Genjakt på Julita

Äpplena mognar i de sörmländska trädgårdarna. Den som vill palla, mosa eller musta har gyllene tider. Men vet du om du håller ett Transparent Blanche, Madam Palm eller Åkerö i handen?
På Julitas äppeldagar står jourhavande pomolog beredd att svara.

Det doftar höst, även om solen försöker lura oss med lite somrigt glitter i Öljarens vatten. Vinden fläktar lite från sjön och äppelträdens grenverk rör sig nästan omärkligt. Ett moget Äs baron faller till marken med en dov duns. Så ett till. Man får akta huvudet när man går in bland träden i äppelodlingen på Julita gård. Många av träden dignar av frukt, trots att det är en medioker äppelhöst, och nu är de flesta äppelsorter redo att släppa taget och låta sig falla. Under ett Sparreholm ligger redan en brun sörja av övermogen frukt, medan getingar och andra flygfän rusigt kryssar fram och tillbaka tätt över moset.
I det klassiskt sörmländska lätt kuperade odlingslandskapet med åkrar, ekbackar, herresäten och statartorp ligger Julita gård med herrgårdens mangårdsbyggnad som ett gräddgult bakverk i grönskan. Den här dagen badar hela området i brittsommarljus, det är vackert så det svider. Här huserar numera Nordiska museet och Sveriges lantbruksmuseum. Gårdens fina pionsamling sover, liksom rabarbersamlingen, men det finns annat som drar den här tiden på året.
Pomologen Håkan Svensson guidar en stor grupp besökare i äppelodlingarna där fruktträden står på rad märkta med namnlappar. Detta är en av Julita gårds stora attraktioner; en av Sveriges största genbanker för äppelträd. Här finns 130 sorter, minst två träd av varje, med de flesta ursprung i Mälardalen.
– Det finns ingen anledning att importera Golden delicious, vi har egna äpplen så att vi kan äta året runt i det här landet, säger Håkan med adress till livsmedelsbranschen som hellre köper några få äppelsorter från utlandet istället för att sälja svenska äpplen.
– Rött järnäpple kan man exempelvis lagra i ett år, säger han. Jag har det hemma.
Under äppeldagarna, som firats på Julita i september i snart tjugo år, vallfärdar trädgårdsägare och andra intresserade till fruktodlingarna. Det är bara att betala i entrén, sedan kan man kryssa fram mellan träden, plocka ett äpple direkt från närmsta träd och ta ett bett eller två med all uppmärksamhet riktad mot smaklökarna. Sura, söta, mjuka, hårda, mjöliga äpplen; äppelsaften skvätter. De olika smakernas detaljer framträder efter ett tag och man skaffar sig snabbt favoriter. Kanske blir det ett Södermanlands kalvill i trädgården framöver, eller ett Ökna lökäpple?
Inne i det gulmålade, vackert formgivna orangeriet slår äppeldoften emot en så fort man viker runt hörnet till utställningslokalerna. Lukten gör en glad, den är hemtrevlig, nostalgisk och ljuvlig på samma gång. På långbord med säckvävsdukar står små korgar med noggrant sorterade och märkta frukter i fyrdubbla rader. Äppelsorterna ligger i bokstavsordning: Adamsparmän, Aldenham purpuräpple, Alexander, Alfa 68, Alice, Antonovka, Arbat, Aroma, Arreskov, Arthur Turner och Aspaäpple, sedan följer sorter som börjar på snart nog alla andra bokstäver i alfabetet i sammanlagt 290 korgar. Folk strosar runt, känner på äpplena, doftar, kommenterar.
Kön ringlar lång till de två äppelkännare, Håkan Svensson och Rolf Eskilsson, som kallats in för att hjälpa allmänheten med sortbestämning. De sitter på ett podium vid ingången. Kvinnan som står längst fram i kön plockar fram några äpplen ur en papperspåse.
– Vad har du där?
Håkan sträcker sig genast fram, tar en frukt och studerar den noga, bankar den lätt i bordet och skär en bit som han smakar på.
– Misstänker du att det här är Himmelstalund? säger han. Det gör jag med.
Håkan skriver sortnamnet på en lapp och ger till kvinnan som berättar att hon haft äpplena i sin trädgård länge utan att veta vad det är.
Sådär fortsätter det, en efter en av de vetgiriga avlöser varandra framför bordet. De två pomologerna förlorar inte sin positiva attityd ens för en sekund, de lyssnar tålmodigt till historier om gamla träd och ger skötselråd åt bekymrade trädgårdsägare med sjuka äppelträd eller träd som bara står i vägen.
Den som står bredvid lär sig en hel del: till exempel att vissa sommaräpplen ofta ruttnar redan på trädet, att Gyllenkroks astrakan ser ut som en pussmun under, att det finns sju olika sorters Åkeröäpplen, att Sävstaholm kan kännas igen bland annat på sina påfallande runda kärnor och att Melonäpple går bra att lagra och är väldigt gott framåt jul även om skalet är lite skrynkligt.
– Min mormor från Aneby hade Melonäpple, säger Håkan lite längtansfullt.

Äpplet kom troligen till Julita med de munkar från cistercienserorden som under 1100-talet grundade Saba kloster just här vid Öljarens strand. Tack vare dem spreds kunskaper om fruktodling i trakten ända fram till reformationen på 1500-talet då kung Gustav Vasa drog in alla de katolska klostrens och kyrkornas rikedomar till kronan. Då var dock äppelodlingen redan på god väg att etablera sig i Mälarlandskapen, bland annat hade den blivande Karl IX utsetts till hertig för fruktodlingens främjande och anlagt plantskolor vid Gripsholms slott.
Så det är ingen slump att en genbank för äppelträd har hamnat i just i Julita. Hela Södermanland är ett äppelrike med stolta traditioner. Förr i tiden hade varje större gård med självaktning en stor fruktträdgård och en ambitiös trädgårdsmästare som gjorde sitt yttersta för att ta fram nya sorters äpplen som kunde få gårdens namn. Om detta vittnar äppelsorter som Sävstaholm och Åkerö, men det finns faktiskt totalt 25–30 äppelsorter som anses härstamma från landskapet. Med det toppar man Sverigelistan. Åkerö räknas som landskapsäpplet nummer ett, moderträdet finns att beskåda på Åkerö gård i södra delen av Flens kommun.
Det är de riktigt gamla sorterna som är mest intressanta för pomologerna på genbanken. Man har sedan 1970-talet dammsugit markerna kring gamla torp och ståtliga herresäten i hela Mälardalen för att rädda unika sorter för framtiden – vårt äppelarv, vår kulturhistoria. När man fann Munthes rosenäpple vid Algustorps gård i Närkes Kil år 1997, hade ingen beskrivit ett sådant träd sedan mitten på 1800-talet. Pomologerna trodde att sorten var utdöd.
Nu har man en hel avdelning på Julita som kallas skärselden, där står träd som man hoppas och tror är gamla sorter, men som inte avslöjar sitt rätta jag förrän de bär frukt.

Håkan Svensson, som är en riktig stjärna i Äppelsverige, jobbade på genbanken innan han blev pensionär för några år sedan. Han säger att intresset för gamla sorter ökar år för år. Många av de människor som kommer och rådfrågar honom under äppeldagarna är torp- eller husägare som vill plantera samma sorts träd som kan tänkas ha stått i trädgården på mormors eller mormorsmors tid.
Eva Otto och Jonas Eriksson från Sköllersta några mil från Örebro är här för att sortbestämma äpplen som de har i sin trädgård.
– Vi ska bygga ut huset, och några av träden står helt enkelt i vägen, säger Jonas lite beklagande. Vi måste ta ner dem och tänker plantera nya äppelträd av samma sort på ett annat ställe.
– Det visade sig att vi har två olika sorters Åkerö, ett Sävstaholm och ett Ingrid Marie, säger Eva. Men farbrorn som bodde i huset förut har ympat in andra sorters äpplen i träden också så det är två tre sorter på varje träd!
Eva och Jonas är relativt unga, men tycker att det är väldigt viktigt att ha fruktträd i sin trädgård. De vill dessutom gärna ta till vara äpplena på hösten.
– ”Oj, gör du äppelmos!” säger mina kompisar förvånat, säger Eva. Och ”Va, har ni lagt in päron?” Men både jag och Jonas är uppväxta med hemgjord saft och sylt. Och den traditionen vill vi inte tappa. Vi vill bli självförsörjande med äpplen, päron och plommon.
– Det ger en skön back-to-naturekänsla, säger Jonas. Den frukt man kan köpa blir aldrig lika god som den från min trädgård.
– Tyvärr så är inte så många yngre människor intresserade av det här, säger Eva. Det är bara att se på medelåldern här idag. Den är rätt hög.
Och visst. De flesta som går på äppelutställningen är kanske lite äldre, men annars är det många barn i farten på Julita denna dag; de åker hästskjuts, klättrar på sagogubben Pettsons traktor, snackar med katten Findus och kollar in en lerig gris som ligger utslagen i en inhägnad intill, liksom helt utbökad. Barnfamiljerna har picknick vid de rejäla träbord som står uppställda nere vid sjön. En eller annan vänkrets sitter utspridd i gräset eller på en parkbänk och mumsar på viltkebab. De köper perenner eller äppelträdsplantor i den lilla plantskolan där man också kan provsmaka och köpa olika sorters äpplen. Det går också utmärkt att handla konsthantverk, Julita rapsolja och andra lokala delikatesser i stånden kring orangeriet. Eller spankulera och provsmaka i pärongenbanken, som också finns här. Inför guidningen i löjtnant Bäckströms gamla herrgård köas det i flerdubbla led. Det är skönt folkligt och trivsamt. Avslappnat. Julita gård är inte fin i kanten, men har ändå stil. Odlingarna och parken är snygga, kaffebrödet i fikastugan gott, värdshuset berömt för prisbelönt häromårets kock, Tommy Myllymäki.
Hos pomologerna är det också kö – fortfarande efter flera timmar – och sidorna i gästboken har fyllts av namn på människor från Västerås, Skärblacka, Linköping, Huddinge och andra fjärran orter.
Ulla och Rolf Ottosson har ett hus i byn Ättersta på andra sidan Öljaren sedan 20 år. De har tänkt åka de få kilometrarna hit under äppeldagarna i många år och nu äntligen står de framför äppelgurun med sina noggrant ihopsamlade frukter.
– Jaha, det här är ett Wealthy, säger Håkan. Det är från mitten av 1800-talet och jag tror att jag har sett över tio olika varianter av det bara idag.
– Men det här då? Det är väl Cox Pomona, säger Ulla. Det spricker ofta i skalet, varför det?
– Det får du fråga skaparen, säger Håkan Svensson. Det bara är så!