Kanadensarens återkomst

Kanadensaren kom liksom bort när Friluftssverige blev kajaktokigt. Men i de småländska skogarna planeras en comeback.
Följ med på en höstfärd i solokanadensare och en djupdykning i den öppna kanotens kulturhistoria.

Vi rör oss sakta över mörkt småländskt sjövatten. Vi strosar fram.
Ingen överenskommelse har gjorts om största möjliga tystnad, ändå doppas paddlarna med nästan ömsint försiktighet i vattnet. Den stilla höstdagen inbjuder till det. Omgivningarna inbjuder till det. Farkosterna inbjuder till det.
Sjön Törn är som en rejäl bit skärgård, infattad mitt i det småländska skogslandskapet nordväst om Vissefjärda. Efter att ha sjösatt vid Ekensbergs naturreservat rör vi oss mellan höstgula vassar och maskstungna näckrosblad genom ett trångt sund ut mot öppnare vatten.
Vi är fem stycken i varsin liten nätt kanadensare: Håkan Erwing och Magnus Röstlund från Karlskrona, Jens Johannisson från Vissefjärda och så jag och fotografen Roine Magnusson.
Håkan, som är längst av oss alla, har vikt ihop sin kropp i den minsta och smalaste solokanadensaren, men nu börjar även han känna sig stabil. Nu kan han ta fram kameran ur den vattentäta packsäcken, vända uppmärksamheten mot de förbiglidande myrflaken och skogsridåerna och lufta ett av sina favorituttryck:
– Det började bra. Sen vände det och blev bättre!
Planen är enkel. Vi ska paddla några kilometer, hitta en lämplig ö att ha det gott på och paddla tillbaka i morgon. Det är kanske sista chansen för i år att njuta av den lönnröda och björkgula delen av hösten. Alla är väl medvetna om att vi snart har november över oss. I den bemärkelsen är turen ett slags avskedsritual.
Men för mig känns den också som början på något nytt. Jag har bestämt mig för att bjuda in den öppna kanoten i mitt liv igen.

Bara för att det inte ska råda några tveksamheter om vokabulären: I Sverige är kanot ett samlingsbegrepp för både kajaker och kanadensare. En kajak är en täckt kanot med sittbrunn som oftast paddlas av en ensam person med en dubbelpaddel. En kanadensare är en öppen kanot som oftast paddlas av två personer med varsin enkelpaddel. (I Nordamerika pratar man däremot om kayak respektive canoe.)
När jag själv växte upp – i en annan del av Småland – var kanadensare det enda som gällde. Det var i föräldrarnas eller scoutklubbens eller skolans öppna kanoter som jag och mina kompisar erövrade sjöarna, åarna och öarna trakten. Kajaker hade jag bara sett på bild i Hobbex-katalogen – eller var det Clas Ohlson? – ihopfällbara dukklädda saker var det i alla fall, som knappast kunde beskyllas för att vara vackra.
Men tiden gick och någonting hände med utbudet av kanotmodeller. Kanadensarna tycktes fastna i utvecklingen i ett tungt, svullet kanotuthyrarformat medan kajakerna bara blev snyggare och snyggare och fler och fler. Friluftssamfundets tycke och smak ändrade sig därefter. Titta i vilken outdoortidning som helst från de senaste decennierna. Kajaker överallt. Kanadensare ingenstans.
Jag gick själv samma väg som de flesta andra. Även om jag aldrig blivit lika kajakbesatt som somliga i bekantskapskretsen, har jag lärt mig tycka att familjens inte särskilt charmiga plastkajak är betydligt fräsigare än familjens inte särskilt charmiga plastkanadensare.
Men så, förra sommaren, hörde jag en erfaren lappländsk äventyrsarrangör säga att han sålt sina uthyrningskajaker och skaffat nätta små solokanadensare istället. Varvid jag lyfte min blick och började se att det faktiskt finns en riktigt rik flora av olika sorters öppna kanoter som är både snyggare och mer lättpaddlade än uthyrnings-trågen; bland annat nätta solofarkoster som är lagom för mig och min ryggsäck och som inte väger mer än att jag själv kan lyfta dem i och ur vattnet och upp och ner från biltaket.
Kanadensaren är helt enkelt ett betydligt mer mångfacetterat flytetyg än vi förletts att tro de senaste decennierna. Ska man göra snabba vägvinnande passager över öppna, vindutsatta vatten är en kajak förstås att föredra, den är ju i grunden en havsfarkost. Men i många andra fall är det fördel kanadensaren.
Barn trivs i allmänhet bättre i en öppen kanot där de inte är lika fastlåsta som i en kajak. Kanadensaren rymmer också mer packning och man kan ta med sig enskilda prylar som är för skrymmande för att låta sig klämmas ner i packluckan på en kajak: en grill, en tältkåta, en utflyktskorg. Att man har tillgång till sin packning under färd gör att man kan duka upp fika eller ta fram kameran närhelst man känner för det. Vidare är det mycket lättare att ta sig i och ur kanadensaren; göra spontana strandhugg; utforska öar och uddar – upplevelsen av land och vatten flätas liksom samman.
Att kanadensaren är lite långsammare än kajaken kan faktiskt vara en poäng. Under kajakfärder är det lättare att lockas att fokusera på slutmålet, på marschhastigheten dit och på antalet tillryggalagda kilometrar. I den långsammare kanadensaren tenderar sådana faktorer att krympa i betydelse, istället hamnar själva upplevelsen av färden i centrum.
Sådan är långsamhetens välsignelse.

När Jens Johannisson för snart tio år sedan började importera kanadensare från Nordamerika var det ett sätt att återknyta till sin egen bakgrund. Han och kompisen Markus Vallien växte upp på varsin sida av bruksdammen i Åfors. Deras gemensamma äventyr i hemtrakten utspann sig till stor del i en fullständigt oförstörbar aluminiumkanot av märket Grumman – en amerikansk klenod som Markus pappa glaskonstnären hade importerat via England. Jens och Markus utforskade partier av Lyckebyån som resten av mänskligheten betraktade som oframkomliga. Småland är som bekant stenigt, det gäller även landskapets vattendrag.
Grabbarna var 10–12 år gamla och hade någon sorts särskilt flyt i den där kanoten.
– En gång skulle vi vara ute och paddla några dagar men upptäckte att vi hade glömt smöret. Det var ju lite snopet, men vi fortsatte ändå. När vi passerade under väg 25 såg vi att det var kaos däruppe på vägen. En lastbil hade vält. Utanför den låg ett berg av smörpaket. Den kvällen åt vi handfångade kräftor kokta i smör.
När Jens själv fick barn ville han skaffa en egen Grumman till familjen, men det var lättare sagt än gjort. Det fanns ingen svensk importör och de enstaka kanoter som lades ut på Blocket gick åt som … ja, som smör. Jens fick idén att själv bli importör, bildade Esker outfitters tillsammans med Magnus Röstlund från Karlskrona och tog de klassiska kanoterna till Sverige igen.
Men oförstörbar aluminium i all ära, innerst inne drömde Jens om träkanoter. Under en resa till Nordamerika hamnade han och Magnus på det kanadensiska kanotmuseet i Petersborough. Där hittade de formerna, måtten och träslaget: röd ceder. Under ett halvårs tjänstgöring på ett miljöprojekt i Vietnam hittade Jens sedan hantverkarna, ett familjeföretag i båtbyggarbranschen. Den första egna Esker-modellen – en nätt liten 13-fots kanadensare för en till två personer – döptes till Ki Chi Saga efter sjön vid Karl Oskars och Kristinas nybygge i Minnesota. Dels som ett sätt att hedra den egna hembygden – det är mindre än två mil från Vissefjärda till Duvemåla. Dels som ett sätt att knyta an till kanotmodellens historiska rötter.
– Om Karl Oskar hade köpt en kanot i slutet av 1800-talet hade den sett ut ungefär såhär.

Både “kanadensaren” och “kajaken” fanns förstås långt innan den vite mannen gjorde friluftslivsprylar av dem.
Inuiterna i Arktis byggde sina farkoster av sälskinn som spändes över ett skrov av trä eller valben och kallade dem quajaq. Det vi idag kallar kanadensare härstammar i direkt nedstigande led från de lätta kanoter klädda med björknäver som ojibwa och andra nordamerikanska indianfolk nyttjade på floder och sjösystem. En fjortonfots näverkanot vägde inte mer än 25 kilo och kunde lätt bäras förbi forsar och vattenfall. Kanoterna uppskattades även av de vita nykomlingarna. De blev ett standardfortskaffningsmedel för upptäckare av kontinentens inre och för Hudson bay-kompaniets pälsjägare.
Under 1800-talet övergav man nävern och övergick till att serietillverka kanoter med skrov av trä som täcktes med ett vattentätt lager av canvas-duk. Det var i denna form “den kanadensiska kanoten” angjorde Sverige.
När det i Svenska Turistföreningens årsbok 1892 skrivs om Sverige som kanotland är kanot fortfarande liktydigt med kajak. 35 år senare har nykomlingen från Nordamerika anlänt. Under rubriken Turistliv och kanadensiska kanoter kan man i 1927 års årsbok läsa om den öppna dukklädda träkanotens förträfflighet. Svensk tillverkning av “kanadensiska kanoter” saknas fortfarande, men redan året därpå är det dags.
Och därmed gör Harry Macfie från Bohuslän sin oundvikliga entré i denna kanothistoriska avstickare. Han var i sin ungdom guldsökare och pälsjägare i Canada (han stavade alltid nationsnamnet med C) och Alaska. Efter hemkomsten blev han framgångsrik författare av självbiografiska äventyrsromaner – samt legendarisk kanottillverkare. I sin lilla verkstad i Lyckorna utanför Ljungskile byggde han mellan 1928 och 1938 sammanlagt hundra kanoter som hyllades och älskades av dåtidens friluftslivsnomenklatura.

Idag är Macfie-kanoterna kultföremål för en grupp entusiaster som inte låtit sig påverkas det minsta av några outdoortrender. Enligt dem har inga svensktillverkade kanoter sedan dess nått upp till samma kombination av hantverksskicklighet, skönhet och goda egenskaper i vattnet. Och farkosterna är sannerligen någonting helt annat än det sena 1900-talets tunga, bulkiga uthyrningstråg, det behöver man inte vara medlem i HMCC, Harry Macfie Canoe Club, för att tycka.
När jag följer HMCC-spåret, som en del av förberedelserna inför detta reportage, hittar jag Mats Rehnström, vars kärlek till träkanadensaren inympades tidigt. Hans pappa arbetade på 1950-talet som färdledare på STF:s fjällstation i Grövelsjön och tog med folk på långa kanotturer från Hävlingen via Femunden i Norge till Grövelsjön och tillbaka igen.
– När jag var grabb såg jag svartvita bilder av de där träkanoterna bland de stora stenblocken och knotiga tallarna däruppe. Det väckte en längtan både till landskapet och till de där vackra farkosterna.
Nu har han själv sex egna träkanadensare (och en träkajak) och en gång om året gör han en kanotfärd någonstans i Sverige med de andra i Harry Macfie-klubben. Då ska det vara på vissa sätt.
– Helheten är viktig för mig. Det är en slags estetik det handlar om. Man har inte utrustningen i plastpåsar till exempel … skinn, trä och canvas är det som gäller.
Om man vurmar för träkanoter av klassiskt Macfie-snitt men inte har tillgång till en egen gammal klenod kan man alltid bygga en själv, en konst som i många år lärts ut på Sjöviks folkhögskola utanför Avesta. Cecilia Lundin som äger och driver STF-vandrarhemmet Åsgård i Jokkmokk har två egenhändigt tillverkade dukade träkanoter hemma (och en Harry Macfie original-paddel på väggen).
– Det verkar spännande det där med solokanadensare, men jag är nog ändå mest förtjust i att vara två i kanoten. Det samarbetet! Det kan bli en himla skjuts när man kommer in i det.
Av alla de kanadensarvänner jag pratat med är nog Cecilia den som går längst i sitt sökande efter ostörda vildmarksupplevelser.
– De senaste somrarna har jag och en kompis gjort en serie färder till ett vatten som är så avlägset att man måste bära kanoten en mil för att komma dit.
Det vill säga … i praktiken blir det tre mil, först en mil med kanoten, sedan vandring i tomme tillbaka och slutligen en mil med packningen.
– Knepet är att inte se det som tortyr utan som en del av upplevelsen. Man bestämmer sig för att färden börjar när man börjar bära, inte när man burit klart. Det blir många kaffeeldar längs vägen. Hade man släppt ner kanoten med helikopter hade det inte alls varit samma sak, ansträngningen gör äventyret större. Allt som man kämpat mycket för blir större – det är samma sak som i livet i stort.

Jämfört med Cecilia Lundins lappländska färder är vår småländska paddling på sjön Törn en promenad i parken. Men det är en fin promenad. Höstfärgerna sprakar.
Jens Johannisson säger att intresset för kanadensare har vuxit på sistone. De nytillkomna är inte i första hand strapatssugna långfärdskanotister, han tycker sig snarare se att allt fler kunder är mammor, farmödrar eller mormödrar som tilltalas av kanadensarens fördelar för barnfamiljen. En parallell trend är att de små solokanadensarna lockar till sig kunder som uppskattar att dessa ger samma känsla av individuell rörelsefrihet som en kajak ger, men med kanadensarens alla fördelar i behåll.
– Sån’t här kan man inte få med sig i en kajak, säger Magnus Röstlund och lastar ur en psykedeliskt motivlackad gitarr och en muurikka ur sin kanot.
Vi har hittat vår ö och nu bär var och en – med lätthet – sin farkost några meter upp på land. Medan höstmörkret tätnar wokar Magnus en kvällsmåltid över elden, trollar fram öl och avslutar det hela med att steka pannkakor på muurikkan.
– Det började bra, sen vände det och blev bättre, säger Håkan Erwing.
Världen är inte större än vad skenet från elden lyser upp. Ingen har klocka, telefonerna är avstängda eller utan täckning. För en stund sedan hörde vi 20.30-tåget från Emmaboda passera på avstånd, efter det har kvällen varit tidlös.
– Livet är ganska enkelt ibland, säger Håkan Erwing.