CIMG46312

Konst på hög nivå

JOHANSSON står det med versaler längs ena sidan av Kvarntorpshögen. Man ser det hur tydligt som helst på långt håll, ända från länsväg 52 när man kommer från Norrköpingshållet. Det känns ungefär som i Hollywood.
– Det borde väl i alla fall stå Kumla? sa en lokal kulturpolitiker indignerat till pressen när det stod klart hur Peter Johanssons bidrag till kommunens nya skulpturområde såg ut.
Konstnären hade helt enkelt signerat askberget med sitt eget, och Sveriges vanligaste, efternamn, skrivet med åtta meter höga bokstäver av plåt. Totalt är verket 60 meter långt och väger cirka tio ton.
Alla var inte överens om att detta var genialt.
– Det blåste lite kring det verket, kan man säga, säger Anders Fasth, gallerist på välkända, nyskapade Galleri Örsta i Kumla och projektledare för Konst på hög sedan starten.
Peter Johanssons bokstäver är bara ett av konstverken på högen, men inte ens den kände och kontroversielle Lars Vilks verk Waaaal av rivningsvirke blev en sådan snackis.
– Kulturpolitikerns uttalande tände en gnista. Jag fick försvara Johanssons verk och hela projektet i tidningar och teve. Det gick som en löpeld genom landet.
Anders Fasth medger att han kanske sov lite dåligt vissa nätter under den där tiden – men kritiken bedarrade till slut. Politikerna förstod värdet av att ha ett så uppmärksammat projekt i kommunen, och kumlaborna verkade också ta Johansson till sitt hjärta. Konst i Kumla är numera ett begrepp, man har satsat stort på konst även i centralorten. Men Konst på hög är paradnumret.
– Syns man inte finns man inte, brukar man ju säga, säger Anders. Vi fick ett enormt genomslag tack vare Johansson.

Kvarntorpshögen är numera förmodligen en av Sveriges mest berömda och värdefullaste avfallshögar, med tanke på hur mycket storslagen konst som står på toppen. Här finns många välrenommerade konstnärer representerade: Lars Englund, Ulf Rollof, Eva Löfdahl, Kent Karlsson, Ebba Matz samt ett tjugotal till. Många av dem har också tolkat in platsen i sina verk och flera har använt lokalt material.
Det är nästan svårt att tro att det här grönskande området varit ett av de värst förorenade i landet. När man behövde förse försvarets fordon med drivmedel och smörjolja under andra världskriget hittade man landets mest lättbrutna och oljerika alunskiffer just här. Dagbrotten blev till stora sår i det idylliska jordbrukslandskapet. Man anlade en stor fabrik som bullrade och orsakade svavelosande utsläpp och gjorde livet surt för människor, djur och natur på flera mils avstånd under decennier. Växtlighet dog, brunnsvatten blev otjänligt, till och med äpplena i trädgårdarna fick en oljebeläggning.
Man utvann som mest 120 000 kubikmeter olja och bensin om året, lika mycket gas samt en hel del annat. Men för varje kubik skiffer som matades in i ”helvetesugnarna på Närkesslätten”, kom 75-80 procent ut igen som oanvändbar aska. Den röda skimrande, rykande högen på området växte med god fart. Cirka 40 miljoner kubikmeter material hann deponeras här innan bruket lades ner på 1960-talet.
Så småningom började naturen sitt återtåg. Dagbrotten vattenfylldes och blev till sjöar. Växtlighet och fåglar kom tillbaka. Kommunen sanerade marken så gott det gick med hjälp av statliga pengar och anlade promenadstigar och grillplatser. Visserligen byggdes en stor anläggning för att hantera miljöfarligt avfall här, men det såg i alla fall fint ut runt omkring.
Frågan var vad man skulle göra med askberget?
Idén till konstprojektet kläcktes av Anders Fasth och Kumlakonstnären Olle Medin. Det var inte tänkt att blir något annat än en tillfällig utställning.
– Jag hade aldrig varit där och blev glatt överraskad över att platån var så pass stor. Wow! tänkte jag. Sedan var det bara att sätta igång.
Det skulle visa sig bli ett hårt slit, inte minst med att få in de miljontals kronor som krävdes för att anskaffa konsten. Man bjöd in tio svenska konstnärer, varav tre från regionen, som fick komma med idéer.
Hela utställningen blev succé. 50-60 000 personer kom redan första säsongen.
– Det var ofta kö nere vid vägbommen innan vi öppnade. Så man fick bli någon sorts alltiallo; guida, städa toaletter och allt möjligt.
När Peter Johansson efter några år kom in i bilden presenterade han först ett verk med någon sorts toppluva i brons, som skulle ha lite anknytning till slalombacken som redan fanns på Kvarntorpshögen (han är annars bland annat känd för att ha vacuumförpackat skivade dalahästar och broderat kurbitsmönster på nazistuniformer).
– Mössan trodde vi inte på. Men några veckor senare kom han med ett nytt förslag. Det var så galet och så bra!

Kvarntorpshögen med omgivningar har på ett drygt decennium gått från miljökatastrof modell större till att bli stor tillgång för konstlivet, kumlabornas rekreation och turismen i bygden. Hela området har lyfts fram ur glömska och skam, restaurerats och fått läka – kommunens skamfläck har blivit något som invånarna kan vara stolta över. Fult har blivit fin-fint.
Det är inte första gången det händer i Närke. Rynningeviken och Oset nära Örebro, har också återupprättats. Där låg tidigare bland annat flera soptippar och en oljehamn, nu är det ett lummigt friluftsområde och fågelskådareldorado inte långt från stadskärnan.
Nu grönskar det även hela vägen upp längs Kvarntorpshögens höjdkurvor. Man har hittat 120 växtarter vid blomstervandringar här, det är inte illa för en osande askhög. Högst upp strävar frodigt spirande björkskog, mållor och johannesört spretar och vajar i vinden. Var de tar vatten kan man undra, eftersom innandömet av kullen är 700-800 grader varmt på sina ställen. Det pyser och ryker fortfarande ur marken, än här, än där. Varningsskyltar finns, men man får passa var man sätter fötterna. Det sägs att det då och då hände att lastbilschaufförer som tippade aska uppe på högen fick överge sina bilar för att däcken brann upp.

Det finns två sätt att ta sig upp till konstutställningen och den fantastiska utsikten på Kvarntorpshögen. Det ena är att ta den slingrande branta bilvägen hela vägen upp. På sommaren är den öppen hela dagarna, resten av året bara vissa tider. Det andra är att ta trappan – 427 steg, vart och ett sponsrat till konstens fromma – mot toppen.
Vi ser en motionär av det mer avancerade slaget energiskt komma spurtande uppför med stavar och svarta trikåer! Han är inte ute efter en konstupplevelse, utan vill bara köra slut på sig, verkar det som. Så kan man också använda en av Sveriges längsta trätrappor.
Trappan är mjölksyredrivande, vare sig man vill eller inte, trots att det finns viloplatser längs vägen.
– Vi är inte 25 längre, pustar några damer skrattande när de just kommit upp. Men guuu så vackert! Våra gubbar sitter kvar i bilen därnere.
– Här har luktat så illa i alla år. Och nu kan man gå hit och se KONST!
Det är inte ovanligt att människor kommer hit för utsikten i första hand, säger Anders. De får konsten på köpet.
– Många får en aha-upplevelse. Man upplever verken som vackra, uppkäftiga, fräcka eller något annat. De flesta hittar sin egen favorit, säger Anders.
Skulpturerna kan ses var för sig, men också tillsammans. Men inte bara det. De samspelar med den omgivande naturen och platsens historia. Verken laddas med en mening utöver den konstnärliga. Tidsperspektiv. Naturkraft. Solen och molnen ljussätter den jättelika konstscenen. Vinden leker med konsten. Regnet kittlar, sköljer, polerar. Snön bäddar in, skyddar, gömmer. Verken åldras naturligt. De lever, förändras. Sakta, sakta, med tiden, i tiden. Vilks verk krävde reparation efter en ovanligt vild storm för några år sedan. Då kom konstnären resande och spikade dit mera spillvirke.
Att konsten är tillgänglig dygnet om året om gör också att upplevelsen av Konst på hög kan varieras i det oändliga. Soluppgång, frostig oktober, solig sommar, skymning. Varsågod och välj.
Men vill man handla fika i kaféet (med bröd från Sveas Bageri i Kumla) och köra bil ända upp vill det till att kolla öppettiderna. Guidningar, konserter och andra sorters föreställningar ordnas sommartid.
Anders Fasth vägrar säga något om vilket av de numera närmare 30 konstverken han är stoltast över att ha på högen.
– Det vore förmätet att jämföra, säger han. Jag vill inte. Det är upp till var och en att bilda sig en uppfattning, min åsikt är inte mer värd än någon annans.
Det kommer till några nya verk varje år. Många konstnärer hör av sig och vill vara med, än finns det plats för fler, och för en ny kafébyggnad.
Anders Fasth tröttnar aldrig på att komma upp på Kvarntorpshögen. Han tycker att det är fint att guida, men allra skönast är det att vara helt ensam på häruppe. Särskilt i lite vresigare väder, som på vintern.
– Då känns det som om man är på en annan planet här uppe. Eller en tidig morgon när solen går upp. Då kan man få se en tornfalk sitta uppe på Leif Bolters verk Vindla och spana.

Våra senaste böcker...

9789174244816
Stora Karlso Omslag
bokomslag-nya-upplev-sverige_small
9789174244151_200_fageldagbok-2015-arsalmanacka-for-egna-noteringar
Till-träden-omslag-300
Fågeldagbok2014-omslag-300