Jag blir väldigt fort förvildad (Ewa Wikberg)

Som zoologisk chef på Nordens ark i Bohuslän har Ewa Wikberg närkontakt med fältarbete över hela världen till vardags. Men det är när hon själv är ute i naturen för att inventera och besöka utplanteringsområden som hon trivs allra bäst. 

Zoologen Ewa Wikberg och hennes kollega Pelle Karlsson har gått en mil innan de hittar rätt dalgång. Det är en junidag i början på 1990-talet i Stekenjokk i norra Jämtland och de har ett uppdrag: att hämta hem en fjällrävsvalp till ett avelsprojekt. Solen flödar, svetten likaså. Det ligger fortfarande snö på topparna runt dalen, det är stiltje och myggfritt. Ewa drar ett djupt andetag: fjälluft!
Hon ställer ner sin tungt packade ryggsäck med utrustning och mat, slår sig ner, riktar kikaren upp mot fjällsidan på andra sidan dalen och börjar söka av, siktar en bäck genom kikaren, följer den nedåt.
Inte där.
Hon följer en bäck till.
Inte där heller.
Systematiskt letar hon längs varje vattendrag och så:
Där är fjällrävslyan, mycket närmare än de trodde.
Ewa och Pelle flyttar sig en bit åt sidan för att inte störa rävarna. Pelle slår upp tältet medan Ewa fortsätter obsa, som hon kallar det. När det inte synts ett liv på en god stund kokar de makaroner och korv på friluftsköket. Efter maten går de ner till lyan och kollar om det verkligen bor fjällrävar där. De ser rävhår i öppningen, det luktar starkt av räv ingångshålet och det finns färskt bajs och benrester i närheten.
Lyan är definitivt bebodd.
Nu intensifierar de bevakningen. Nätterna är ljusa i juni, så Pelle och Ewa delar upp vakten i tretimmarspass. 

Ewa var redan som mycket liten norrbottning tokfascinerad av djur och natur, som hon uttrycker det. Hon var den sortens unge som fångade grodor och lät dem bo i sin fina, nya docksäng (till mamma Anitas förtvivlan). Hon älskade att höra pappa Roland berätta om jakt, djur och natur. De la nät på sjön vid familjens sommarstuga i Östra Kikkejaure. och fick fisk till middagen. Ewa klafsade ofta omkring ensam i vassarna vid sjön och fångade fisk med snara eller med händerna.
– Jag älskade gäddor, säger Ewa.
Lyckan var fullständig när hon tio år gammal fick ta med sig två små gäddsnipor hem till Skellefteå. De släpptes i familjens trädgårdsfontän och matades med spigg. När den egenfångade fisken tog slut blev det zebrafiskar och guppys, som hon vann på lotteri i akvarieföreningen eller köpte för veckopengen. Gäddorna ville nämligen inte äta älgfärs.
En vacker dag när Ewa kom hem från skolan stack en fiskstjärt ut ur munnen på den ena gäddan. Den hade ätit upp sin kompis. Då var det dags att släppa ut den i älven, tyckte föräldrarna. Ewa ombesörjde proceduren medelst isborr men under protest.

– Jag var otröstlig i veckor efteråt, säger hon. Det året fick jag ett fint akvarium i julklapp.  Mamma och pappa såg ju hur intresserad av djur jag var.

Vad som skulle bli av den där extremt djurintresserade, driftiga flickan känns såhär i efterhand ganska självklart. Efter högstadiet gick hon en djurskötarutbildning i Lycksele, sedan sökte hon och fick jobb på Nordens ark i Bohuslän. Hon var 19 då. Arken hade öppnat året innan, huserade på Åby säteri vid Åbyfjorden nära Hunnebostrand och var ett zoologiskt paradis med Ewas mått mätt. Man hade stora ambitioner och nära 400 hektar mark till sitt förfogande. Parken ägdes, och ägs alltjämt, av en ideell stiftelse med målet att ge hotade djur en framtid med hjälp av avelsprojekt, naturvård, forskning och utbildning (med nära samarbeten med Göteborgs universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet). Man arbetar med alltifrån utrotningshotade rovdjur från hela världen till nordiska lantraser, fåglar och insekter (Ewa har apropå det en bredbandad ekbarkbock tatuerad på vaden). Ungefär hälften av arealen är öppen för allmänheten.
Ewa kände ganska snabbt att hon ville utöka sin kompetens. Hon tog tjänstledigt, åkte tillbaka norrut och läste in högskolebehörighet. Sedan blev det biologi på universitetet i Göteborg samtidigt som hon jobbade som arbetsledare och veterinärassistent på Nordens ark. Många år, mer utbildning och några uppmärksammade forskningsrapporter senare är hon zoologisk chef och har ansvaret både för djuren på arken (cirka 80 arter och raser och uppskattningsvis 5 000 individer beroende på när på året man räknar) och för de människor (cirka trettio) som arbetar med dem.
För arter som är nära utrotning kan de så kallade räddningspopulationer som finns i djurparker som Nordens ark vara snudd på de enda individer som finns kvar. Men även där det finns mindre artbestånd i det vilda kan djuren i parkerna ge viktiga ledtrådar när det gäller beteenden, fysiologi och liknande. Det är också där man provar ut sövningsdoser, radiohalsband och liknande. Erfarenheter och kunskaper delas i globala databaser.
Men Nordens ark samarbetar inte bara med forskare och andra djurparker. Organisationer som Världsnaturfonden finns med och finansierar projekt och sprider kunskap om hotade arter. WWF Sverige har bland annat varit viktiga när det gäller den grönfläckiga paddans bevarande och driver för närvarande projektet Nordlig tiger som syftar till att rädda den utrotningshotade amurtigern tillsammans med Nordens ark och WWF Ryssland. Ewa hoppas på mer samverkan framöver.
– Vårt mål är att Nordens ark och andra djurparker inte ska behöva finnas. Men än är det långt dit, säger Ewa Wikberg.

Efter att ha bevakat lyan på fjället i Stekenjokk under ett dygn vet de: det finns fem fjällrävsvalpar, fyra vita och en blå (den är snarare blågrå, men färgen kallas blå). Ewa och Pelle har tillstånd från Naturvårdsverket att fånga en vit tik om det finns minst fyra i lyan. Tiken ska paras ihop med en hane från ett annat område i avelsgruppen på Nordens ark.
De två kollegorna från Nordens ark riggar en fälla som de betar med blöt kattmat i närheten av lyan och drar sig tillbaka.
En vit fjällrävsvalp går i fällan på eftermiddagen dag två. Då blir det bråttom.
Ewa tar sig snabbt till fällan, öppnar den och krånglar ut fjällrävsvalpen ur buren. Med ena handen håller hon ett stadigt tag i valpens nackskinn, med den andra håller hon under rumpan. Den är relativt lugn, bits inte som de vuxna djuren kan göra. Hon kollar kön och hull på den lilla fjällräven. Det är en tik. Bingo!
De placerar valpen i en transportlåda som är mörk inuti, allt för att den ska få känslan av att vara i en bohåla och hålla sig lugn under vandringen ner från fjället. Pelle och Ewa river snabbt lägret och går den dryga milen ner till bilen. Väl där sätts valpen i en större transportlåda och får tillgång till vatten och mat.
Nu gäller det att ta sig tillbaka till Bohuslän så snabbt som möjligt, så de kör de 150 milen söderut i skift. De kontrollerar med jämna mellanrum längs vägen att valpen mår bra, att det inte är för varmt i buren och att den inte verkar stressad.
När uppdraget är slutfört, införlivas fjällrävstiken från Stekenjokk i avelsgruppen på arken.
– Just då var fjällrävsstammen på väg att försvinna helt i Sverige och Norge, berättar Ewa. Vi hoppades rädda den genom avel, stödmatning och genom att skjuta bort konkurrerande rödräv. Numera ger vi bara fjällrävarna stöd i fält.

Att rädda utrotningshotade arter är väldigt komplicerat och projekten kräver tålamod och långsiktighet. Och problemlösarsinne.
Ewa Wikberg funderar över saker som hur hon ska få sperma från tadzjikiska stäppfår till Sverige från Ryssland och vad hon ska säga på det internationella internetmötet med får- och getnördar som vill rädda vilda får och getter i Asien på fredag. När vi ska höras för att gå igenom texten skriver hon: ”Vi får tre vildhästar och ska skicka en tiger så när det är klart är jag talbar…” Två dagar senare har järven Joplin lyckats rymma och Ewa och medarbetarna måste rycka ut och leta. Då får vi skjuta på vårt samtal igen.
När covid 19-smittspridningen tillåter ska Ewa Wikberg åka till Skottland att besöka ett skotsk vildkatt-projekt. Fältresor är det bästa hon vet, hon gillar att bo i tält under enkla omständigheter.
– Allt blir så lätt när det enda man har är det man bär med sig i ryggsäcken, säger hon. Jag blir väldigt fort förvildad, enligt min familj.