CIMG4062

Fauna & Flora nr 4/2011
Text: Mats Ottosson

* Idén var författaren Fredrik Sjöbergs: en egen skalbagge vore väl en värdig present till den i unga år insektssamlande Tranströmer? En fjädervinge kändes lite fjuttigt, så Mikael Sörensson plockade fram en tornbagge ur gömmorna. Denna art, som han fann under en inventering på Gotland på 1980-talet och långt senare insåg var ny för vetenskapen, har fått namnet Mordellistena transtroemeriana eller på svenska Tranströmers tornbagge.

** I sången Baranowskiella ehnstromi på albumet Wintergreen besjungs den lilla baggen och hennes undandragna natur: “She lives a simple life, inside her fungus home …”

Insiktssamlaren

Mikael Sörensson hjälper folk världen över att artbestämma insekter i allmänhet och de minsta och svåraste skalbaggarna i synnerhet.
Men sig själv har han svårt att etikettera. Entomolog eller bokmal? Sångsolist eller systematiker? Framgångsrik eller förfelad?

Uttåget ur Zoologiska museet i Lund pågår för fullt. I entrén till den sekelgamla utställningshallen möter vi skelettet av ett navelsvin på väg ut till hissen i famnen på konservatorsassistent Maria Andrée. Efter kommer museibiträde Emma Björk och en vagn lastad med en Bechsteins fladdermus, en pälsfladdrare, en spindelapa och några andra vars arttillhörighet vi inte hinner uppfatta. Inne i hallen, mellan ett giraffskelett och en visent, spikar flyttgubbarna förvaringslårar.
Djuren ska magasineras i ett av stadens industriområden, i ett arkiv som må vara toppmodernt, men som är stängt för allmänheten. I och med att Zoologiska museet flyttar till nya lokaler läggs utställningsverksamheten ner för gott.
Flytten berör både det femtontal personer som arbetar i huset och de tio miljoner övriga invånarna. Tiotusentals fågelskinn ligger redan packade i flyttkartonger. Utrotade djur som garfågel, pungvarg, Stellers sjöko, moafågel och uroxe packas ner och skjutsas längre in i glömskan. De entomologiska samlingarna på fjärde våningen står härnäst på tur; miljontals uppnålade individer; stunder från tre sekler fångade i flykten.

Vi letade hela dagen efter mysteriet,
under stenar, i hålträdens djupa mörker.
När kvällen kom gömde vi de insamlade ögonblicken
i skalbaggsmuséet.

Mikael Sörenssons lilla arbetsrum är en lugn oas i jämförelse; ett väl inbott gryt dit flyttfrenesin inte nått. Men den kommer. Senast till hösten ska han ha packat sina saker: mikroskopen, världens kanske största privatsamling av skalbaggsfamiljen fjädervingar samt de otaliga volymer med artbestämningslitteratur som översvämmar hyllorna och rinner ut i travar över stolar bord och golv.
Som forskare utan anställning vet han inte var han kommer att packa upp allt detta igen.
– Jag har nog alltid stått lite vid sidan om, men hittills har jag hängt kvar och varit en del av systemet ändå, säger han.
Han är utan tvekan en av landets mest aktade entomologer – men avhandlingen han påbörjade för länge sedan blev aldrig klar. Därför är hans status på institutionen lite speciell: Doktorand emeritus har någon kallat honom, med ett kärleksfullt retstick.
– Jo, det har skämtats en del, säger han, men det får man tåla.
Han har å andra sidan fått en hel del annat gjort. När han räknade sina publicerade artiklar och rapporter i våras fick han ihop 1 700 sidor. Han har beskrivit fjädervingefaunan i åtskilliga europeiska och nordamerikanska länder. Under hjärtnypande spänning har han borstat möglet från hundraåriga ryska museisamlingar, sållat halvmetertjock förna på Jamaicas högsta berg och grävt sig in i bäverbalar i Kanadas urskogar på jakt efter fjädervingar. Han har flera arter uppkallade efter sig och har själv upptäckt ett femtiotal nya släkten och hundratals nya arter som väntar på beskrivning. Bland nyupptäckterna finns inte bara fjädervingar utan även den tornbagge han nyligen namngav efter Tomas Tranströmer som en present till nobelprispoeten på åttioårsdagen*.
Sitt avhandlingsarbete har han varit otrogen mot på otaliga sätt. Han har inventerat småkryp åt kommuner och länsstyrelser, han har jobbat på Lunds kommun som landets förste kommunentomolog och introducerat naturvårdsbegreppen faunadepåer (stockar, stubbar och grenar sparade för vedinsekternas skull) och AHA-metoden (en bedömning av parkträds värde för insekter) och han har skaffat sig en ovanligt bred artbestämningskompetens: från parasitflugor via solitärbin och andra gaddsteklar till landsnäckor.
Dessutom samlar han antika entomologiska bokverk, sjunger i Malmö Kammarkör och vokalkvintetten Voices samt tar regelbundna solistuppdrag.
– Ibland känner jag mig lite splittrad. Men det finns ju så mycket roligt i tillvaron.
Nu väntar en ny kursändring – den här gången ofrivillig. I värsta fall gör flytten honom yrkesmässigt hemlös om ett knappt år. Visar det sig finnas en plats för honom även i framtiden på Biologiska institutionen är likaväl själva flytten en utmaning, det är bara att titta på alla boktravarna. Men det finns åtminstone två förmildrande omständigheter. För det första är Mikael Sörensson van vid slingriga omvägar på yrkesbanan.
För det andra är han en jävel på att bära bokkassar.

– Jag hade nog en systematisk ådra redan från början.
Den lille grabben på Södergatan, son till en plåtslagare och en skönhetsdrottning, älskade att göra listor. Han slog allsvenska fotbollsresultat med tärningar, spelomgång för spelomgång, räknade fram tabeller och korade seriesegrare. Det var fascinerande att skapa dessa egna världar av ordning och reda.
Den första naturvetenskapliga vurmen var astronomi, men när han som trettonåring fick se sin ännu yngre amerikanske kusins insektssamling föll han handlöst.
– När jag kom hem började jag nåla allt som kom i min väg.
I Landins Insekter i färg fick drömmarna om långhorningar näring. Entomologiska Sällskapet i Lund blev hans skola och hans första möte med huset där vi nu befinner oss. Vi går i samma ekande trapphall som han gick första gången som sjuttonåring, trampar samma röda marmor upp till högtidssalen där sällskapet brukade sammanträda.
– På mötena låg ett gigantiskt moln av cigarrök ovanför de två främsta raderna, där de äldre gubbarna satt, minns Mikael Sörensson. Genom dimman skymtade ibland Carl H. Lindroth, föreningens dåvarande ordförande.
Medlemskapet gav honom precis det han behövde: entomologiskt sällskap. Äldre samlare att fråga om råd, jämnåriga att tävla med.
– De där åren, det där hetsiga, drivande, nyfikna upptäckandet … Jag lade enormt med tid i fält och vid mikroskopet och samlade in tusentals skalbaggar. Då grundlades min artkunskap.
Den finaste samlingen av alla hade Ambjörn Carlsson, metallarbetare i Södra Sandby.
– Det är nog fortfarande Sveriges vackrast preparerade skalbaggssamling. Han visade mig tillrätta, tog mig ut till de rätta lokalerna. Man måste få hjälp i början, hjälp att lära sig se.

Och sedan, när han lärt sig se dem alla – långhorningar, vivlar och kortvingar – vände han fokus mot de allra minsta, de som få andra bryr sig om.
Fjädervingarna, Ptiliidae på latin, är ungefär sjuhundra i världen, 135 i Europa, 80 i Sverige. Fast den egentliga artrikedomen kan vara tio gånger större menar Sörensson – mörkertalet är betydande för millimetersmå djur som lever ett undanskymt liv betandes svampsporer i förnan.
Ett tidningsklipp sitter med gulnade tejpbitar på dörren till Mikael Sörenssons arbetsrum. Artikeln publicerades 1984 men Mikael Sörensson skrattar fortfarande gott åt hur reportern far till American Museum of Natural History och letar upp ”The museums most boring specimen”. Reportern valde förstås en fjädervinge.
Läser man texten förstår man dock att arten inte alls är tråkig. En art är trist bara så länge ingen bryr sig; så snart någon riktar sitt intresse mot den blommar den upp.
Mikael Sörensson, som studerat fjädervingar i mikroskop i trettio år, är lyrisk över alla gåtfulla detaljer. De fjäderformade bakvingarna på vars bärplan de små insekterna svävar som plankton genom lufthavet. Eller honornas spermathekor, kammare dolda under täckvingarna där de förvarar hanarnas osannolikt stora spermier – i vissa fall längre än vad baggen själv är.
Om andra inte riktigt förstår fjädervingarnas charm tar han fram sitt trumfkort, Ehnströms dvärgfjädervinge, Europas minsta skalbagge. Ibland förmedlas storhet bäst av de allra minsta. Dvärgfjädervingen är 0,45 millimeter lång. Den upptäcktes i en västmanländsk sälgticka av den legendariske entomologen Bengt Ehnström. Mikael Sörensson beskrev den som ny för vetenskapen och gav den det vetenskapliga namnet Baranowskiella ehnstromi. Sedan dess har den letat sig in i både en deckare av Jan Mårtensson och ett album av svenska hårdrockbandet Glory.**
Mikael har ett uppvisningsexemplar monterat bredvid världens tyngsta skalbagge. Den jättelika goliatbaggen ser ut som en blytung, glaserad stengodsskulptur. Dvärgfjädervingen ser inte ut som någonting. Den syns helt enkelt inte. Jo vänta, där sitter visst en obetydlig punkt på den glansiga limytan på kartonglappens spets. Det ser ut som ett minimalt nålstick i papperet, inte mer.
– Det gick åt ganska många exemplar för att få fram mundelarna och rita av dem i detalj, säger Mikael Sörensson.
Avhandlingsarbetet, som han återupptagit efter många års uppehåll, handlar om att via sådana små detaljer reda ut fjädervingarnas släktträd. Trots att fjädervingar är jordens minsta skalbaggar är det förbluffande hur de varierar i utseende och ekologiska anpassningar, menar han. Dessutom är storsystematiken, släktskapsförhållanden ovanför artnivån, fortfarande till stora delar outredd.
Så det finns att göra.

Långa dagar och sena kvällar vid mikroskopet. Knivskarp, vetenskaplig exakthet. För den oinvigde ser det ut att vara ljusår till den värld han snart kommer att befinna sig i, när han åker till Limhamn för att repetera med Malmö Kammarkör. Men för Mikael Sörensson handlar det innerst inne om samma eviga fascination för det sköna. Ptiliidernas vingar och Bachs Johannespassion. Haydns årstider och naturens. Även systematik är i någon mening konst, enligt Sörensson.
– När man beskriver en art gör man – med språk och bilder likt konstnären – en filtrerad utsaga om verkligheten. Det finns en estetisk och filosofisk komponent där som inte är alldeles uppenbar.
– Systematik är ett ämne under snabb förvandling, och dagens genetiska analysmetoder kan tyckas fjärran från en konstnärlig estetik. Trots det ser jag gärna den subjektiva delen av systematiken som en möjlighet snarare än en belastning. Det handlar om att spegla en viktig del av människans väsen.
Och precis som systematik är granne med estetik kan entomologi ge insikter i mer än småkrypens väsen. Folk i allmänhet må betrakta insekterna som en källa till irritation, om de alls ser dem. Mikael Sörensson betraktar dem som parallella liv med stor integritet; arter med en lika lång evolutionär historia som vår. Och genom dem ser han oss.
– Jag tycker att jag får en insikt i vårt eget sätt att vara via de här djuren. De låter mig se det mänskliga livet som i en skrattspegel. Det ger en nykter distans till tillvaron som man inte får när man går helt upp i det mänskliga. Därvidlag är vi biologer ett priviligierat släkte.
Det är en märklig spegel han beskriver – sedd genom den blir människan både större och mindre på samma gång. Han ser dels en ynklig varelse, formidabelt upptagen med att förstora sina egna förtjänster.
– Men jag kan även förbluffas över det sköna vi skapar. Jag lyssnade på vår son Joar och hans skolkamrater när de framförde Förklädd Gud i helgen, detta fantastiska verk av Lars-Erik Larsson. Och plötsligt framstår vi eländiga varelser i en helt motsatt dager: Se, vi kan åstadkomma allt detta. Det gör mig nästan tårögd.

När novembermörkret svartnat över Skåne några timmar senare återvänder Mikael Sörensson och Boel Mårtensson – hans medsångerska i livet – från repetitionerna med kammarkören. Det blev en lekfull kväll, tragglandet på julprogrammet bröts av med Messa di Gloria av Puccini, rakt av bara, för blotta nöjet att sjunga. Efterdyningarna av ett forte fortissimo känns ännu en lång stund efteråt i kroppen.
– Det är en sådan enorm befrielse att få ljuda och ljuda starkt. Det är vi bra på i den här kören. Vi höll på att spräcka rutorna i Uppsala domkyrka häromveckan.
Mikael var omedveten om sin talang när han lockades att provsjunga för studentsångarna som 21-åring.
– Jag var helt övertygad om att det hade gått åt skogen ¬– men de sa välkommen in. Torsdagen därpå var det repetition; jag hade aldrig hört fullstämmig körsång förut; hela repetitionen var som ett rus.
Sång är numera mer än en hobby, bara den senaste veckan har han ryckt in i tre olika körer som behövt förstärkning i sista stund. Bland annat tog han över efter en sjukdomsdrabbad solotenor i Mozarts ”Requiem”. Med två dagars varsel. Domkyrkan i Lund var fullsatt.
– Som tur var kunde jag solistpartiet sedan tidigare.
Det är till stor del musiken han lever på nu för tiden, säger han, och jag tror först han menar som en mental tillflyktsort, men det ska tas bokstavligt. Pengarna behövs. Hans forskning är till stora delar oavlönad och sådant har egentligen bara gamla brittiska lorder råd att ägna sig åt.
– Jag hör ibland folk på universitetet säga: ”den där Mikael, han har en aristokratisk hållning till varat och vetenskapen”. Jag vet inte vad de menar egentligen. Kanske att de aldrig ser mig jobba för brödfödan.
Det går ihop ändå tack vare uppdragen som sångsolist och insektsexpert samt lite undervisning. Dessutom är han bra på att praktisera den urgamla slagfältsprincipen: att det är viktigare att minimera förlusterna än att maximera vinsterna.
Hans världsliga rikedom står i bokhyllorna. Det doftar antikvariat i det Sörenssonska hemmet. Här står entomologins historia bakom vackra bokryggar av skinn. Boktravar som väntar på sortering finns ända in i sovrummet. Tusentals böcker har passerat genom hans händer, därav vanan att bära bokkassar.
Litteraturintresset växte fram ur systematiken; han tyckte det var praktiskt att på nära håll ha tillgång till den viktiga, äldre litteraturen.
– Men sen, var ska man göra av allt? Ibland undrar jag på allvar vad jag håller på med.
– Men det är ju så roligt!

Våra böcker i urval...

9789174247565
9789174246834 (1)
Stora Karlso Omslag
Lugn-av-naturen-omslag
Kor-en-kärlekshistoria-omslag-300
Till-träden-omslag-300