombyte. Ögonen måste få se något nytt, öronen höra andra ljud än vardagens välbekanta bestickslammer.
Hos mig pekar den sortens längtan ofta norrut. Även på vintern – ja, kanske i synnerhet då. Mitt i vardagen blir jag överfallen bakifrån av tankar på en vitare snö och en klarare kyla.
Problemet är att sådana funderingar sällan tar hänsyn till det faktiska kalenderläget. Det kan vara månader till nästa större lediga utrymme i almanackan. Vad gör man när man har knappt med tid till förfogande, men ändå inte kan bärga sig?
I mitt arkiv finns det en hängmapp som jag prosaiskt döpt till Platser/Trakter. Den skulle lika gärna kunna heta Resdrömmar Sverige eller Längtans platser.
I denna arkivmapp har jag för vana att trycka ner tidningsurklipp, utskrifter, broschyrer och lösa anteckningar vartefter jag hör talas om platser som av någon anledning framstår som särskilt oemotståndliga. Där ligger de sked med varandra: Juktådalen. Översjökölen. Nohlmarken. Fänstjärnsskogen.
Till denna mapp går jag en gråmelerad vinterdag när tankarna på norrut blir särskilt påträngande. Målbilden är en plats som ligger i rätt kompassriktning; ett någonstans jag aldrig upplevt förut men som samtidigt ligger på max tre timmars avstånd. En övernattning är OK, sedan måste jag vara hemma igen.
När jag bläddrat klart ringer jag vännen och fotografen Roine Magnusson och säger: Billudden.
Ja tack, säger han.

Sålunda sitter vi några dagar senare vid ett frukostbord i Gävle där bästa tänkbara morgonhumör råder. Värdinnan för vårt tillfälliga nattlogi har just inspekterat väderläget.
– Solsken, tio grader minus och barometern rakt upp: tiotjugonio!
Ute är snön torr och knarrig under kängsulor och bildäck och när vi efter tjugo minuters resa i sydostlig riktning passerar Dalälven ryker det mörka vattnet i kylan. Träden på älvbrinkarna gnistrar av rimfrost.
– Det kan bli en sån där hallelujadag, säger Roine.
Om man ska vara noga med begreppen har vi just, efter övernattningen i Norrland (Gävle) just återvänt till Svealand. Vårt mål – Billuddens naturreservat – ligger dock på samma breddgrad som Gävle och är väl så mycket Norrland till klimat och terräng, även om det ligger i nordligaste Uppland.
Själva Billudden utgörs av en smal landtunga som sticker ut i Bottenhavet öster om Dalälvens utlopp. Det är den stora inlandsisen som har stått formgivningen. Rullstensåsen lär fortsätta på havsbottnen åtminstone sex mil bortom uddens spets.
Parkerar gör man vid uddens bas, intill Rullsands populära badstrand och campingplats. Att vi befinner oss på Nordupplands riviera märks inte alls. Ingenting känns mer övergivet än en vintertom campingplats. Härifrån går vi till fots längs en oplogad skogsväg, och genast blir vi varse att området kanske inte är helt övergivet ändå. Genom den högstammiga skogen snirklar sig åtskilliga vindlande hundlöpor med tillhörande husse- och mattespår. Vi sällskapar dessutom med ett ensamt skidspår.
På våra ryggar har vi en lätt fikapackning, framför oss har vi en tom dag och sammanlagt sju kilometers vandring. Eller borde det kanske kallas promenad?
Strunt samma. Snart drar sig stigen mot havet på västsidan och vi får fullt upp med att fylla ögonen.

Den västra respektive östra sidan av Billudden går i skilda färgskalor idag. I väster är det blått: vid himmel, öppet hav och avlägsen horisont.
I öster ligger isen tjock och allt är nedbäddat i snö, även det lilla fiskeläget Billhamn vars vinterstängda sjöbodar, stugor, gistgårdar och bryggor flockas kring en liten skyddad vik.
Den sista delen av vandringen går fort. Det kommer som en överraskning när vi inser att den lilla gräddfärgade byggnaden som dyker upp framför oss är Billuddens före detta fyr – inte är ett malplacerat utedass som vi först tror.
Ja, så står vi då på den yttersta spetsen. Vyn öppnar sig mot horisonten och jag får det jag önskade mig därhemma: lite arktiskt vinterhav i sin allra vänligaste form. Längs stränderna ligger uppkastade isvallar, ett gnistrande dynlandskap, men stenhårt – som emaljerad betong. Västerifrån kommer ett parti drivis sakta glidande med strömmen. Ismassan ser fast ut, men på nära håll märker man att den väser och viskar och rör sig. Man blir nästan lite sjösjuk vid anblicken, som om golvet framför ens fötter gungar.
På den yttersta spetsen bildar isvallarna något som påminner om en mjukt formad men mycket solid vit betongkaj mot det grunda, öppna vattnet. Där sätter jag mig och dinglar med benen. Havet häver sig så omärkligt att jag först efter en stund noterar hur dyningarna emellanåt slickar känglädret. Havet kan vara ett livsfarligt vilddjur, men idag är det ett sällskapssjukt husdjur. Det passar mig utmärkt. Som den ganska frusna vinterdyrkare jag är utövar jag med förkärlek min passion för det arktiska landskapet under någorlunda bekväma former – gärna i en läsfåtölj (se rutan här intill).

Plötsligt är vi inte ensamma på Billuddens yttersta spets längre, för skidandes på rullstensåsens knotiga rygg, inte olik en norsk polarfarare i sin anorak och sitt helskägg, kommer Andreas Press. Som barn höll han ofta till i en av stugorna i Billhamn, hans pappa arbetade på Skutskärsverken, stugorna ägdes av företaget. Nu är Billudden hans egen ficka. Han vet var sanddraban och fältsippan växer. Han vet vilket ruskväder som är bäst när man ska skåda sträckande bredstjärtad labb (hård nordostvind). Han vet att nudistbadet vid Rullsand kan vara riktigt givande under småfågelsträcket på hösten.
– Jag har väldigt många fina naturupplevelser härifrån. Det sitter förresten en havsörn därute, säger han och pekar mot en knappt skönjbar prick på de avlägsna Långsandsörarna.
– Det brukar sitta en just där. Man lär sig deras vanor när man är här ofta, man känner nästan igen individerna till slut.
Idag är han här av ingen särskild anledning. Ibland känns det bara som om livet rinner ifrån en om man inte går ut.
– Jag blir nästan deprimerad av att sitta inne en sån här dag. Det finns inga garantier för att man kan åka skidor här på vintrarna längre, så man får ta chansen när det går.

Andreas Press har inte ens hunnit skida vidare förrän Lars och Margareta Bonde från Gävle kommer vandrande bland de snötyngda havtornsbuskarna och börjar ta fram livets väsentligheter ur sina ryggsäckar: grillkorv, bröd, ketchup och senap.
– Vi åker till Billudden med omnejd några gånger varje år. En dag på vårvintern såg vi tretton havsörnar i luften samtidigt vid Gårdskär ¬– vi trodde inte ens att det fanns så många havsörnar, säger Margareta.
Lars nickar:
– En grej som jag inte gjort än, men skulle vilja göra, är att vara på Billudden när stormen verkligen ligger på under vintern.
Fast våren är också fin, säger Margareta.
– När blåsipporna blommar som ett blått hav hela vägen ut! Och sedan liljekonvalerna likadant, fast i vitt.
Och knappt har de hunnit säga det förrän ett annat gävlepar – Leif och Inger Hedman – kommer släntrande ut mot Billuddens spets och sällar sig till platsens lovsångare.
– Vi följer årstiderna här. Man måste hit och kolla varje höst när havtornsbären mognar. Och vintern … det är isarna serru, det kan kännas som att man är vid nordpolen.
– Och herregud när blåsipporna kommer. Och havet … att bara sitta och tomglo.

Ja, havet! Ingen akvarell-låda i världen rymmer så många sorters blå. Vi stannar hela dagen och ser hur nyanserna skiftar vartefter solen förflyttar sig på himlen.
Till sist, när det går mot sen eftermiddag, har havets blåa koncentrerats till djup ultramarin mot horisonten, medan himlen spätts ut till en tunn blågrön nyans och laserats med ett lager tunna cirrusmoln.
Jag konstaterar att jag börjar känna mig redo att vända tillbaka hem till en ny vardagsvecka.
En sista blick norrut bara.

Våra böcker i urval...

IMG_2960
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300