Har du besökt ditt tysta rum?

Det finns ett tystnadens rum inom oss alla som väntar på besök, enligt psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl. Men för att hitta dit behövs också yttre stillhet – inte så lätt att finna i en tid då tystnad blivit en bristvara.

Bilar, bussar, flygplan, fläktar, vitvaror, kontorsapparater, ringsingnaler, musik, prat, fågelsång, vindsus. Vi omges ständigt av mer eller mindre starka ljud, ofta utan att ägna dem en tanke. Eftersom man inte kan blunda med öronen finns de alltid där, och leder i värsta fall till sömnsvårigheter, stress och ökad risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom.
Det där kan man hantera på olika sätt. Själv brukade jag ibland låtsas att trafikbullret var en brusande fors när jag bodde nära motorvägen i en Stockholmsförort för ett antal år sedan. Det var en mental fint som skulle göra det skönare att sitta och fika på min balkong. Det fungerade sådär.
Helt stilla blev det aldrig där jag bodde då, och inte har det blivit bättre med åren. Ökat bostadsbyggande och mer och mer trafik har gjort det allt svårare att hitta platser där det är lugnt och någorlunda tyst.
– I storstäderna är tystnaden utrotningshotad, säger Mats E Nilsson, bullerforskare vid Stockholms universitet. Men alltfler människor är medvetna om det – och om hälsoproblemen det för med sig.
Absolut tystnad verkar dock inte vara något att sträva efter.
– När jag kom in i ett helt ekofritt rum första gången kändes det som om någon drog ner en tjock lovikkamössa över öronen på mig, säger Mats. Det var inte behagligt. Sinnena behöver stimulans, av exempelvis naturliga ljud som fågelsång och vågskvalp.
Kanske har det ökade intresset för meditation och tysta retreater på senare år vuxit fram delvis till följd av att de tysta vardagsmiljöerna krympt. Men det beror också på att många människor har svårt att koppla av och få tyst på sina tankar, det bullrar liksom inuti också.
– Yttre tystnad är bra, men det är den inre tystnaden som vi behöver allra mest, säger författaren Patricia Tudor-Sandahl, som lett retreater i många år och skrivit boken Tid att vara ensam (senaste utgåva 2010, Brombergs)
¬Patricia menar att det finns ett tystnadens rum inom oss alla som väntar på besök. När man vistas där kan man ta semester från vardagen som är så inriktad på att göra och istället bara vara. Det ger en djup vila, men också en chans att skapa något nytt i sitt liv.
– Men många människor är rädda för tystnad. De tror att det ska hända något läskigt eller att de ska ha tråkigt, säger Patricia.
Och visst, det är inte alltid bara skönt att vara tyst och umgås med sig själv, det vet hon av egen erfarenhet och genom de hundratals samtal hon fört med retreatdeltagare. Om man upptäcker att man gått vilse i en taggig snårskog av tankar och måste finna en stig som leder ut kan det göra ont. Men det går över.
– Det är viktigt att tänka sina tankar utan kompass ibland, säger Patricia. Att öppna luckan och låta det som kommer komma. Då kan man hitta den inre vägen ut och mogna som människa.
Men all tystnad är inte bra. Den måste vara självvald.
– Om den är påtvingad, exempelvis för att man känner sig ensam, befolkas den hela tiden av det som man längtar efter, säger Patricia. Och när tystnaden mellan två personer blir till stumhet, eller om den beror på att man håller tillbaka eller flyr från något kan den också vara mycket plågsam.
Hur mycket tystnad man behöver är individuellt. Patricia Tudor-Sandahl betonar att hon inte vill bidra till att lägga ännu ett måste till människors pressade scheman.
– För många kan det räcka med tjugo minuter på en parkbänk då och då, säger hon. Eller att man stänger av mobiltelefonen en eftermiddag. Med lite träning kan man till och med sitta på tunnelbanan i rusningstrafik och liksom vara tyst inuti.
Att man numera kan boka sittplats i tyst kupé på många tåg ser Patricia som ett tecken i tiden: hon har, liksom bullerforskaren Mats E Nilsson, märkt att kunskapen ökat om behovet av tystnad.
– Det går en gräns någonstans för hur mycket vi kan öka bullret och stressen. Många människor pressas till det yttersta idag, säger hon.
Patricia tycker mycket om storstaden. Hon och maken bodde i många år i en lägenhet på Mariaberget i Stockholm; mitt i smeten som hon säger. Men häromåret flyttade de till ett hus i småstaden Lund.
– Det är en helt annan ljudmiljö här. Nu kan jag sitta i lugn och ro bland stora gröna växter i vår skyddade trädgård och se domkyrkotornet på håll.
Men paret har kvar en övernattningslägenhet i Stockholm eftersom de ofta är där på grund av familj och arbete.
– Får jag inte en dos brusande storstad då och då är mitt liv inte i balans, säger Patricia.
Men det finns också en annan sorts brus som lockar henne från Lund då och då. Ljudet från havet. Då far hon till det lilla huset i Vitemölla på Österlen, promenerar på stranden och vaknar och somnar till vågornas brus. Och umgås gärna bara med sig själv.
– Jag älskar havets brus, trots att ljudnivån där förmodligen är högre än vid trafikkarusellen Slussen i Stockholm, säger hon.
Fullkomlig tystnad verkar inte vara något hon aktivt söker. Men hon snubblar över den då och då, som vid Sylarna i Jämtland häromåret.
– Det var fantastiskt – jag skulle kalla det en uppenbarelse – och gav verkligen mersmak. Där kan man snacka om tystnad!