IMG_4272

Text: Mats Ottosson
Turist nr 2/2016

Historien om ett vattenfall

Stigen till Sjöfallsstugan är oansenlig. Ibland känns det som om den ska komma av sig fullständigt och bara upplösas i intet bland fuktiga fjällbjörkstråk och torra tallåsar.
Denna halvt bortglömda stig hade kunnat vara en av fjällvärldens mest berömda och mest trampade leder. Den kunde ha fört vandraren till en fjällstation av Kebnekaises eller Sylarnas rang.
Men historien ville annorlunda. Vandringens slutmål är istället en röd liten stuga med farstu och två rum på en kulle vid sjön Langas.
Landvägen är det många timmar till närmaste människa. Tvärs över sjön anar man dock mänsklig närvaro i form av något som såhär på avstånd ser ut som ett strandat skepp. Det är det nya naturum Laponia som med sin spektakulära arkitektur ska locka nya besökare till Stora Sjöfallets nationalpark. Det slår upp dörrarna för sommarsäsongen just denna soliga junihelg och i sinom tid ska jag besöka det. Men först har jag begett mig till den väglösa sidan av sjön, till en plats där man har bättre utsikt bakåt i tiden.
Svenska Turistföreningen lät bygga Sjöfallsstugan 1890, men den fick bara några decennier i rampljuset. Eftersom skyddet av den nyinstiftade Stora Sjöfallets nationalpark hindrade föreningen från att utöka antalet sängplatser flyttades verksamheten 1912 till Saltoluokta, som ligger strax utanför nationalparksgränsen en dryg mil längre ner på sydvästsidan av sjön.
Både den första byggnaden i Saltoluokta från 1912 och den ståtliga huvudbyggnaden från 1918 är fortfarande i bruk. Stationen har med tiden byggts ut och moderniserats många gånger om och idag kan den som vill sätta ordentlig guldkant på sin fjällvistelse här: Trerättersmiddagar med vinpaket. Bastu och kall öl. Wifi, förstås.
Det var från denna fjällstations ystra vimmel av barnfamiljer, medelålders par och kursgrupper jag gav mig av i förmiddags. Det tog bara en timme att – först medelst båtskjuts längs sjön och sedan till fots på den tynande stigen – förflytta sig en mil i geografin och drygt hundra år i tiden.

I slutet av 1800-talet hade Lappland just börjat locka till sig äventyrligt sinnade gentlemannaresenärer. Vid sidan av storslagna fjällmassiv som Sulitelma och Sylarna stod även vattenfall högt i kurs. Särskilt ett av dem. Samerna kallade det Stuormuorkkegårttje men i vanlig ordning hade svenskarna gett det ett nytt namn: Stora Sjöfallet.
Sitt namn till trots var det inte ett stort utan fem mindre fall. Tagna var för sig var de inte så märkvärdiga, men det var någonting med konstellationen de bildade, det öppna läget mellan två sjöar och de storslagna omgivningarna som gav platsen en alldeles särskild kraft.
På den tiden var det förenat med avsevärda ansträngningar att ta sig till platsen. I Svenska Turistföreningens årsbok 1897 skildrar Louis Améen hur en expedition år 1896 avtågar från Grand Hotel i Gällivare “med myggfloren kokett uppvirade kring hattarne, alpstafvar i händerna och lappskor på fötterna”. Att de första fem milens vandring till stora delar gick över den vidsträckta Muddusmyran avskräckte inte, expeditionen “brann af stridslust” och de lappska myggorna befanns på det hela taget vara bättre uppfostrade än de sydsvenska. Säga vad man vill om turistpionjärerna, friskt humör saknades inte.
Efter två dygns vandring och därefter nio mils rodd uppför sjöarna Stora Luleträsk och Lagnas var den efterlängtade stunden inne. Några sista årtag, en udde passerades och så … “Hatten af för Stora Sjöfallet!”
Så snart båtarna hade lagt sig till ro på sandstranden vid Sjöfallsstugan och expeditionsmedlemmarna hade fått packningen ur båtarna och slagit upp tälten – för tillfället förhyrda hos segelmakare N.P. Tull i Stockholm¬ – begav de sig mot fallen.
I augusti 1896 var vattenmängderna i fallen modesta, men åsynen var ändå hänförande: “Till en början vet man icke rätt, hvart man skall vända sig. Det brusar till höger och vänster, ovanför och nedanför. I alla riktningar ser man hvita strålar och hvita dok, som hänga utför klipporna.”
Den kvällen växelsjöng de kring lägerelden: de brittiska expeditionsdeltagarna, de samiska bärarna och svenskarna med sina studentsånger.
Améen förutspådde i sin text att Stora Sjöfallet en dag skulle vara känt långt utanför de hängivna entusiasternas lilla skara. “Då skola hit strömma tusenden och åter tusenden för att söka vederkvickelse under sommarens heta dagar. Nieras sluttningar komma att myllra af klättrande luftgäster …”
I andra länder hade man avsatt speciella nationalparker, det borde vi göra även i Sverige, tyckte Améen. På så sätt skulle man kunna säkerställa att det för all framtid skulle finnas platser “där man kan andas ut, ett land utan gärdesgårdar, där man saknar hvarje användning för penningar och där bullret af allt det ledsamma, som sker ute i världen, icke når en.”
Det dröjde bara ett drygt decennium innan drömmen förverkligades. 1909 instiftades de första svenska nationalparkerna, och Stora Sjöfallet var en av dem. Parken omfattade 1 500 kvadratkilometer storslagen fjällnatur, med fallen som självklar mittpunkt.

Så snart jag ställt av mig ryggsäcken i Sjöfallsstugan gör jag som Louis Améen och hans glada gäng: beger mig mot fallen. De tog sina båtar, jag tar landvägen. Här och där står afatiska rester av gamla ledskyltar. Det bär uppför några höjdkurvor och skogen glesnar. Jag vandrar på Stuor Muorkke, landtungan mellan sjöarna Langas och Gårtjejávrre, och så ser jag till sist ut över Stora Sjöfallet. Det är en vy som jag tidigare i mitt liv undvikit att utsätta mig för.
Visst välver det en del vatten över forsnacken och ner i det närmaste fallet. Men skådespelet är inte märkvärdigare än vad hundratals halvstora jokkar i fjällen kan bjuda vandraren på. Efter att vattenkraftsbyggen under nittonhundratalets har förvandlat Lule älvdal är fallen bara skuggor av sina forna jag.
1909 var inte bara året då Stora Sjöfallets nationalpark instiftades. Då skapades även det statliga kraftbolaget Vattenfall.
Sverige befann sig i en galopperande energikris. Industrin expanderade och järnvägsnätet växte. Importen av stenkol slukade en stor del av landets resurser. Första världskrigets utbrott 1914 gjorde utlandsberoendet ännu mer besvärande.
Den nya inhemska energikällan elektricitet skulle rädda landet ur knipan. Och det var Vattenfalls sak att leverera.
Bolaget hade insett att den största potentialen fanns i Lule älv och byggt ett imponerande kraftverk i Porjus. Men det fanns ett irriterande problem. Under vårfloden kunde 1 500 kubikmeter i sekunden dåna utför älven, vilket var mycket mer än man kunde nyttiggöra. Under vintern var flödet å andra sidan alldeles för litet för att motsvara elbehovet. Vattenfall önskade sig ett jämnare flöde. Men inte kan man väl öppna och stänga en älv efter behag som en badrumskran? Jo, om man dämmer upp och magasinerar vattnet under vårfloden kan man pytsa ut det i den takt man själv önskar under resten av året.
Bästa platsen för ett regleringsmagasin fanns mitt i Stora Sjöfallets nationalpark. Idag skulle tanken på ett så omfattande ingrepp i skyddad natur lett till massiva protester. För hundra år sedan var läget annorlunda. Viljan att resa ett modernt samhälle ur Fattigsveriges lort överskuggade allt annat. Ställd mot rikets behov av elektricitet vägde nationalparkernas okränkbarhet lätt. Sensommaren 1919 ritade riksdagen utan diskussioner om gränserna för Stora Sjöfallets nationalpark så att väsentliga delar av sjösystemet undantogs från skyddet. Därmed var det fritt fram att dämma.
De som fick göra det största offret – samerna som bedrev renskötsel i de områden som skulle sättas under vatten – tillfrågades inte.

Ett par dagar efter min övernattning i Sjöfallsstugan återvänder jag till den nordöstra sidan av Langas och följer landsvägen till Suorva, platsen för det stora dammbygget. Här, en knapp mil uppströms Stuor Muorkke, ligger ett industriområde mitt i fjällvärlden. Körvägar för servicefordon. En öken av sprängsten. Bevakningskameror och gallergrindar.
Våren har varit kall och sen. Grötlika rester av sjöis flyter på vattnet som står så lågt att man kan se den första valvdammen, den som stod klar 1923. Bygget var ett anläggningsprojekt av episka dimensioner. Närmaste väg låg elva mil bort. Allt material utifrån – inklusive virke till manskapsbaracker och sand till betong – fick fraktas på sjöarna med båt eller vintertid med häst på isarna. Om man överraskades av en vinterstorm vräkte man av lasset på isen och skyndade i lä bakom en snödriva vid stranden, skottade snö över hästen och hoppades på det bästa.
När dammen var klar 1923 ritades hela landskapet uppströms om. Bara generalstabskartan från 1890 minns idag pärlbandet av sjöar som försvann under det väldiga vattenmagasinet.
I takt med att rikets energibehov växte under 1900-talet, växte också Suorvadammen. Först i en andra och tredje etapp under 1930- och 1940-talet, sedan i en fjärde på 1960-talet.
Under den sista etappen byggdes inte bara en ny damm som gjorde att magasinet ovanför dammen mer än fördubblade sin volym. Man dränerade också slutgiltigt Stuormuorkkegårttje på sin forna storhet. En sju kilometer lång tunnel sprängdes från Suorva genom berget till ett nybyggt kraftverk i Vietas. Efter att vattnet passerat verkets två 150 megawatts-turbiner släpps det ut igen – nedströms fallen.
Innan uppdämningen gjordes, när vatten från en hel fjällvärld rann genom fallen, kunde vattenflödet vara 1 500 kubikmeter per sekund under toppdagarna. Dåtida besökare berättade om ett dån som förnams på “milslånga afstånd”.
I dag, när enbart den lokala tillrinningen från de närmaste fjällsidorna hamnar i fallen, handlar det om lite drygt 25 kubikmeter vatten i sekunden under vårflodens stridaste dagar.

Men samtidigt som kraftverket i Vietas byggdes – i skiftet mellan 1960- och 1970-talet – vände till sist opinionsvindarna. I takt med att de orörda älvarna blivit allt färre hade priset för att fortsätta dämma och reglera börjat kännas allt svårare att stå ut med. Lokala aktionsgrupper och rikskändisar som Astrid Lindgren och Evert Taube ställde sig på Vindelälvens och de andra vilda älvarnas sida – och vann.
Vindelälven i Västerbotten blev efter det symbolen framför alla andra för bevarandet av de sista orörda vattendragen. Lule älv i allmänhet och Stora Sjöfallet i synnerhet har fått symbolisera motsatsen. Det är här den mesta kraften utvunnits, och det är här de mest brutala ingreppen gjorts.
Därför känns det lite märkligt att det nya naturum Laponia ligger där det ligger: på en udde med förnämlig utsikt mot de torrlagda fallen. Det finns förvisso en rimlig förklaring: de berörda samebyarna har föreslagit platsen för att den inte stör renskötseln. Här har redan vägbyggen och vattenkraftsutbyggnader ställt till det så mycket att en anläggning till liksom inte gör någon skillnad.
Men ändå. En portal till Lapplands mest storslagna naturområden här, där den svenska naturvården förlorade sin oskuld, med utsikt mot själva syndafallet? En hyllning till den samiska kulturen här, där den har fått maka på sig mer än någon annanstans?
Man promenerar från parkeringsplatsen genom en tallurskog och stiger in genom fasaden av furustockar till någonting som liknar en lyxhotellfoaje. Fast först måste man ta av sig skorna, för de fina golvens skull.
Drygt sextio miljoner kronor har det hela kostat, och om staten tidigare i historien ofta har blundat för det samiska perspektivet, så är det annat här. I utställningen läggs det stor vikt vid att berätta om fjällen som ett samiskt kulturlandskap. Och överallt går de samiska färgerna och formerna igen: i dekorationerna på receptionsdisken, i kaklet på toaletten, i prydnadskuddarnas tyger. Gert Wingårdhs prestigeladdade arkitektkontor har ritat byggnaden på Naturvårdsverkets uppdrag och det sägs att den runda eldstad som ligger mitt i byggnaden, som árran i en kåta, är formgiven av Wingårdh själv.
När man tagit del av allt detta kan man gå till serveringen, sätta sig ner med en kaffe och en gahkku och genom panoramafönstret betrakta utsikten mot de omgivande fjällen och tallurskogarna – och mot det som en gång var Stuormuorkkegårttje.
Man får anta att det är tänkt att det ska vara vackert. Det är vackert. Men mest av allt känns det bara så förbannat sorgligt, allting.
Vilket onekligen är ett slags pedagogisk poäng – om än oavsiktlig.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300