Into-the-wild-fjällen3002

Äventyrliga familjer 4/2010
Text och foto: Mats Ottosson

Into the wild fjällen

Jag minns en Lapplandsresa. Marsfjällets massiva profil seglade på Kultsjöns vatten. Vi var på väg norrut. Jag satt bakom ratten och min son Loa satt brevid, de andra sov. Han var femton då.
Plötsligt bröt han tystnaden och sa det jag satt och tänkte:
– Jag gillar norrut. Jag gillar när det är lite ensamt.
Nu står vi här i Nikkaluokta några år senare med varsin ryggsäck på ryggen. När Loa gick ut gymnasiet i våras fick han en fjällvandring och nu, när sensommaren går mot höst, är det dags. Det knastrar i gruset när bussen vänder och rullar tillbaka mot Kiruna. Solen värmer i nacken. Loa sätter sig på huk och tajtar till kängsnörena, han har använt sin första lön till ett par vandrarkängor.
Sedan börjar vi gå.
– ”We now walk into the wild”, säger Loa, men det är mest på skoj. Det går inte riktigt att tala om vildmark när man går på en stig som är upptrampad till en fem meter bred käng- och stövelautostrada. Det är ideliga ”tjenare” till mötande vandrare. Det är helikoptrar i schemalagda turer till Kebnekaise fjällstation. Det är kaffe och nybakt kanelbulle på LapDonalds, familjen Sarris matservering vid Láddjujávris strand som man når efter ett par timmars vandring.
Nej, som vildmark känns det inte.
Men storslaget är det, här vid foten av Sveriges högsta fjäll, och ingen dum inramning alls för att fundera i några mil och några dagar över suget från vildmarken. Var kommer den ifrån, den där längtan efter fysisk ansträning och materiell enkelhet; den där lockelsen som får Loa att säga, när vi sitter vid stranden av Láddjujohka och badar fötterna i vatten från glaciärerna i Kebnekaisemassivet:
– Nån gång borde man ta med sig ett fiskespö och leva några veckor på bara fisk och bär och annat som naturen ger.

I slutet av april 1992 postar Chris MacCandless sitt sista vykort i Fairbanks, Alaska: några korta raders farväl till en vän och så den melodramatiska slutmeningen ”I now walk into the wild.” Strax därefter säger han adjö till den sista person som ser honom i livet, en elektriker som gett honom lift ut ur civilisationen. En rad fotspår i vårvintersnön är allt Chris MacCandless lämnar efter sig när han börjar vandra västerut. Bortåt. Inåt.
24-åringen har vid det laget spenderat nästan två år på resande fot. Han har liftat, han har tjuvåkt på godståg, han har paddlat nedför Coloradofloden och plankat in i Mexiko där han sånär förolyckats i en storm på Golfo de California. Han har fått nya vänner och lämnat dem igen, han har tagit tillfälliga jobb men snart rest vidare.
Chris MacCandless – eller Alexander Supertramp som han kallar sig under sin resa – är beläst och bedårad, full av citat och visdomsord, full av ideal och intensiv energi. Han är ingen surmulen misantrop utan en glad jävel som lämnar en lång rad av förtjusta och förälskade människor bakom sig.
Vad som är hans inre slutmål är höljt i dunkel, men rent geografiskt går vägen via Alaska. Vildmarksvistelsen under sommarhalvåret 1992 ska bli kulmen på Chris MacCandless odyssé. Han är inte ute efter att dräpa björnar och välta älgar. Man anar snarare en önskan att genomgå ett reningsbad. Han är en pilgrim på jakt efter en verkligare verklighet, en som är både mer fysisk och mer andlig än medelsvenssons. Genom att utsätta sig för en extrem prövning ska han komma ut på andra sidan som en ny och äkta människa. Han är inte ute efter att betvinga vildmarken, han verkar vilja att vildmarken ska betvinga något inom honom själv.

Under natten sänker sig molnen över Loas och mitt tält, som står uppslaget i en sydsluttning bortom Kebnekaise fjällstation. När vi vaknar och slår upp yttertältets öppning stirrar vi rakt in i ett tjockt vitt vadmalstyg av dimma.
Det är vindstilla och de minsta ljud blir stora och nära. När andra tältare kokar sitt morgonkaffe är det som om det skedde helt inpå oss. Det klirrar av metallutrustning mot sten här några klättrare börjar en övningsbestigning av någon av de närmaste klippväggarna. Vi hör andetagen från guideledda grupper som börjar vandringen mot Kebnekaises topp. Två korpar fäller beska kommentarer över sakernas tillstånd.
Vi bryter upp och vandrar västerut, bort från folklivet kring fjällstationen, in i stillheten. Dimman lyfter från dalbottnen, men ligger kvar som ett lågt molntak på 1400 meters höjd. Ovanför den nivån är bergen osynliga. Man känner inte deras närvaro, men man tänker den.
Vi går fort men rastar länge. Efter lunchen somnar vi i kråkriset med ryggsäckarna intill oss.
– Jag hörde om en kille på radio, säger Loa. Han hade bara hundra ägodelar, fy fan va skönt.

Det kom inte som en överraskning att Loa blev berörd av filmen ”Into the wild”. Det har många unga män blivit, att döma av blogginlägg och chattar.
Det började med Jon Krakauers långa reportage i amerikanska Outside magazine om hur Chris MacCandless vänder föräldrarnas förväntningar och konsumtionssamhällets värderingar ryggen och ger sig ut på en roadtrip som efter några fatala misstag slutar med svältdöden i Alaska. Reportaget blev en bok, som Sean Penn häromåret gjorde en film av – livsbejakande, tragisk och vacker. Vi såg den hela familjen och alla var tagna, men av delvis olika skäl. Loa var hänförd över MacCandless resa, hans ställningstagande, hans liv. Själv såg jag filmen som jag läst boken: med dubbel blick. Man är ju flera samtidigt, man bär sina tidigare jag inom sig. Fyrtiosjuåringen blev förbannad över egotrippen; att försvinna spårlöst och strunta i sin familjs oro; att konsekvent välja idéerna framför de nära relationerna; att bege sig ut i vildmarken utan karta och kompass.
Tjugoåringen inuti mig kände igen sig.

– Han levde lite utanför lagen. Det finns nån sorts frihetskänsla i det som är svår att slå, säger Loa.
Det är dag tre. Vi har kommit till Sälkastugorna och jag har just blivit tagen för stugvärd av Christian, Benedikt och Marco, tre tyska ingenjörsstudenter. De vill köpa hudkräm, de har fått finnar i ansiktet under vandringen från Abisko. Alla tre har sett ”Into the wild”.
När de försvunnit bakom stugknuten försöker Loa förklara vad det är som är så lockande med tanken på att lämna samhället och dra ut i den vilda naturen.
– Grunden är nog att jag vill vara själv. Ibland är man med kompisarna mest av gammal vana, även när man inte riktigt vill det. Det är helt annorlunda att vara härute, att inte behöva tänka på vad alla ska tycka. Fan, va mycket tankekraft man lägger på vad andra tycker. Till och med när man går här på leden och möter folk kan man tänka: nu ska vi se hårda ut, speeda på, gå med lite rakare rygg. Det slipper man när man är ensam.
– I samhället finns det så många förväntningar på en, oavsett om man är tjej eller kille. Allt det där kan det vara skönt att komma bort ifrån; handbollslaget, föräldrarna, kompisar, skola. Att verkligen få vara sin egen, det är enormt stort. Att inte vara ”killen som spelar handboll”. Jag vill inte bara vara en handbollsspelare – även om det mest varit handboll och skola de senaste åren.
Att vara själv i naturen är annorlunda än att vara själv i stan, säger han. Man påverkas starkare härute.
– Det är väl för att det är så ursprungligt här. Man blir på något sätt nollställd – inte bara för andra, utan också för sig själv. Alla de gamla vanorna som man hade hemma, de blir man fri ifrån. Man får så mycket tid för sig själv att man – kanske – kan lära känna sig själv.
– Det är möjligt att det är ett slags mandomsprov. Det låter ju macho som fan, men kanske är det ett sätt att bli man. Eller snarare att bli vuxen. Att lära sig ta hand om sig själv, praktiskt men också … innerligt.
Och så går han iväg västerut, bort från Kungsledens närhet, upp ur Čaekčavaggi till glaciärerna och branterna i Saelggá.
Jag stannar kvar; står där med alla mina jag i dispyt inom mig. Pappan som vill säga: du måste vara försiktig, gå inte för nära kanten. Och tjugoåringen som tänker: gå fram till kanten du, och titta ut.

Suget från vildmarken är yngre än man skulle kunna tro.
Under många tusen år drog det i rakt motsatt riktning: bort från det orörda och okontrollerade. Vildmarken var skrämmande, ful och oanvändbar. Människorna drömde om ett liv utan vildmark; ett liv där de slapp vara beroende av den nyckfulla naturen. Med yxa, gevär och plog skred de till verket. Ju mindre otyglad natur det fanns desto mer civilisation blev det utrymme för. Och ju mer civilisation desto mindre fattigdom och nöd.
Men när industrialismen tog fart och städernas befolkning växte under 1700- och 1800-talen hände något. Den orörda naturen började framstå som positiv och åtråvärd, åtminstone för dem som slapp bryta sten och dika myr och istället kunde ägna sig åt de sköna konsterna. Det är den välbärgade stadsbon med pennan i hand som först börjar tala gott om vildmarken. På avstånd blir den otyglade naturen plötsligt vacker. Det blir inne att hylla dess orördhet, romantisera dess enslighet.
Allra tydligast var den otyglade naturens förvandling från ond till god i Nordamerika, där de nyanlända vita uppfattade sig som pionjärer som tum för tum tryckte gränsen mellan civilisation och ”kaos” – the frontier – västerut. Fronten mot vildmarken blev en kollektiv amerikansk besatthet. När man i slutet av 1800-talet började uppfatta projektet som slutfört fanns besattheten kvar, men fick alltmer positiva förtecken. Den jungfruliga naturen blev ett ideal. Och ju starkare modernismen, materialismen och kommersialismen blev under 1900-talet, desto viktigare blev också vildmarken som ett alternativ; en motpol. När Chris MacCandless växte upp på 1970– och 80-talet var tanken på en tillvaro utan vildmark inte längre en dröm. Den hade blivit en mardröm. ”I’d rather be a forest than a street”, sjöng Simon & Garfunkel och miljontals människor förstod precis vad de menade.
Så Chris MacCandless var inte ensam när han sökte äkthet och äventyr i en natur som han uppfattade som vild; när han citerade författaren och naturfilosofen Henry David Thoreau (som praktiserade frivillig enkelhet hundrafemtio år innan begreppet var uppfunnet) eller när han hyllade ”Skriet från Vildmarken” av Jack London. Han var en del av en stark tradition.

Det finns ingen svensk Thoreau eller Jack London. Vi har inte varit fullt lika besatta av vildmarken som amerikanerna. Det har inte funnits någon ”the frontier” värd namnet på väldigt länge.Men visst har vildmarksvurmen sakta men säkert letat sig in i även vårt känsloliv. Bland trendsättarna fanns det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets vetenskapsmän – upptäcktsresenärer som Adolf Erik Nordenskiöld (som fann vägen genom Nordostpassagen) och Axel Hamberg (som kartlade Sarek).
– De blev den borgerliga klassens – särskilt de borgerliga männens – hjältar, menar idehistorikern Lena Eskilsson i Umeå.
Berättelserna om de manliga stordåden i vildmarken följde ett gammalt tankemönster där naturen förknippades med kvinnan. Naturen var det vackra och vilda som mannen – med sitt förnuft och sin dådkraft – skulle mäta sig mot.
– När man läser Turistföreningens årsböcker, där bergsbestigare och andra vildmarksmän skildrar sina strapatser, ser man att de ofta beskriver fjällen som kvinnliga väsen som skall erövras.
Lena Eskilsson tror inte att de här tankemönstren har försvunnit helt. Bilden av mannen som betvingar naturen finns kvar som en ingrediens i socialisationen av unga män, som hon uttrycker det. De unga männen uppfattar – medvetet eller omedvetet – att strapatser i jungfrulig natur ger maskulina pluspoäng. Fast nu handlar det sällan om upptäcktsresor i naturen, snarare om extremsporter av olika slag.
– Kvinnor gillar förstås också att vara i orörd och mäktig natur, men det är inte på samma sätt förknippat med kvinnlighet, säger Lena Eskilsson. Det ingår inte i bilden av det kvinnliga att vistas i vildmarken. Men vissa kvinnor gör det ändå.
Birgitta Örtbrant från Visby till exempel. Hon har sovit i Sälkastugan inatt under sin vandring mellan Abisko och Kebnekaise. Hon har alltid drömt om att gå Kungsleden men har inga likasinnade väninnor och maken spelar hellre golf. Jaha, då får man väl gå själv, tänkte Birgitta och packade sin ryggsäck.
Hon är långtifrån den enda. De flesta ensamvandrare vi möter i Čaekčavaggi är kvinnor, men de gör i allmänhet ingen stor vildmarksromantisk affär av sin fjälltur, kallar inte sina vandringar för expeditioner, snackar sällan friluftsutrustning i timmar över morgongröten.
– Jag tror kvinnor har ett väl så stort behov av att komma bort ett tag och vara ensamma, säger Birgitta.

Kanske har vi alla i grunden samma behov av att känna oss otämjda och fria ibland. Vi bara kallar det olika saker, väljer olika vägar. Min dotter hyser ingen längtan att vara ensam i vildmarken och käka rötter och grillade ekorrar som Chris MacCandless. Istället reser hon ensam till Mexico, snackar spanska som en infödd, bor på hostel och kommer hem med adressboken sprängfylld av kontaktuppgifter till nya vänner från hela världen.
Själv gillar jag norrut. Jag gillar när det är lite ensamt. De senaste åren har jag gjort några fjällvandringar på egen hand, några dagar i sällskap med bara mig själv, företrädelsevis i folkfattig terräng. Svaipa i Arjeplogsfjällen. Tavvavuoma längst i norr.
Att det händer just nu kan helt enkelt bero på att barnen är så stora att det finns tid och ro att resa iväg. Men det kan också ha med min egen ålder att göra. Man har levt drygt halva livet. Innan man vet ordet av kommer man att vara gammal. Plötsligt växer behovet av att känna att man lever.
I naturen känner jag att jag lever. Sinnena är öppna, upplevelserna är stora även när de är små. Rakt genom alla andra sätt att förklara mitt naturintresse och min längtan till fjällen löper denna insikt: I naturen känner jag att jag lever.
Det är ingen dum känsla vare sig man man eller kvinna; vare sig man ska fylla 20, 48 eller 75.
Är jag dessutom ute efter att bygga min manlighet? Leka ensam är stark? Förmodligen. Men mest av allt vill jag tro att jag strävar efter att känna mig som människa.
Om man ser bortom könsmanus och rollspel, och bortom det hopplöst sönderromantiserade begreppet vildmark, kan man vid horisonten skönja ett biologiskt faktum. Vi har funnits som art ett par hundra tusen år, som släkte ett par miljoner. Ända fram tills nu har vi alltid levt i naturen. Vi har alltid vandrat. Vi har alltid prövat våra krafter. Det är det som är normalt, inte den stillasittande inomhustillvaro vi numera uppfattar som självklar.
Jag har ingen ambition att vända samhället ryggen eller idyllisera det förflutna. Men det finns tillfällen när civilisationen börjar kännas alltför civiliserad, när jag börjar känna mig som ett boskap i någons ladugård. Känslan av att överskrida den gränsen brukar särskilt ofta infinna sig när jag besöker ett större köpcentrum.
Jag känner mig gärna som ett djur, men inte gärna som ett boskap. Då växer behovet av något annat: vida horisonter, hög himmel, svett och värkande muskler.
Forskare har räknat ut att våra förfäder i Afrika vandrade mellan tolv och tjugo kilometer varje dag för att hitta sitt dagliga bröd. Alltid på vandring. Alltid.
Så när jag och min son går genom Čaekčavaggi med varsin ryggsäck på ryggen medan solfläckarna blommar på Gaskkasnjunnis västsluttning, så handlar det i grunden inte alls om romantik eller verklighetsflykt, vill jag påstå.
Det är ett återfall i normalt mänskligt beteende.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300