Ikon-skådning i USA

De vithövdade havsörnarna saknar all känsla för stil. Åtminstone här i Skagit county i nordvästra USA.
Washington är en delstat där de har riklig tillgång till vildmarksromantisk scenografi: branta bergskedjor, vattenfall, snöklädda vulkankäglor, laxälvar.
Och så väljer merparten av örnarna att övervintra i ett stycke strikt inrutad, pannkaksplatt jordbruksbygd. Här har Skagit river för länge sedan tappat all sprudlande fallhöjd och rinner den sista biten mot havet i loja fåror som mer likar grävda kanaler.
Där sitter visst några vithövdade havsörnar i en vinterkal aspdunge utanför byhålan Edison. Vi stannar bilen. De är sjutton stycken.
– Vad gör de hela dagarna, frågar Lukas efter några minuter.
Ingen av örnarna har rört en fjäder.
– De gör samma sak som de flesta tonåringar gör. De sitter och hänger, säger Barry.

Grabbarna – min son Mattis och hans kusin Lukas – ville shoppa. Det var så det började. Dollarkursen var lägre än på länge, flygbiljetterna billiga, släkten i Seattle erbjöd husrum. Som familjens jourhavande naturnisse gjorde jag dem sällskap med den listiga baktanken att se till att resan även bjöd andra vyer än märkesbutiker. Sålunda Skagit river. Sålunda vithövdade havsörnar.
Det är februari, den tid då chansen att se stora mängder örnar är som störst. De kommer norrifrån såhär års, från Alaska och British Columbia, för att övervintra.
När vi ser den första örnen, strax efter motorvägsavfart 239, utbryter en sådan iver att vi nästan kör av vägen. Utom hos vår eskort, fågelskådaren Barry Levine. Han bara ler. Vänta bara, säger han.
Snart förstår vi vad han menar. Det är örnar överallt. En och annan ritar sin mäktiga tvåmeterssilhuett på himlen, men mer än något annat sitter de. Som förvuxna gäss på åkrarna. Som oformliga jättekråkor i träden. De vithövdade havsörnarna är opportunistiska latmaskar, som tar den mat som serveras (utlekta laxkadaver i floderna, ihjälkörda djur vid vägkanten eller någon matslamsa som de snott ur gapet på en mindre fågel) och som inte slösar energi på onödiga flyguppvisningar.
Det här är långt ifrån beskrivningen på den mer patriotiskt än biologiskt korrekta webbplatsen American Bald Eagle Information:
”The eagle represents freedom. Living as he does on the tops of lofty mountains, amid the solitary grandeur of Nature, he has unlimitid freedom, whether … he sweeps into the valleys below, or upward into the boundless spaces beyond.”

Det var i slutet av 1700-talet som den unga nationen skulle få en nationalsymbol som motsvarade de storslagna ambitionerna. 1792 kunde man – efter sex års gnabb¬ – enas om ett motiv dominerat av en vithövdad havsörn med krigets pilar i ena klon, fredens olivkvist i den andra. Örnen var sedan länge ett heligt djur för många indianfolk men det var knappast därifrån inspirationen hämtades, snarare från antikens Rom där örnen var kejsarens symbol.
Amerikanerna har alltid haft en suverän förmåga att väva kraftfulla myter kring sin nation, sin historia, sina krig. Allt kan förvandlas till starka berättelser, till patriotiska sagor. Till och med fågelfaunan.
Snart bröstade sig otaliga vithövdade örnar tillsammans med Lady Liberty på patriotiska skulpturer och målningar. De svingades av amerikanska myndigheter, militära förband och privatpersoner, i krig och fred. Örnarna släpptes i fallskärm över Vietnam och landade på månen: Neil Armstrongs ord till Jorden när Apollo 11 just tagit mark är klassiska: ”Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed”.
Fågeln följer amerikanerna från vaggan till graven – som symbol på Social security-kortet de får när de föds, som motiv på deras mynt och sedlar och på Medicare-kortet de får som pensionärer.
Men samtidigt som den symboliska örnen erövrade himmel och jord höll det på att gå alldeles åt helvete för de riktiga örnarna.

Man har uppskattat att det fanns minst 250 000 vithövdade havsörnar i Nordamerika när de vita nybyggarna anlände.
Snart började massutrotningen. Örnens starka symboliska värde gav sannerligen inte den verkliga fågeln någon immunitet när den hamnade på kollisionskurs med utvecklingen och de ekonomiska intressena. Boskapsägare, fiskare och jägare förföljde systematiskt örnar som ansågs konkurrera med människan om levebrödet. Boträd föll för yxor och sågklingor. Det slutliga dråpslaget var miljögiftet DDT. Det gjorde premiär under andra världskriget och blev snart ett kärt inslag i förortskvarteren hemma i USA, vid en front som aldrig berördes av någon fredsöverenskommelse: den mellan civilisationen och den ondskefulla naturen. The Mosquito Truck körde regelbundet längs gatorna med sina sprutaggregat under 1950- och 1960-talet, för att befria samhället från småkrypsplågan. Det finns hela facebookgrupper där amerikaner i övre medelåldern diskuterar barndomsminnen av det skojiga giftmolnet.
En av dem, Lou Delaney, skriver: ”Jag hade helt glömt bort de där galna dagarna, när jag satt uppe på mitt tak och såg hur rökmolnet steg mellan husen: såg hur det kom allt närmare min gata och räknade ögonblicken tills det kom så nära att jag kunde klättra nedför stegen, hoppa upp på min cykel och jaga efter, precis som så många andra ungar i stan.”

Efter oskuldens dagar kom det bryska uppvaknandet.
Via fisken de åt fick de örnarna i sig stora mängder DDT som störde deras fortplantning. Äggen fick så tunna skal att de ruvande föräldrarna låg sönder dem.
Amerikanerna upptäckte sent omsider att de höll på att få en utdöd fågel som nationalsymbol. 1967 placerades den på listan över de mest hotade arterna och fem år senare förbjöds användningen av DDT i USA. Den vithövdade havsörnen blev ett av affischnamnen för det nya miljömedvetandet, och plötsligt kunde miljövänner stoppa stora industriella exploateringsplaner med den vithövdade havsörnen som främsta slagträ.
Kurvan vände uppåt igen. Antalet örnar i USA (utom Alaska) var i början av 1960-talet nere i 450 häckande par. Idag är de åtminstone 10 000. Lägg till örnarna i Alaska och den kanadensiska delstaten British Columbia och siffran hamnar kring 70 000.
Barb Maynes uttryckte amerikanernas stolthet över återhämtningen när jag träffade henne i Olympic National Park häromdagen. För fyrtio år sedan var hon utbytesstudent i Kungsör i Sverige. Nu jobbar hon i nationalparken sydväst om Seattle.
– Jag älskar att se örnar, för mig representerar de hopp. Jag minns hur vi lärde oss om vår hotade nationalsymbol i skolan. Att se örnar idag och veta att de finns kvar därför att människor har valt att skydda dem är väldigt inspirerande. Örnarna är ett tecken på att något har gått rätt.

Så har fågeln fått ännu en roll att spela, ännu ett lager av symbolik att lägga till de tidigare. Örnen – miljökamps-ikonen.
Men det är som det är med symboliken och verkligheten. Det är inte alltid så lätt att få dem att gå ihop. Den riktiga örnen har gång på gång fått utstå kritik för att den inte förmått leva upp till den symboliska örnens storhet. Bara en sån sak som lätet. Den vithövdade havsörnen kvittrar, i falsett. Alldeles för fjolligt för en stor, stark imperiesymbol. Följaktligen händer det inte sällan att naturfilmer dubbas så att bilderna på vithövdad havsörn ackompanjeras av den rödstjärtade vråkens betydligt kraftfullare läte.
Själv blir jag på plattlandet i Skagit county – där oljeraffinaderiet i Anacortes lägger ut rökridåer vid horisonten – medveten om hur fast jag sitter i den mentala bilden av vildmarks-örnen. Det tar tid att ta till sig att hundratals örnar faktiskt föredrar att sitta mätta och jäsa på slätten utanför Staffanstorp – för att välja en svensk topografisk parallell till landskapet runt Edison.
Slutligen går det upp för mig var problemet sitter. Hos mig själv, naturligtvis. Hos mig och alla andra som avkräver örnen ett programenligt uppförande. Den har aldrig bett att bli korad till symbol för någonting. Den har fullt upp med sitt eget storslagna projekt, att leva en dag till.
Jag kan möjligtvis trösta mig med att jag är i fint sällskap. Den legendariske statsmannen Benjamin Franklin beklagade sig redan i januari 1784 över att nationen valt en så ovärdig symbol som den vithövdade havsörnen: en fågel som stjäl mat av andra. ”He is a Bird of bad moral Character. He does not get his Living honestly.”
Själv tyckte Franklin att den vilda kalkonen skulle ha varit ett bättre val.

De enda som helt struntar i all symbolik är örnarna själva. De sitter stilla som buddhor timme efter timme i asparna utanför Edison innan de stiger till väders för att spana efter ännu en självdöd lax eller ett överkört djur vid någon av civilisationens vägkanter – utan att bry sig ett dugg om vad jag och andra tycker om saken.
Det gör de alldeles rätt i.