Kartkärlek

I samband med en skilsmässa för några år sedan noterade BrittMarie Swärd i Huskvarna en kännbar förlust. Det handlade om några kartblad från norska fjällen där hon ritat in rutterna från tre minnesvärda vandringar. Rondane. Jotunheimen. Och så Hardangervidda, turen som var en omstart på ett fjällvandrande liv. Hon hade upptäckt fjällen i tjugoårsåldern men gjort ett långt uppehåll för familj, barn, hus och båt. På Hardangervidda hittade hon tillbaka.
Nu var kartorna borta, de dök aldrig upp vid bodelningen trots ihärdigt letande.
– Jag kan väl någorlunda rekonstruera rutterna med hjälp av dagboksanteckningar. Men det var ändå ledsamt. Jag saknar dem fortfarande, de där kartorna. Det spruckna förhållandet har jag kommit över nu, men inte helt förlusten av kartorna, säger BrittMarie.

Vi är många, vi som har ett passionerat förhållande till kartor. Vi kan svårligen gå förbi en karta uppsatt på väggen utan att titta på den, vi kan spendera många timmar (och alldeles för många hundralappar) i en välsorterad kartbutik. Vi känner oss nakna om vi åker någonstans – ut i svampskogen eller till fjärran länder – utan en vettig karta. Och även om vi inte längre har någon nytta av kartorna när vi kommit hem, även om de tillfälligtvis hamnar långt ner i ett källarförråd, vill vi inte förlora dem. Kartor har nämligen en förunderlig förmåga. När som helst kan man ta fram dem igen, veckla upp dem och framkalla minnen av resor och vandringar man gjort, lägerplatser man bebott, gator man gått på, caféer man fikat på, dofter man känt, människor man mött.
Jag vet inte alls vilket klockslag, vilken dag eller knappt vilket år jag mötte ringtrasten där på Svaipas sydsluttning. Men jag vet precis på vilken höjdkurva. Och när jag tittar på kartan minns jag hur det kändes: den vita halvmånen på trastbröstet, utsikten, det liksom överexponerade ljuset över dalgången som var följden av att jag just vaknat efter en kort tupplur.
När jag tittar på min gamla Islandskarta minns jag Sigrun och hennes pojkar och promenaden från landsvägen upp i de gråkalla, folktomma bergen där en simbassäng mitt i ödemarken samlade varmt källvatten.
Sådana kartor slänger man inte. Lika lite som man kastar gamla personliga brev man fått, eller favoritböcker man läst.
– Det är kartorna man tittar på när man vill återuppliva minnen, säger Marcus Elmerstad från Bagarmossen. När jag tittar på kartbladet över Tinäset i Färnebofjärdens nationalpark, som mitt fältbiolog-gäng brukade besöka för tio–femton år sedan, så kommer jag ihåg allt: där gick vi genom isen, där såg vi vitryggig hackspett, där gick vi vilse … eller kanske där, vi vet inte riktigt.

För några år sedan fick Anders Tedeholm i Sunne en fin present av sin sambo Åsa: ett par topografiska kartblad över Tärendötrakten i Norrbotten. Anders mamma är från Tärendö och det var där han spenderade sin barndoms somrar.
När han vecklade upp kartorna hände något. Bitar föll liksom på plats. Han såg hur forsar och sel där han fiskat med sina kompisar låg i förhållande till varann, barndomens geografi fick ett sammanhang den inte haft förut.
Minnen blommade upp, av en sommarnatt i tioårsåldern när han och kusin Alf fick följa med till Mullulinkka där storkusinerna fiskade harr. Hur morbror Eino tog av sig stövlarna och bar grabbarna en i taget på ryggen över en liten skogsälv. Hur de gick genom skogen och hur Anders och Alf sedan sov sida vid sida i en liten timmerbyggnad vid kvarnfallet.
Snart var grabbarna stora nog att själva cykla till Kivikoski, på urgamla stigar genom skogarna sydväst om Tärendö.
– Det var speciellt en sommar som vi var där väldigt ofta. Vi var ett stort gäng, tio–tolv killar, vi fiskade hela natten och åkte hem igen på morgonkvisten.
Det blå streck som slingrar fram över kartbladet 28 L SO framkallade minnen av sommarljusa nätter, harrars högresta ryggfenor, grillad falukorv, kokkaffe över elden och mjölk från en gammal sirapsflaska, doften av djungelolja mot myggen.
Anders Tedeholm bestämde sig för att åka tillbaka och återse den oansenliga forsen. Han hittade platsen, men ändå inte. Skogsbruket hade möblerat om hans barndomsminnen med nya hyggen, nya timmervägar. Det barndomsminnet lämpade sig bättre för att återuppleva på kartan än på plats i verkligheten.
Det är inget ovanligt fenomen.

Att väcka minnen av gångna upplevelser är en nästan magisk egenskap hos en karta. Att ge drömmar om kommande upplevelser riktning och konkretion är en annan.
”En karta är som en presumtiv skatt, när man tittar på den är det nästan som om man är där”, som en god vän uttryckte det häromdagen.
Man ska inte underskatta den del av reseupplevelsen som handlar om att sitta hemma och planera New York-besöket över en stadskarta, tågluffen över en Europaatlas eller fjällvandringen över ett topografiskt kartblad. Hemma hos BrittMarie Swärd ligger Sarek-kartan framme, hon har varit där förut och i sommar är det dags igen. Hon och hennes medvandrare ska starta i Akkastugorna och vandra in i nationalparken via Kisuris. Men sedan?
Kanske kan den förväntan kartan väcker hos resenären eller friluftsmänniskan bäst jämföras med trädgårdsodlarens känslor när säsongens frökataloger landar i brevlådan. Frosten må gnaga i husknutarna, men frökatalogen får genast temperaturen att stiga till odlingsbara nivåer – åtminstone inombords. Skisser över framtida rabatter och trädgårdsland tar form. Vilka gammeldags rosor ska jag skaffa i år? I vilken dalgång ska jag vandra, Ruotesvagge eller Kuopervagge?

Förutom de två nämnda funktionerna hos en karta, att lagra minnen av gångna upplevelser och väcka drömmar om kommande, finns naturligvis den funktion som kan tyckas vara den primära. Att orientera sig i tillvaron. Att hitta rätt väg.
Ibland kan en karta vara skillnaden mellan liv och död. Hade Chris McCandless haft en karta med sig när han gav sig ut på sin vildmarksromantiska solovistelse i Alaska (som återberättas i reportageboken ”Into the wild” av Jon Krakauer och filmen med samma namn av Sean Penn) hade han överlevt. En karta hade kunnat berätta allt han behövde veta: att han bara var en mil från räddningen och att det fanns andra vägar tillbaka till civilisationen än över den älv som spärrade hans väg.
Förutom att visa rätt väg har kartan ett annat värde under själva resan. Den ger en bredare upplevelse. Utan karta existerar bara det man ser, man går i en mental tunnel vars storlek bestäms av vilken sorts landskap man rör sig i. I ett stadskvarter syns bara den aktuella gatan, i en skog syns bara det som finns hitom närmaste trädridå, i ett fjällandskap det som finns hitom närmaste backkrön.
Med karta i handen blir man del i ett mycket större landskap, man ”ser” även det som finns bortanför synranden. Man kan ha både vandrarens och örnens perspektiv samtidigt.
Det är som BrittMarie Swärd säger:
– Kartan ska vara framme under vandring, inte ligga nerpackad ens om jag går på en markerad led. Helst vill jag hålla den i handen så jag lätt kan följa med. Möjligen kan kartan få ligga i en benficka i byxorna emellanåt.

Den som tycker om kartor omger sig med kartor. Ett hus är inte riktigt möblerat utan kartor: vackra historiska kartor, kartor som väcker minnen och drömmar eller kartor som ger en praktisk vägledning i tillvaron.
En flitig resenär och fjällvandrare i bekantskapskretsen har kartor på alla väggar utom i vardagsrummet. På köksbordet ligger tallriksunderlägg gjorda av laminerade fjällkartor. På toaväggen sitter ett Sarek-blad. Hos Marcus Elmerstad var hela pojkrummet tapetserat med fjällkartor när det var som värst i 18-årsåldern. Hemma hos Anders Tedeholm sitter 1:50 000-delen över hemorten Sunne uppsatt, för att han och hans sambo ska kunna orientera sig. BrittMarie Swärd har egentligen en låda där fjällkartorna ska ligga, men det är knappast någon idé att stoppa ner dem, för de åker snart fram igen. Oftast får de helt enkelt ligga framme på soffbordet.
Roland Enefalk i Kalmar har också kartor på väggen. Götaland och Svealand i skala 1:250 000 täcker en hel köksvägg. I ett annat rum sitter en världskarta.
– Den är inte så stor, bara tvåochenhalv gånger enochenhalv meter.
Däremot ligger inte samlingen av topografiska kartblad i skala 1:50 000 framme. Det skulle aldrig gå. Har man 200 kartblad måste det till en viss ordning och reda.

Roland Enefalks pappa var kartritare på Rikets allmäna kartverk. Höst, vinter och vår planerade han sommarens fältarbete. Sen försvann han, med flygbilder, stereoskop och ritutensilier i packningen, till den del av Sverige där ett nytt blad av ekonomiska kartan i skala 1:10 000 skulle ritas, en ny trakt varje sommar.
– När sommarlovet började kom resten av familjen efter, då hade han hyrt en stuga.
På dagarna var pappa kartritaren ute i fält, på kvällarna satt han och renritade.
Med ett sådant fadersarv är det kanske inte konstigt att Roland Enefalk blivit kartsamlare. Främst är det två fritidsintressen som drivit fram det stora kartinnehavet: friluftsliv och järnvägar.
– Det finns en uppsjö av böcker om gamla järnvägar, men kartmaterialet är ofta väldigt slarvigt gjort. När jag läser om något vill jag kunna titta på en bra karta.
Då går han till sitt arkiv, bestående av ett antal kartongboxar med sektioner av en Sverigekarta klistrade på ryggen på ett sådant sätt att de bildar en hel karta när boxarna står på rätt plats i hyllan. I boxarna ligger kartsamlingen, numrerad enligt Rolands eget system.
Men just nu är det inte järnvägar som gäller. Nu är det sommarens paddeltur med hustrun som ska planeras. Tanken är att färdas med kajakerna från Örebro via Hjälmaren, Hjälmare kanal och Mälaren till Stockholm. Terrängkartor och sjökort ligger framme, dagsetappers längd och lämpliga tältplatser rekognoceras. När de väl kommer ut på paddlingen får både sjökortet och terrängkartan följa med, båda bär på väsentlig information för en paddlare.
I kajakerna är det en bestämd och väl invand fördelning som gäller:
– Jag har terrängkartan i min kajak och min fru har sjökortet. Då och då går vi intill varann och jämför.