MG_40411-1

Hemma i rövarskogen

Två barn sitter och värmer sig vid morgonelden utanför en grotta högt över en brusande älv. Ronja Rövardotter och Birk Borkason har tagit sin tillflykt till skogen för att slippa ifrån sina vildsinta och krävande fäder.
Många årskullar av barn har i Astrid Lindgrens bok om Ronja Rövardotter och filmatiseringen av densamma fått följa med när vännerna Ronja och Birk till skogs. De drar upp lax ur forsen, fångar vildhästar och rider i full galopp med håret flygande i fartvinden, klättrar i berg, simmar i älven, har närkontakt med vilda djur, badar i vitsippor och äter vad skogen och älven har att ge. Älgar i snöfall, nyfikna rådjur, ropande lom och kattuggla, susande tallskog och strömmande vatten fulländar bilden av drömmen om friheten i skogen. Drömmen om en natur där människor och djur lever sida vid sida i respekt för varandra.
Men inte ens i Ronjas skog är allt frid och fröjd. Barnen blir osams, fajtas med grådvärgar och vildvittror och råkar ut för oväder. Men ändå. Ronja och Birk fostras av skogen. Det är vackert. Det är naturromantik!

”De satt kvar vid sin eld, medan solen steg, under dem brusade älven, och runt omkring hade skogen vaknat. Trädkronorna rörde sig stillsamt i morgonvinden, gökarna gol, en hackspett hamrade på en tallstam någonstans i närheten, och på andra sidan älven kom en älgfamilj fram vid skogsbrynet. Och de satt där båda och kände det som om de rådde om alltsammans, älv och skog och allt levande liv som där fanns.”

Astrid Lindgrens böcker och filmer har gett upphov till resmål som har många hundratusentals besökare varje år. Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och Junibacken i Stockholm är de största. Folk vallfärdar. Barn och vuxna leker, njuter och minns i de uppbyggda barnboksmiljöerna.
Men Ronjaskogen verkar inte den kreativa turistindustrin vilja – eller kunna – göra någonting med. Visserligen finns Ronja och hennes värld med i Vimmerby, men någon riktig gammelskog finns där ju inte. Och där Ronjas skog finns på riktigt – vid filminspelningsplatsen vid berget Sörknatten i Dalsland – har de försök som gjorts med vandringar i Ronjas fotspår somnat in. Å andra sidan finns det mängder av aktiviteter inom den starkt framväxande natur- och vildmarksturismen – som björnskådning i södra Hälsingland, laxfiske i Mörrumsån, vandring på Kynnefjäll och ridning i Tiveden – som visserligen inte rubriceras som Ronjaturism men som skulle göra vilken rövardotter som helst lycklig.
När den ensamma Ronja ger sig ut för att akta sig för att gå vilse i skogen och ramla i älven genom att göra just det – gå vilse i skogen och leka och klättra nära den brusande forsen – samlar hon erfarenheter ungefär som vilken äventyrsturist som helst. Den stora skillnaden är att i det finns någon som står för logistiken och säkerheten i det sistnämnda fallet. En researrangör.
Och det verkar allt fler vilja ha.
För trots att allemansrätten ger vem som helst chansen att uppleva storskogen på egen hand ökar suget efter guidade naturupplevelser. Kanske hänger det ihop med att vi bor längre från skogen nu för tiden. Vi handlar lingonsylt på ICA och är kanske lite räddare för att gå vilse nu än förr. Vi har ganska gott om pengar men inte så mycket tid. Om man exempelvis ska ut och leta rovdjur själv ska man ju ha en himla tur om man ska få se några. Eller vara beredd att lägga ner dagar och veckor på att söka. Hellre då följa med någon som kan visa vägen.
Marcus Eldh på prisbelönta företaget Wild Sweden erbjuder sina gäster guidade turer i Bergslagsskogarna. Bäver-, älg- och vargsafari med mera i samma stil står på programmet.
Marcus hade en likadan skinnmössa som Ronja har i filmen när han var liten.
– Mamma la ut den på mossan i skogen ibland, så låtsades vi att det bodde rumpnissarna under mössan, säger han.
Att Marcus blev vildmarksguide hade dock inget med Ronjaromantik att göra. Han behövde helt enkelt ett jobb. Efter avslutade studier i systemvetenskap var han på resande fot i några månader och såg hur ungdomar på Sumatra i Indonesien försörjde sig på att guida turister som ville se orangutanger. De jobbade intensivt under turistsäsongen, sedan gjorde de annat.
För honom själv väntade en tillvaro som anställd med fem veckors semester. Det lockade inte alls. Men vad skulle man kunna guida till i Sverige?
– Där finns ju inga spännande djur, tänkte jag. Och ingen djungel!
Det enda Marcus kunde komma på som kunde intressera turister var vikingar. Men på turistbyrån i Västerås var man mycket mer intresserad av någon som kunde visa älgar. Det var vad de utländska turisterna frågade mest efter, och hittills hade man hänvisat dem till Skansen i Stockholm.
Marcus lärde sig raskt så mycket han kunde om älgars biologi och beteende, sedan körde han runt i sin mammas bil och letade efter lämpliga skådningsplatser. En ryss och två österrikare var med på den första turen 2002. Efter några år startade Marcus Eldh också STF-vandrarhemmet Kolarbyn utanför Skinnskatteberg där man kan övernatta i kolarkoja. Men det driver han inte längre, nu är det viltskådning, mera viltskådning och mängder av föredrag som är hans levebröd.
– Mitt viktigaste mål är att sprida vördnad, respekt och förståelse för djur och natur, säger Marcus Eldh. Jag vill visa att vi är en del av naturen – det är faktiskt viktigare än att lära folk hur många magar älgen har eller hur länge älgkalven ligger i kons mage.
Många av människorna som åker på Wild Swedens turer säger att de får sig en tankeställare.
– De vill ha mer, säger han. Ganska få människor verkar vara så mycket ute i naturen som de egentligen skulle vilja.
Marcus företag har fått växa långsamt. Han insåg när han blev med familj att exakt hur stora nackdelarna var med att vara ensamföretagare. Ställa in en guidning för att man hade feber fanns inte på kartan. Nu är de två som arbetar heltid och tre extra guider som kan hoppa in vid behov. Marknadsföringen sker via hemsidan och genom att presentera företaget vid föredrag och på mässor.
– Det svåra är inte att hitta djuren utan att hitta människor som vill betala för att kanske se djuren. Vi behöver nöjda gäster som vill komma tillbaka flera gånger och som tipsar om oss till vänner och bekanta.
Men äventyrliga aktiviteter är inte allt man kan ha en skog till. Många människor – även Ronja – beger sig till skogen för att få lugn och ro.

”Sedan la hon sej ner i mossan för att vila en stund, och högt över henne susade träden. Hon låg där och såg på dem och skrattade tyst för att de fanns, sedan somnade hon.”

– Jag känner igen mig i Ronja, säger Ulrika Krynitz på företaget Urnatur som huserar i östgötska Holaveden.
– Hon bor i en rövarskog, och använder vilda växter precis som jag. Och jag tycker också att det är lugnande att vara i naturen.
Ulrika och maken Håkan Strotz erbjuder bland annat stillsamma skogsvistelser med övernattning. Hjärtat i verksamheten är en sorts skogsby – Skogseremitaget – med stugor av olika slag, men också konferens-, mat- och badhus. Man kan bo i ett luftslott, en hattstuga eller ett mosstempel; de flesta av husen är byggda av virke från vindfällen efter stormen Gudrun. Urnatur belönades med Grand Travel Awards Ekoturismpris 2012.
När man anländer hit parkerar man nere vid sjön och vandrar sedan en fägata 500 meter in upp till skogseremitaget.
– Det blir som en mental resa. Man lämnar det invanda och kommer till en avskild plats. Man blir en del av naturen här, av skogen.
Enligt Ulrika känner många människor harmoni så fort de träder in på området. De kommer för att bo i stuga men får på köpet känna närvaron av vinden, skogen, tystnaden och mörkret och doften av jord, mossa, svamp och tall.
– Folk blir sig själva här, de slappnar av, säger hon. Här behöver man inte prestera och vara uppkopplad hela tiden.
Stugorna har varken el, rinnande vatten eller toa men bekvämlighet i form av sköna sängar och myggnät för fönstren. Fotogen och ved ger ljus och värme.
– Ronja Rövardotter bejakar det skrämmande, men det gör inte vi. Tvärtom. Vi vill att folk ska känna sig trygga här.
Många som övernattar i Skogseremitaget har inte någon erfarenhet av skogsliv över huvud taget. Eldstäderna har en stark attraktionskraft. Gästerna tycker ofta om att de själva får hugga ved och elda för värme eller matlagning. Kanske tilltalar det något ursprungligt inom oss, säger Ulrika
– Det här borde jag kunna, tycker många. Det här gör mig till människa.
– Vi och våra gäster blir ofta sittande vid elden och pratar i timtals. Det är bättre än det bästa teveprogram.
Urnatur verkar locka en ny kategori människor att övernatta i skogen. Många kommer från storstan. Allra vanligast är företag som hyr in sig för att konferera, men det kommer också privatpersoner för att vila och njuta.
– Urnatur passar den som aldrig skulle våga eller vilja sova i tält. Det kan vara precis lagom utmaning att vara tvungen att gå ut i kolmörkret med bara en liten lykta i handen för att kissa på natten, och att hitta tillbaka till stugan sen!
Urnatur har växt fram mer eller mindre spontant. Ulrika och Håkan hamnade på gården Sjögetorp av en tillfällighet. Hon var textildesigner med eget företag. Han jobbade på Naturskolan på Omberg, men var samtidigt ordförande i Svenska Överlevnadssällskapet och ville hålla överlevnadskurser här i egen regi. Företag hörde också av sig om olika arrangemang som de ville att Håkan skulle hålla i. Men det fanns inget passande boende, så han började bygga i den egna skogen. Ulrika inredde, och lagade sedan maten när gästerna började komma. Ingredienser hämtar hon från den egna skogen, och från sjön, men gården har också får och grönsaksodlingar.
– Skogsturismen är totalt förbisedd i Sverige, säger Ulrika. Vi vill lyfta fram den, men just nu känns det jättejobbigt. Man ser ju hur de avverkar skog i en rasande takt i hela Sverige. Det finns snart ingen gammal skog kvar.
Ulrika tror att Sverige skulle tjäna massor på att se skogen som en tillgång inom landsbygds- och ekoturism istället för bara som virkesförråd. Många svenska, men kanske framför allt utländska, gäster som kommer till Urnatur bär med sig en dröm om en Astrid Lindgren-skog.
– De väntar sig orörd natur, men det avverkas och avverkas. Det finns allt färre ställen med knotiga gammelträd, som Ronjas skog.

”Det var som om allt skogens liv hade dött och tystnat, och det gjorde henne så underlig till mods. Var detta hennes skog, den som hon kände och älskade, varför var den nu så tyst och hemsk! Och vad var det som gömde sig inne i dimmorna? Något fanns där, något okänt och farligt, hon visste inte vad. Och det skrämde henne.”

I skogen finns våra rötter, skriver kulturjournalisten Johannes Ekman i sin bok Skogen i vårt inre (Carlsson bokförlag 2008). Han spekulerar kring ett slags kulturminne i reptilhjärnan, en inteckning i ett kollektivt minne, innan han tar läsaren med på en resa genom svenskens skogshistoria i dikt och bild, verklighet och drömmar. Den eviga vildmarken i oss alla. Finns den?
Bara för några generationer sen bodde de flesta av oss på landsbygden, om inte i skogen, så nära skogen. Man behövde skogen för viltet och veden. För bären och betet. Man tog bark till garvning, trä till redskap, staket, slöjd och hus, löv som foder åt djuren, näver till slöjd.
Men skogen var också en hotfull och farlig plats: rövare och stora rovdjur skrämde vettet ur folk, och allsköns berättelser spanns och spreds kring oknytt och skogsväsen med syftet att varna och skrämma.
Många människor bodde isolerat i utmarken och hade bara varandra, några åkertegar, en mindre köksodling och skogen. Det var fattigt, hårt, utsatt och ensamt. Många gånger ofattbart eländigt.
Det är inte länge sedan i ett historiskt perspektiv. Vi var snabba att anamma bekvämlighet och utveckling när vi fick chansen. Och ju mer urbana och välbärgade vi blivit desto mer har skogen omvandlats till en plats där vi roar oss eller kopplar av på helger och semestrar.
Men att skogen har förvandlats från födkrok och fysisk livsnödvändighet till fritidssysselsättning behöver inte betyda att folkflertalet struntar i vad som händer med den.

”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog. Och uvens och ormvråkens och skogsduvans och hökarnas och gökarnas skog. Och sniglarnas och spindlarnas och myrornas skog … Dessutom är det min skog! Och din …”

Vi har aldrig haft mer skog, sägs det. Och visst; det är sant att Sveriges yta till över hälften är täckt av träd. Men kan man verkligen kalla de granplantager där alla träd står i raka rader, är lika gamla och förutbestämda att avverkas för skog?
Sverige ömsar landskap. Oåterkalleligt. Det skriver Marceij Zaremba i en mycket uppmärksammad och omdebatterad artikelserie i Dagens Nyheter våren 2012. Den handlar om skogen, äganderätten, kalhyggesskogsbruket, virkesåkrarna och människors kamp mot en obegripligt snårig och stundom rätt korkad skogsbyråkrati.
Zaremba menar att den riktiga skogens försvinnande är vår tids största kulturomvandling. Skogen vi ärvde har helt enkelt blivit vedfabrik. Då och då räddas ett skogsområde tack vare att idogt och seriöst arbetande naturvårdare kan visa att där finns sällsynta arter. Men sällan, eller aldrig, tas hänsyn till skogens sociala värden. Enligt Zaremba kan en jordbrukare som värnar landskapets skönhetsvärden få bidrag, medan en skogsägare som vill göra detsamma hotas av straff.
Det är kalhyggen som gäller inom skogsbruket, i alla fall så fort man kommer mer än några mil från storstäderna. Det spelar ingen roll om man hugger nära någons husknut. Eller om det drabbar en hel orts finaste svampskog. Entrenprenörerna inom vildmarksturismen står och hukar i frontlinjen när striden står om vilka värden som ska forma skogen. Marceij Zaremba intervjuar arrangörer som drabbats av vad man, i Ronja-sammanhang, kanske kan kalla skogsbrukets rövarfasoner. Det är mycket sorglig läsning.
Finns skogen till för skogsbolag och pappersbruk? Eller för folk och fä? Hur den frågan besvaras kan avgöra framtiden för turismen i skogen.
Marcus Eldh på Wild Sweden förstår mycket väl att skogsägarna vill tjäna pengar på sin skog. Men ständigt nya kalhyggen gör att han ofta tvingas lägga om rutterna för sina guidningar. Han kan ta med sina gäster till ett fint skogsområde den ena veckan. Några veckor senare kan träden vara borta.
Att LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, gör framstötar mot naturvårdsverk och politiker och vill inskränka allemansrätten med hänvisning till att naturturismföretag och kommersiella bärplockare förstör och ställer till gör inte saken bättre.
– Allemansrätten är livsviktig för vår verksamhet. Vi är extremt försiktiga när vi är ute med grupper. Stör vi någon så är det möjligen djuren. Men vi stör inte lika mycket som skogsbolagen och jägarna gör.
Marcus har svårt att förstå att politiker och skogsbyråkrater som praktiskt taget borde fått Ronja Rövardotter med modersmjölken kan fortsätta att hävda att det är deras jobb att försvara dagens skogsbruk.
– De borde ju hålla med mig allihop! Kanske gör de det innerst inne.
En som tycks förstå – eller i alla fall försöker förstå – båda sidor i den här diskussionen är Peter Fredman, professor i naturturism vid Mittuniversitetet i Östersund. Hans professur finansieras av statliga skogsbolaget Sveaskog som å ena sidan lyfter fram många naturturismarrangörer på en egen hemsida, å den andra till stor del verkar bedriva samma slags skogsbruk som alla andra.
Själv är Peter uppväxt med scoutrörelsen – som gett honom en ganska romantisk inställning till friluftsliv, säger han. Men eftersom hans mormor och morfar drev lant- och skogsbruk, blev bilden nyanserad.
– För mig är skogen både en plats där man kan lära känna sig själv och sin förmåga. En plats för äventyr. Men också en produktionsmiljö.
Till vardags söker Peter Fredman sig gärna till skogen för en avkopplande joggingrunda. Han tycker om skogens ljud, former och färger.
– I skogen får jag vara ensam och kan slappna av, säger han. Jag känner någon sorts trygghet bland gamla träd. De är en kontrast mot vårt samhälle som är så fyllt av föränderliga intryck.
På jobbet arbetar Peter Fredman bland annat för att hitta effektivare sätt att utvärdera vad naturen betyder för rekreation och turism.
– Vi måste kunna mäta skogens sociala värden, annars blir de osynliga i debatten. Men än har inte mycket hänt, politiker och myndigheter ger dem för låg prioritet.
Peter Fredman gillar egentligen inte att skära ut skogen ur resten av landskapet när man ska prata om naturturism, han vill se helheten. Han tror definitivt att det går att förena naturskydd, naturturism och ekonomisk utveckling på landsbygden. Men det kräver smart planering och kunskap om de sociala värdena.
– Det är rimligt att skogar sköts så att det går att bedriva turistisk verksamhet där, säger han. Skogsägarna ska inte slå undan benen för entreprenörerna, utan se möjligheterna till samarbete istället.

”Nu var det natt, och månen stod högt på himlen. Ronja stannade vid tjärnen för att vila, satt på en sten och kände hur alldeles stilla det var i hennes skog. Hon lyssnade men hörde inget annat än tystnad. Skogen i vårnatten kändes full av hemligheter, full av trolldom och annat underligt och uråldrigt. Också det som var farligt fanns där nog, men Ronja var inte rädd … Skogen är mitt hem som den alltid har varit …”

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300