Humlornavälfärden3002

“Vem ska bort?”, Naturskyddsföreningens årsbok 2011
Text: Mats Ottosson

Humlorna & välfärden

Utan naturens gratisarbetare – ingen civilisation. Ingen mat, inget dricksvatten, ingen luft att andas.
Sådan är läxan som humlorna skulle kunna lära oss – om de inte vore så förbaskat trevliga.

Det hölls humlebegravning i Gagnef Kyrkby häromdagen.
Graven finns under blommande isop utanför familjen Montelius-Risbergs lilla timmerstuga. Platsen markeras av ett par vissnande ringblommor och några rundslipade stenar lagom stora för att rymmas i en barnhand. Därunder vilar en död backhumla.
Vid den lilla ceremonin läste Esbjörn, fem år, en dikt han själv hittat på. Lillebror Frode, snart tre, sjöng Blinka lilla stjärna.
Trots sin ringa ålder vet grabbarna mer om humlor än de flesta vuxna. Vad heter den humlan? brukar Frode fråga sin pappa som händelsevis råkar vara expert på just artbestämning av humlor.
– De har kommit på att om man fångar en humla så kommer pappa, säger Jens Montelius-Risberg som står med sensommarblommor upp till knävecken på ängsmarken intill stugan. Humleforskaren – numera naturvårdare på Länsstyrelsen i Dalarna – sveper med håven, flyttar en surrande pälsboll till en liten glasburk och säger som han brukar säga till Frode:
– Mörk jordhumla, hane.
– Och där kommer en åkerhumla.
Vi går tre steg. Gräshumla. Tre steg till. Haghumla.
– Och här kommer min favorit, en backhumla.
Ängen som sluttar ner mot Tjärnsjön är en ovanligt blomrik bit mark, och eftersom humlor gillar blommor är det också en ovanligt fin humlelokal. Här har Jens Risberg sett i stort sett alla arter man kan få se i Dalarnas jordbruksbygder. Han börjar räkna på fingrarna. Mörk jordhumla, ljus jordhumla, skogsjordhumla …
Han räknar på fingrar som utav bär äro blå. Den semesterlediga familjen var ute och plockade blåbär igår och Jens Montelius-Risberg (och resten av familjen) vet till skillnad från de flesta andra svenskar vilka de har att tacka för blåbärspajen.

Humlor är den svenska naturens viktigaste pollinatörer, tillsammans med andra vilda bin samt det tama honungsbiet.
Vilda bin, tama bin, humlor – började det surra i huvudet nu?
Tambiet eller honungsbiet – det som biodlarna har i sina kupor och som förser oss med honung – är långtifrån den enda biarten i Sverige. Det finns närmare trehundra arter till, som lever vilt i naturen. Fyrtio av dessa vilda arter är humlor. Humlan är alltså ett slags bi, det är därför den helt korrekt heter bumblebee i den engelskspråkiga världen och humlebi i Danmark.
Samtliga bin är vegetarianer och de flesta lever på nektar (som vuxna) och pollen (som larver). Därför flyger de från blomma till blomma hela somrarna och samlar mat, och befruktar i förbifarten växterna genom att föra pollen från en blommas ståndare till en annan blommas pistill.
Pollinatörernas arbete är ett praktexempel på en ekosystemtjänst. Ekosystemtjänster är olika former av gratisnytta som växter och djur bidrar med och som är helt grundläggande för naturen ska fungera – och därmed även den delmängd av naturen som vi själva lever i: det mänskliga samhället.
Här i Sverige är tambin särskilt viktiga när det gäller att pollinera hela fält av exempelvis raps och rybs, där räcker de vilda pollinatörerna inte till i antal. När det gäller den vilda floran (till exempel blåbär) samt många av bären och frukterna i våra trädgårdar och klövern på vallåkrarna – är det däremot humledrottningarna och deras arbetare som regerar. I det tysta.
Ett sätt att lyfta fram pollinatörerna ur osynligheten är att mäta vad deras verksamhet är värd i rena pengar. Insektsexperten Björn Cederberg på Artdatabanken har uppskattat hur stora summor det handlar om genom att summera Statistiska centralbyråns siffror för några näringar som är helt beroende av pollinatörer, till exempel frukt och bärodling och klöverfröodling. När han kommit upp i närmare en miljard kronor bara i Sverige slutade han räkna. Då återstod bland annat odling av oljeväxter och värdet av gröngödslingen som ärtväxterna tillför jorden, så det verkliga värdet är två till tre gånger högre, menar han.
En mer precis värdering av pollinatörernas arbetsinsats har forskarkvartetten Richetts, Daily, Ehrlich och Michener gjort åt den amerikanska vetenskapsakademien. De kom fram till att de vilda pollinatörerna i två små skogsområden i Valle General i Costa Rica bidrar med motsvarande 62 000 dollar om året till den intilliggande kaffeplantagen, den drygt tusen hektar stora Finca Santa Fe.
– Vill man ha ett fungerande jordbruk kan man banne mig inte ta bort de sista små skogarna och odla kaffe överallt. Skogarna och de pollinatörer som lever där behövs, säger Åsa Jansson som jobbar med att sätta ekonomiska mått på naturens tjänster på Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi.
62 000 dollar på en enda plantage. Multiplicera det i ditt stilla sinne med fler gårdar, fler grödor och fler länder. Någon tänkte rätt när en bild av ett blombesökande bi placerades på baksidan av vår hundralapp.

Men trots pollinatörernas närmast ovärderliga värde är allt detta gratis. De svenska klöverodlarna behöver inte avlöna humlorna i sina odlingar, och plantageägaren på Finca Santa Fe betalar ingenting för skogarna, de ligger inte ens på gårdens mark. Så länge deras livsmiljö finns kvar jobbar humlorna och de andra pollinatörerna glatt på utan annan belöning än pollen och nektar. Allt är frid och fröjd så länge vi inte försvårar deras arbete.
Men det är just det vi gör. Pollinatörernas livsrum krymper, både i tropikerna och här i norr. När Jens Montelius-Risberg i sin forskning jämförde humlerikedomen i dagens svenska jordbrukslandskap med studier som gjordes för femtio år sedan blev resultatet anmärkningsvärt.
– Skillnaden är väldigt stor. Det fanns ungefär fem gånger så många humlor då som det gör nu.
Orsaken är lika enkel som vemodig: det blommar mindre i den svenska naturen. I jordbrukslandskapet har åkrarna blivit större och monotonare, små blomrika markbitar som åkerholmar, dikesrenar, slåtterängar och naturbetesmarker har försvunnit i hög grad. Besprutning mot ogräs tar dessutom död på just de växter som humlor och andra bin gärna samlar nektar och pollen i. Och i de omgivande skogarna har det blivit skuggigare och blomfattigare sedan man slutade släppa boskapen på skogsbete.
Mönstret går igen när det gäller flera ekosystemtjänster. Den omtalade studien Millennium Ecosystem Assessments, en gigantisk utvärdering av tillståndet i planetens ekosystem som tillsattes av dåvarande FN-chefen Kofi Annan 2001, kom fram till att femton av tjugofyra undersökta ekosystemtjänster används på ett ohållbart sätt och riskerar att förstöras. Det handlar förutom pollination av grödor också om exempelvis havets förmåga att ge fisk och den naturliga reningen av vatten och luft.

Den globala ekosystemtjänstesektorn befinner sig i alltså kris. Humlorna borde vara ypperliga talesmän för de hårt trängda tjänsteleverantörerna. De har ju alla de rätta egenskaperna:
• De gör stor nytta, men vi tar dem för givna.
• Våra aktiviteter försvårar deras arbete, vilket i förlängningen kan slå tillbaka på oss själva.
• Dessutom är humlorna trevliga och lätta att tycka om – Jens Montelius-Risberg kallar dem naturens teddybjörnar.
Som sagt: perfekta ambassadörer.
Men det finns de som menar att humlor är lite för trevliga och gulliga för att sprida förståelse för planetens beroende av ekosystemtjänsterna. Carl Folke, till exempel. Han är forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en av våra internationellt mest inflytelserika tänkare kring global miljöfrågor. Han svarar i telefon på en surrig tågstation i Dortmund på väg till ännu ett möte om planetens överlevnad. Hela hans och SRC:s arbete handlar om att visa hur ska vi förvalta klotet så att det på ett tryggt sätt kan försörja sju miljarder människor, varav hälften bor i städer.
– Pratar man om humlor och andra pollinatörer bli det lätt lite väl mycket Sörgården, säger han.
Helst undviker Carl Folke begreppet boiologisk mångfald överhuvudtaget. Han talar hellre om biosfären, allt liv på jorden.
– Pratar man biologisk mångfald hamnar man lätt på en äng nånstans, säger Carl Folke.
Jo, tack.

Vi har lagt oss till med en korkad världsbild. Det är så Carl Folke uttrycker det, på perrongen i Dortmund. Den är så korkad att det är genant för en art som kallar sig själv Homo sapiens, den kloka människan.
– Vi har på bara ett par generationer skapat en mental bild av att vi är oberoende av naturen.
I själva verket är vi fullständigt ihopkopplade med varann, menar han. Oskiljbara.
– Idén om att naturen är där borta och människan är här är helt förlegad.
Den här inbillade klyftan beror på vårt sätt att se på kunskap och lärande, menar Carl Folke. Vi har delat upp världen i två – en del där man ägnar sig åt naturen och en del där man ägnar sig åt människan, ekonomin, samhället.
– Där sitter vi i varsitt betongtorn och betraktar varann från avstånd.
Särskiljandet av människa och natur har nästlat sig ända in i naturvården, enligt Carl Folke. Arbetet för att bevara biologisk mångfald blir alltför ofta bara en fråga om att rädda den ena eller den andra sällsynta arten. Diskussionen hamnar på en nivå där man kan lockas att tro att det inte även handlar om oss.
– Men det här är inte en bevarandefråga, det är en utvecklingsfråga, menar Carl Folke. Det handlar om vår egen välfärd och överlevnad. Vi måste göra upp med hela idén att naturen är något vi ska exploatera istället för att samarbeta med.
Den biologiska mångfaldens betydelse för vår välfärd är dubbel, menar Carl Folke. För det första handlar det om själva ekosystemtjänsterna, som han beskriver med en liknelse.
– Tänkt dig en stad. För att staden ska fungera behövs det en massa olika yrken: läkare, sophämtare och så vidare. Så fungerar den biologiska mångfalden också, den upprätthåller systemen i naturen och gör att leveranserna av mat, vatten och ren luft fungerar.
För det andra handlar det om biosfärens förmåga att fånga upp och dämpa plötsliga förändringar. Han tar ett exempel från korallreven i Västindien. Korallrev behöver djur som betar på dem, annars riskerar de att växa igen med alger. På reven runt Jamaica fanns tidigare en lång rad djurarter som skötte denna renhållningstjänst: dugonger, havssköldpaddor, fiskar, sjöborrar. Men efter kraftig utfiskning fanns till slut bara sjöborrarna kvar. Och när dessa plötsligt drabbades av sjukdom flippade hela systemet. Algerna frodades, korallerna trängdes undan och korallrevet förändrades på kort tid till ett algrev.
Ett korallrev där bara sjöborrar betar är som en aktieportfölj med bara en aktie i. När just det företaget drabbas av en kris rasar allt.
– En av den biologiska mångfaldens viktigaste roller är att buffra mot sådana plötsliga förändringar, menar Carl Folke.
Denna motståndskraft i ekosystemen – som också kallas resiliens, därav SRC:s namn – är livsviktig inte bara för revbildande koraller, utan även för ett annat djur som lever i tätt sammanhållna samhällen. Människan. Våra kolonier – städerna alltså – flyttar man inte på hur som helst när exempelvis klimatzonerna förskjuts. Instabilitet i klimatet riskerar därför att leda till kaos i samhället, menar Carl Folke.
Tillsammans med ett tjugotal medförfattare försökte han, i en artikel i den prominenta tidskriften Nature i september 2009, ange ett slags gränsvärden för planeten som vi inte kan överstiga utan allvarliga konsekvenser. Artikeln – Planetary Boundaries – målar upp ett slags kartbild över det manöverutrymme människan har om vi ska få en någorlunda trygg resa in i framtiden. Forskarna har koncentrerat sig på sju områden: klimatförändringar, havsförsurning, ozonförtunning, kvävegödning, färskvattenanvändning, markanvändning och förlust av biologisk mångfald. Den sjundedel som blinkar starkast rött är den sistnämnda. ”Världen kan inte fortsätta förlora arter i denna takt utan att det resulterar i kollapsande funktioner”, skriver forskarna.
Trots det allvarliga hotet mot den biolgiska mångfalden, får det relativt lite uppmärksamhet, särskilt om man jämför med klimatfrågan där sjukdomsinsikten är betydligt större. Men klimatfrågans genomslag ger faktiskt hopp även för biologiska mångfalden, menar Carl Folke. Klimatdebatten fungerar som en katalysator som driver fram en ökad medvetenhet om vårt beroende av biosfären som helhet.
– Man börjar så sakteliga fylla begreppet hållbar utveckling med ett verkligt innehåll, man börjar förstå att det inte bara handlar om sopsortering utan om hur vi förhåller oss till livet på den här planeten, säger Carl Folke innan han kliver på tåget och reser vidare.

Det handlar alltså om planetens överlevnad, inte om en surrande humleäng på sluttningen ner mot Tjärnsjön i Gagnef Kyrkby.
Fast, nej, det handlar om både ock. Det måste surra vitalt både i humlesamhällen och styrelserum. Allt hör ihop, humlorna och välfärden, ängen och planeten.
Så med det globala perspektivet ordentligt inbankat kan vi med gott samvete återvända till Jens Montelius-Risberg där han står och vecklar ut ett artonde, nittonde och tjugonde finger:
… hussnylthumla, ängssnylthumla, stensnylthumla. Ja, det var nog alla.
Tjugo humlearter i en enda äng. Det är inte dåligt. Och så en människa som ser dem och vet att uppskatta både deras trevlighet och deras knog i blåbärsskogar och andra delar av den globala ekosystemtjänstesektorn.
Och skulle en arbetare duka under efter lite väl omild mänsklig behandling – då får den en hedervärd begravning under blommande isop.
Så finge det gärna vara lite oftare.

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300